Känner jag mig hemma här?Jag vet inte.Ibland.Inte ofta.Klungor av morsor och plastleksaker,rangliga metallställningar som kryper upp mot himlen likt lustiga skelett.Dödsfällor.Tvååring i häng och bakåtvänd keps med spiderman på dinglar oroväckande omkring däruppe.Vi har det något äldre IVF paret med tvillingarna,den unga sminkade mamman med sin prinsessklädda,knubbiga,formulamjölksnärda babypink-bebis.Mamman,hon 30nånting,i blommig blus och glasögon som är så himla devoted och fin när hon svingar sin icke imponerade knodd i gungan för sjuttiotusende gången.Inga män syns till förutom IVF paret.Lughie vandrar omkring mest,betraktar.Tutar lite i tåget innan pojken som heter Charlie inte vill dela sina kvistar med honom längre.Då går Lulle iväg,lite ledsen.Frågar efter juice och säger ett försiktigt 'bye-bye' och vinkar lite åt alla människorna och vandrar sedan själv ut ur lekplatsen.Då är det bättre på regniga dagar,när vi får vara själva iklädd röd galon.Då vågar sig inte engelsmän ut för de vet inte hur man klär sig.Täckbyxa,gummistövel o.s.v.Stannar inne,tittar cartoon,äter klubba.Vågar inte möta naturen,verkligheten,leran.Lite som jag var förut,innan jag fick barn.Nu lär jag mig genom dem,mina barn.Min son vågar möta naturen,sparka boll,pilla på rötter trots att regnet öser ner.Våga neka smink,stil,yta.Social struktur.Bara leva NU.Jag ska inte fly något mer,jag tror jag stannar.Precis här.Med mina barn.I lekparken.Welcome to the jungle.
Published with Blogger-droid v1.6.5
No comments:
Post a Comment