Jag är medlem i en grupp på Facebook som kallas Mammor 2011.För ett par dagar sedan så kom ämnet "helamning" upp på tapeten.Fina
Sara sa:
"Jag skall helamma. Äcklas av tanken på att ge mitt barn ersättning..."
Då blev det lite hallabalo i lådan om man säger så.Känsligt ämne...
Vad tycker jag?..
Jag blev helt förundrad en gång när jag såg en dokumentär om bröstmjölk,
(Ja,sånt kollar jag på.Lilla snusktanten)
och det var en kvinna som inte kunde bli med barn,så hon och hennes man vände sig till en s.k.a surrogatmamma för att få hjälp.
Hon blev gravid med parets barn,tvillingflickor.
Trots att kvinnan inte själv burit på ett barn,satte hon igång att pumpa.
Hon ville så gärna kunna amma flickorna när de föddes.Hon gick t.o.m upp mitt i natten,flera gånger.Bara hon och pumpen.
Och mjölken kom!
Hon lyckades alltså att producera mjölk utan att någonsin ha burit ett barn!Hon svarade ödmjukt när folk frågade,hur fan hon hade lyckats att;
"jag tror att det kanske kan vara så att många kvinnor inte försöker tillräckligt mycket"
Det tror jag att det kan ligga lite sanning i ibland.
När L föddes med akutsnitt var jag mycket sjuk.
Jag kunde knappt röra på mig.Barnmorskorna sa
"Amma inte,Nora.Du är för sjuk,du har gått igenom så mycket.
Men jag kämpade på.
Mina små pattar hängde som slappa påsar och fylldes aldrig med mjölk.
Alla människor sa"på treeedje daaagen uppstod mjölken"..
Jag ba,"no no,"
En vecka tog det innan det kom på riktigt.Och som det sprutade!Vilken fröjd....
Jag fick svampinfektion i bröstvävnad,bröstvårta p.g.a all antibiotika.Bröstvårtorna fick varfyllda,blodiga sprickor i sig och jag drabbades av mjölkstockning.Jag satt naken om natten och sparkade med foten i trägolvet av smärta,jag förbannade amningen.
varför fortsätter jaag,så jävla joobiiigt!
Nu i efterhand vet jag att det var min räddning.
Jag var sjuk på så sätt,att hade jag inte ammat,hade andra matat L åt mig.
Låtit mig sova.Låtit mig bara vara sjuk.Tagit L ifrån mig.Min son.
Det var viktigt för mig att amma.Att vara honom nära!Att knyta an och älska varandra,efter allt vi gått igenom.Att han sedan bestämde sig för att sluta när han var ca 10 månader är ju en annan femma.Där satt jag,fett besviken.Jag skulle ju vara så himla waldorf och sitta där när ungen var två år gammal och fortfarande truga med tuttjäveln.Men icke.Han flick flarra med ekologisk ersättning,och som han sov!Hela nätter!Och så glad han blev!När L slutade amma blev han en riktigt glad skit.Han tuttade inte längre 10 gånger om natten,han sov.
L är mycket självständig och har alltid varit.Jag skulle mysa till det och samsova med honom,å så gulligt.Klarvaken låg han där och sparkade.Somnade bara i sin egen ssäng.Med Uma är det annorlunda.
Ingenting är en baggis när det kommer till att ha barn.
Jag trodde att det skulle vara en baggis att föda barn.Jag menar,handlar det bara om smärta och uthållighet,så klarar jag mig.Jag är stark som en oxe.
Sen ligger man där 30 timmar senare och har gjort allt allt allt för att det ska gå.Fingrar upp i fittan å ba "no progress no progress".Vad göööööööör man,liksom.
Ja.Jag tycker att amning är bäst.Och jag är glad för att det funkar.Men helvete,det är ingen dans på rosor inte.Ha någon jäkla minimänniska som snuttar tuttis oavbrutet hela natten.Och det bara lääääcker som tusan,man går ut ur duschen och det bara rinner.Och luktar skunk!Och gör ont!Och ibland blir ungen sjuk och täppt i näsan och vill inte dricka mjölk och då sprängs man nästan.Man får stå nerhukad en tidig morgon runt fyrasnåret över ett smutsigt handfat och HANDMJÖLKA tuttarna som bananer.Ja just det,tuttarna,dem som du brukade ha i en svart spetsbehå och förföra karlar med.Just dem.De är juver nu.Inte alltid ljuvligt.Jag lovar.Dessutom sög L på att suga.Han hade små smilgropar i kinderna där han liksom "släppte" i greppet ideligen.Det gick ju an,men det var krångligt.Och tror du att du kommer få din kropp tillbaka efter graviditeten?Big no,no.Du har en blod(mjölk)igel fast på tutten eller i bärsjalen.Som klöser.
