-Addiction!!-

Kaffet står och drar,älskade Tom sitter i soffan och läser tidningen medans Lughán ligger och jollrar i sitt lilla bebis-gym.
Ursäkta frånvaron(återigen).
Det är mycket att tänka på när man ska resa bort med bebis och hela huset behöver städas :-(
Jag är verkligen inte bra på att städa.
Jag är beroende av en ny sak i mitt liv.Tv-programmet 'Come dine with me'.
Det är verkligen helt fantastiskt!
Det handlar alltså om fem helt vanliga människor som anser sig vara mycket bra på att laga mat,de bjuder hem varandra på hemlagad tre-rätters middag och sedan poängsätter de varandra i hemlighet efter varje kväll!Den med mest poäng vinner 1000 pund!
Det är alltid en sådan salig mix av olika slags människor att det alltid blir skitkul!

Ah well,känner mig lite patetisk med denna passion för ett tv-program,men det är en liten glimt av ljus i detta totala december-mörker.
I Sverige är det i alla fall snö har jag hört det ryktas om.England är som en grå läskig kall sörja.
Och människorna som bor i vårt område mår så himla dåligt.
Fattigdom och droger är så mycket mer uppenbart här i England än vad det är i Sverige.
Det gör ont i så många,det är så väldigt tydligt.
och det är lätt att dras med.Inte i drogerna förstås,men mentaliteten,stämningen.
Attityden.
Jag har alltid varit relativt from,men jag vet inte vad som har hänt med mig sedan jag flyttade till England.Folk är mera hotfulla här,speciellt i Harehills där jag bor.Nio-åriga pojkar sparkar på halvdöda möss vid mat-affärens trappa och stirrar nedlåtande på vuxna flickor och skriker ord som jag inte tycker att de ens borde veta om.
Har t.o.m kommit på mig själv att gå med nedsänkt blick och inte vilja se folk i ögonen.Skydda mig och Lughán.
Typ;"Sticker du,så sticker jag".
Så har jag aldrig varit förr.

Mitt enda vapen är klackarna.Höglackade pjucks är det som gäller om man vill hävda sig i den grånande förorts-djungeln.
Klick-klack klapprar jag med bestämda kliv,svajjar till lite med höfterna och stirrar kallt tillbaka.Som för att säga att 'Jag hör också hemma här'.markera revir.Hit men inte längre.
Det brukar funka.Smink på detta ännu bättre.
Och en gnutta parfym.

Visst,man får då ta grabbarna som hänger ut genom fönstret på bilarna och ylar av trånad,trots att de inte ens sett mitt ansikte i dagsljus.Men på marknivå väjer folk undan.
Det känns tråkigt dock.Att man inte kan bemöta med kärlek,eller jag orkar inte göra det i alla fall.
Utan det är attityd och vassa klackar och hård make-up som kommer någonstans i denna svärtade värld.
Tråkigt men förbannat sant.

Det trodde jag aldrig.

Fuck you Harehills!