Rara Lughán i sin blåbärs-mössa som han fick i julklapp gör mig alldeles lyckligt på ett väldigt barnsligt sätt.
Trots sjukan drog mor och resten av familjen med mig till Mia och Bosse
(moster och mosters man)
för att fira lill-julafton med resten av släkten.
Den löjligt rika delen av släkten som är lite lagom kall så där.
När jag kom hem igen var jag tvungen att gråta lite över all läskig dominans och
brist på själ det finns i denna värld.
Vi träffas en gång om året.Tycker det är konstigt att det aldrig finns andra tillfällen
under året att träffas på.Det blir ju så krystat menar jag.Träffas enbart for the sake of it,
inte finns det någon individuell vilja eller längtan hos någon.
Det är så tråkigt.
Lughán var en trött liten skrutt och släkting på släkting desperat försökte få honom att le.
"Det är så konstigt,tjöt mormor"
"När han var hemma hos mig så log han hela tiden,jag vet inte vad det är för fel på honom idag"
Lughán själv var bara upptagen att hänförd titta på allt nytt omkring sig,att han inte hade tid att tillfredsställa människornas behov.
Det var istället juleljusen som fångade hans uppmärksamhet,och att fingra på mitt hår.
Och det tycker jag var helt okej.Men det tyckte igen annan.
No comments:
Post a Comment