Diskuterade i forumet om det är okej eller inte att ha åsikter om detta.
Att man är trött på att visa hänsyn till andra för att man har en åsikt själv o.s.v..
Alltså..Det är svårt.
Jag mötte en kvinna en gång som så himla gärna ville amma.Men hon hade inåtvända bröstvårtor.Hon slet som ett djur i månader,men fick tillslut ge upp.Hon tyckte att det var så jobbigt.Hon frågade mig;
"Ammar du Nora,hur går det för dig..?"
Då står jag inför ett val.Säger jag "ja men det går ju så bra,för hahahah för anderson å petterson och Lundström å jaaag! Ja hahaha det är så underbart att amma,det går ju såå bra!"
För det gjorde det ju.
Eller väljer jag bara att säga "det går helt okej".Av hänsyn.
Med allra största sannolikhet alternativ två.
Jag väljer alltid relationer framför hävdandet av den egna åsikten.Jag har inget behov av att outa mina åsikter hela tiden.Det är min åsikt.Att välja mina strider.
Jag väljer att prata om den kvinnan,med henne,om hennes problem,istället för att raljera om hur fint det går för mig och vad braaaa jag tycker att amning är.
Jag tycker att man ska vara försiktig med varandra.Respektera.En värmande hand på ryggen.För det är en jävla utmaning att vara mamma och allt vad det bär med sig.Ingenting är svartvitt.
Man får helt enkelt välja utifrån situation.
Sara nämnde att;
"Jag kan inte låta bli att säga vad jag tycker och tänker, för att jag är rädd att någon annan tar åt sig... Det vore ju som att... låta bli att berätta om sin fantastiska snabba naturliga lugna förlossning, i rädslan av att såra de mammor som inte haft en komplikationsfri förlossning. Det går inte ihop i mitt huvud."
Jag tycker på många sätt och vis att detta är en skön attityd.Håll inte på och dalta liksom.Ha din åsikt och stå för den,good for you!Beundrar människor som bara kör på.Jag älskar Katrin Zytomierska.Hon är orädd.Född sådan säger hon.Det tycker jag är skönt.Hon fick ju dessutom äta upp sina ord angående att föda utan smärtlindring då hon också fick uppleva akutsnitt.
Jag däremot är född med hjärtat utanpå kroppen och människor är min stora hjärtefråga.Jag ömmar för kvinnor och deras kamp.Jag är inte svartvit och kommer aldrig att vara.Men jag beundrar dem som är...Jag bryr mig,på riktigt.Alltid.Det är min stora svaghet,men även min stora styrka.Jag vill inte såra.Jag håller hellre käften.Jag tycker att det är mycket tråkigt när folk missuppfattar det jag säger,eller mår dåligt av någonting jag sagt.
JAG skulle ta hänsyn.Inte köra upp i nyllet.Och det handlar inte om att jag hade snitt,för jag blir faktiskt inte sårad.På riktigt.Inte längre.Jag är luttrad.Och tacksam.Två barn senare och jag har mycket skinn på näsan.Jag kan svara tillbaka nu.Jag är inte försvarsinställd om jag inte måste vara det.
Jag har själv inget behov att berätta för andra människor som misslyckats med sin amning hur lyckat det gått för mig.There is no need.Trots att jag tycker att breast is best och att jag är mycket stolt över att jag lyckats.
Men det är bara jag.Min åsikt.Alla har vi sådana och det är helt okej att uttrycka dem.
P.S.Hej Sara.Nu är jag kaxig nog att både lägga ut dina åsikter på min blogg och även anta att du läser den.Arrogans på hög nivå!Hehe.Puss på dig!
Easter Day today.Lughie's and Uma's darling grandad,auntie Ella and little cousin Jasmine has been here today,eating lots of lovely food and playing in the sunshine.Both Jasmine and Lughán developed a big love for bubbles,it was just beautiful to watch their joy while chasing them!
