Tuesday, January 18, 2011

The crying light.

Nu sitter jag och skriver.Lite försiktigt,lite varsamt.Är redo.Första tiden efter en förlossning ekar heligheten i varje rum.Tiden står stilla.Sugs in i livmodern ett slag,simmar i det våta,varma.Bara jag och Uma.Vi bubblar i takt och andas ut och in.Sedan föds vi,pang,verkligheten.Lughan,Tom,bebis,jag,medicinering,hemmet,amma,sömn,kärlek,tankar.

Okej,kortfattat först.Sedan pusslar vi ihop bitarna och spillrorna.
På papper är en förlossning en sak,ett händelseförlopp.Teknisk logik,svart på vitt.
I hjärta,själ och kropp,inom mig,är det en helt annan upplevelse.Tidlösa vågor.

På papper,fakta: 33 timmar lång förlossning,29 första timmarna hemma.I poolen,pratandes,stundvis skrattandes,ljust,massage,oljor,dofter,andning.Kärlek och kontroll.Mjuk medföljelse.Sedan,ambulans.4 sista timmarna på sjukhus.Min kropp och ärret från förra gången orkade inte mera,gav vika.Pulsen som rusade.

Det blev akutsnitt,igen.Trots det så låg jag ändå på operationsbordet.Leende och gråtandes.Innerligt lycklig över ägandet av den egna kroppen.Kroppen som var min,är min.Inga droger,ingenting.Mitt beslut att vara hemma,ingen annans.Emot sjukhuset och systemets regler var jag och barnet med varandra.Precis som det ska vara.

29 timmar av ting som bara var vackra.Tröttheten förstås,den största fienden.Kraften eller "smärtan".Intensiteten som är så stor att kroppen känns för liten.Som om någon sparkar en i knävecken och trycker mot ens bröstkorg på samma gång.Smeker väggarna med fingertoppar och läppar.Trycket nedåt.

8cm öppen.Pulsen går upp.

Sugs ut ur bubblan,in i ambulansen."Vill du ha rullstol"Nej,jag går.
Indisk läkare med långa vassa fingrar.Masserar runt inom mig,trycker på barnets huvud hit och dit.Vatten som flödar och gälla ljudet från maskinen.

"Epidural darling,right.?Most women say yes to this option,right?Help you manage the pain,right?"

Nej tack!"Vad vet du om mitt sätt att manage the pain"-säger jag.Nej tack!Blir trött på sjukhusets sätt att tänka.Behandlar förlossning som någonting sjukt.Något som inte är friskt.

Alltid när jag är på sjukhus möts jag av samma typ av doktor.Ung,överintelligent,men utan liv och värme i sina fingrar och händer.Får aldrig nålen rätt i armen,alltid klumpig,alltid kall.

Jo,Kim och Tom var med mig varje steg av resan.Skönt och varmt.Alla beslut förutom snittet låg i mina händer.Kontrollen.Jag längtade efter att se henne.Beslut om snitt,igen.Here we go again.

Tom i blå mundering och varma händer,trygg brun blick.Barnmorskan Shelly "the chimp".Narkossjuksköterskan med alla tatueringar.Litegranna machotypen med droger och crime i det förflutna.Ett förflutet som lämnat tjocka ärr på underarmarna och i hjärtat men med världens mildaste blick.

Snittet tog lång tid,skärde bort det gamla ärret med alla minnen.Befriande.
Hon skrek direkt när hon kom ut.Fyllde ovana lungor med luft.En hårig liten mjuk varelse med pulserande hjärta blåa ögon.Mörkt hår.Jag grät.

Vi fick spara moderkakan.Den ligger i frysen nu.

Är glad och pirrigt lycklig över att de aldrig gjorde något åt Uma medan hon var i magen under förlossingen.Inget blodprov från hennes huvud eller vass metall.Hel och fin och frisk kom hon ut,inga nålar,bara varm.En liten flicka,tog till bröstet direkt.

Den första natten förlorade jag mycket blod.Blödde igenom hela sängen och mig själv.Kände hur jag långsamt försvann.

Första dagen efter förlossningen,den 13,var svår.Minnena från förra gången.Febrig panna mot babdrumskakel,blod på golvet som jag inte kan nå.Brödsmulor från kall,bränd sjukhus toast.Smärtan som får luften att gå ur en totalt.Krampar överallt.Första duschen,första gången de tog av bandaget som de tejpat hårt,så hårt.Bara för att snittet blödde mer än vda de velat.Kirurgen hade satt klamrarna lite för hårt.

Jag stannade på sjukhuset två nätter.Sedan gick jag "på egen risk".Fick med mig blodförtunnande injektioner och medicineringen hem.
Den kvällen,den första hemma,i fredags,badade vi tillsammans jag och Uma.Kim,min barnmorska,hällde vatten över hennes rygg där hon låg lutad mot mitt bröst.Och jag grät.
Stilla tårar över hur fint det var,men även tårar över det som gått förlorat.En kropp som inte ville,ännu en gång.En hemmaförlossning som uteblev.8 cm öppen.Så nära,men så långt bort.
Men det är som det är,och som det ska vara.Min kropp vill inte helt enkelt.Detta är min resa.

Den ville inte då,och den ville inte nu.Men en sak är i alla fall for sure.Jag är himla bra på att gro och skapa bebisar och människor med själar starka och vackra.Friska barn med livet i sina händer och nyfiken blick.

Jag har kämpat så mycket för mina barn.Simmat mellan liv och död under båda mina förlossningar.Det kan aldrig någon ta ifrån mig.Att jag kämpat.Att jag har gjort allt jag kunnat för att göra det så bra som möjligt.Så naturligt,så försiktigt.

Och ljuset,doften av ett nyfött liv är oslagbart.Beroendeframkallande.När jag ligger där som ett handikappat paket på sjukhuset ,med dropp,kateter,ärr och läckande bröst.Men med världens vackrasta nyfödda barn som andas och gnyr på mitt bröst.Då känner jag livet,då lever jag!

Det är det här som är livet.Jag lever,jag lever,på jorden jag står,vart har jag varit förut?

Jag är i himlen nu.

No comments:

Post a Comment