I feel that when I'm with you.It's alright.

Bombhot i staden,tog en timme med bil in till lekskolan idag.Hurra!Festligt!Skrikande bebis,skrikande barn.L blir provocerad och lite road av Umas oljud,börjar rabbla babbla gälla toner han med...Men vi kom fram tillslut,det är ju huvudsaken.På våran väg in till stan var det en bilolycka häromdagen.Nån snubbe som svängde ut på vägen utan att se sig för.Personen i den andra bilen,som smällde,behövde hjulas in helt fastspänd i ryggnacke-monster-ställning.Tänker att livet är dyrbart.Tänker att fan vad onödigt.Tänker på hur otroligt obekvämt det är att åka ambulans.Sedan jag flyttade till England har jag åkt ambulans fem gånger.Pretty bad.Två gånger gravid.Första gången med en kraftig blödning under graviditeten med Lughan,tänkte där jag låg att var det inte missfall så har det blivit det nu.Skakade sönder där jag låg.Andra gången gravid,var med Uma.Att ligga fastspänd i guppande ambulans med värkar från hell är också roligt.

Älskar ljuset just nu,det tänkte jag på där i bilen mellan mina skrikande två barn.Fan vad jag älskar att det börjar bli så himla ljust ute nu.York minster i solljuset är en oslagbar syn.Visst känns det hoppfullt om våren?...När man irrar upp förkyld och trött med genomkissat barn på armen vid någon förgrymmat tidig tidpunk,hjälper det att världen ler genom fönstret..


Det tänkte jag mycket på när jag bodde i Skewsby.Det är så förbaskat trösterikt med årstider som pågår och förändras utranför vårat fönster.Det spelar ingen roll hur många tårar som har fallit just precis den dagen när man har vinden mellan äppelträden i trädgården,hästen som står varm och god i hagen bredvid,regnet som öser ner,som dränker en direkt.Att hålla en darrande fågel i sin hand som just flugit in i fönstret.Önskar att det var mera praktiskt att bo på landet,nu måste vi bo i stan tills jag och min trasiga hjärna tar körkort.För så känns det som,att hjärnan är trasigt.Skruvar lösa när det gäller allt praktiskt.Fumliga händer,dålig balans.Tom är raka motsatsen,varför vill han vara med mig?Igår tappade jag datorn i golvet bara sådär och hela han med kontrollbehov och perfektionism i fingrarna fick nog hålla tillbaka hela sig,trots att jag såg hur nerverna ryckte i mungiporna.Inte lätt att vara sambo med mig.Inte lätt att leva med mig själv heller,alltid.Hoppas på att han ser ljuset i mig,någonstans därinne bland allt söligt slarv och mörker.Hoppas han tycker att det är värt.

Stackars Tom.han är så himla fin,min Tom.Stark,själslig.Vill vara med honom,vara vid hans sida.Du vet när man är sjuk,sådär apsjuk så att man önskar att man dog.Då vakar han.Lämnar aldrig min sida,smeker min kind.Bara närvarar.Han är levande.Känner stort,älskar stort,rasar stort.Har aldrig sett en människa så djup som han,så arg som han,så fin som han.

If you are lost you can look and you will find me.Time after time.