Det börjar närma sig året nu.Om mindre än en vecka.Älskade Lughán.Det gör ont och känns härligt att minnas.Så här låg vi mest hela tiden,du och jag.På sjukhuset.Vågade inte röra på mig eller sova.Det gjorde för ont och jag var så rädd att jag skulle försvinna och tappa dig.Istället låg jag där vaken och tittade på dig där du låg och sov.Ibland andades du ut långt och ljudligt och smaskade med läpparna,jag smekte dina tinningar och virvlarna i ditt hår och din lilla näsa.Varje gång jag blinkade såg jag stjärnor och det var tyst tyst förutom alla maskinerna som pep.Det var du och jag.I vårt egna universum.Precis som det var när du var i min mage och våra hjärtan var ett och samma.Kom ihåg den där natten dagarna innan du kom då jag smekte stora magen och tänkte "Han vill inte komma ut."Och det ville du inte heller.Du ville stanna.Men du kämpade och kämpade.Vi kämpade för varandra.Jag kämpade för dig som jag alltid kommer att göra.Och vi överlevde du och jag.Du är mot alla odds stor och stark och jag,jag klarar mig jag med.Fast ibland känner jag mig sådär ruskigt förhårdnad som bara man kan göra när man legat och sedan kämpat sig igenom alla vassa armbågar och klämmande händer och fingrar utan känsla.
Men inuti är jag mjukare än kola.En mjukhet jag aldrig kännt förut och den är för dig,min son.För trots att du blir stor nu,sparkar och skriker,protesterar mot både mamma och livet ibland.Så älskar jag dig så självklart,så oändligt stort och smärtsamt intensivt att mitt hjärta blöder.
Aldrig någonsin tvivlar jag på att kärlek,helig ande och hopp inte finns sedan Du kom.För allt detta finns inom dig så synligt självklart.
We are the Planets and you are the Sun-Lughán,I love you.
No comments:
Post a Comment