Swe

Guldpojken.

Oh! Say! Let us fly, dear
Where, kid? To the sky, dear
Oh you flying machine
Jump in, baby Lughán
Ship ahoy! Oh joy, what a feeling
Where, boy? In the ceiling
Ho, High, Hoopla we fly
To the sky so high

Come baby Lughán, in my flying machine
Going up he goes! Up he goes!
Balance yourself like a bird on a beam
In the air he goes! There he goes!
Up, up, a little bit higher
Oh! My! The moon is on fire
Come Lughán, baby in my flying machine
Going up, all on, Goodbye!

Lughán. Mammas lilla. Mammas pojke, vår älskade son. Mjuk som silke, varm, kramgo', gosig, mysig, bestämd. Faller fritt I frihet, springer genom rummet med blicken höjd. Tar världen i din famn och är så väldigt modig. Modig och magisk. Vandrar omkring i trädgården i regn, med en tom, vit glasskartong på huvudet. Tre år sedan du kom till mig. Imorgon fyller du tre år. Livmodern rycker av fantomvärkar. Du levde inom mig. Med ett hjärta så starkt, bultade på därinne, i värmen i det heliga höljet. Varm och röd. Min kämpe. Tre år är inte många år i ett helt livs perspektiv, men dessa tre år, av dig, har förändrat mig totalt. Du ger mig växtvärk I själen och hjärtat, det är du som leder vägen, min väg. I början var jag förvirrad av detta utbyte. Trodde att en mamma var en guide, en vägledare med kompass I handen och karta med tydliga riktlinjer och att jag skulle vara den stig som var kantad av trygga, glada träd som du glatt skulle traska fram på. Men den där stigen, vi är två på den. Att mycket av denna resan, gör vi tillsammans. Att vara mamma och barn är en dans. En dans som ibland är sakta, svepande vals över ett dansgolv, där man sugs in i stunden och enbart njuter. Sen kommer den vilda biten ibland. Ganska ofta. Då det bara brusar och hur mycket jag än håller för öronen och blundar så är det jobbiga fortfarande där. Det går i ett rasande tempo och ibland är jag förundrad över att jag inte råkat subbla över klippkanten än. Jag med mina två vänsterfötter. Men inser att dans, kärlek och livet har mest med hjärtat att göra. Att söker jag mig inåt och lyssnar till pulsen och rytmen som går, följer stegen av sig själv. Föräldraskapet. Jag tror att det är du som bär mig. Med dina bruna, mjuka ögon och lurviga huvud. Mjuka kropp. Inkännande händer, försiktiga fingrar. Slår du kommer kyssen sen. Alltid nära. Alltid där. Som den lenaste chokladpralin.

Kärleken I mitt liv. Stor integritet, stora utbrott. I din värld, ditt inre, i ditt universum, lever du. Hittar inte alltid frekvensen och kommunikationen till din omvärld. Det stör dig. Håller för dina ögon och öron, lägger dig ner. Vill inte, kan inte. Det är okej, jag är här. Sitter hos dig en stund, lovar att jag inte går iväg. Det brusar för mycket. Du tänker mycket men får inte fram orden. Frustrationen gör det omöjligt att tänka klart och sen smäller det, som om världen föll I tusen och åter tusen bitar slår du ut I luften, skriker ditt skrik. Jag orkar inte mamma. Jag är så trött. Det är okej, baby. Du måste inte orka. På kvällen när mörkret omsluter din värld och du kravlar upp i sängen, lägger jag mig intill. Du i din pyjamas med dinosaurier på, med ett varmt litet tryggt täcke. Din fristad blir min. Platt på rygg ligger vi och tittar upp i taket. Jag är där nu. I ditt universum. Berätta för mig vad du ser, vad du känner, vad du hör, vad du tänker på. Barnatankar, de bästa. Länge ligger vi så, och dem stunderna, är som vingar av guld i mitt hjärta. Fladdrar varje gång jag tänker på dig. I glädjen, i sorgen, i kampen, finns de fladdrande vingarna av guld alltid där. Skrattar så mycket med dig. Älskar hur du hittar vägar att säga saker, älskar hur du tänker. Älskar saker du hittar på och din bestämdhet. Leker obrydd, urstark, i ett regn som piskar en grå, kall eftermiddag. Det är din trädgård. Din oas. Spelar ingen roll vilket väder det är, bara du får vara där en stund, för dig själv. Plockar bär från buskar, sätter dig I bilen din och äter sakta. Med din gråa, tjocka kofta, du haft sedan du var nio månader gammal. Betraktar dig genom vårt fönster medan jag torkar disk, och Uma river och drar mig i förklädet.

Håller min hals. Sänker ditt huvud, på mitt knä, ser in i mina ögon och jag blir full av skratt som kittlar av din seriösa uppsyn. Allvarlig kärlek, baby. Tittar på mig som om jag var en meteor av guld som flyger omkring I ditt universum. Runt, runt. En liten bit av trygghet, som du vänder dig till när du behöver det. En egen ö. Det är ett stort privilegie att få vara del av ditt universum, Lughán älskling. Det är en stor ära att få sväva omkring där, finnas till där. Att få vara din mamma.

Att få vara din mamma.

Du är det finaste jag har. Livet är otroligt fint, med dig här. Du lär mig så mycket. Du ger mig så mycket.

Denna resa är cool, vacker, magisk, kämpig, ångestfylld, läskig ibland. Men allra mest öronbedövande, värkande kärlek och en tacksamhet så stor. Älskar dig så mycket.

Nu föds du snart. Bara natten kvar. Minns du den natten? Jag minns det som igår. Det goda vann. Du vann.

Snart grattis. Sova först. Ska upp och pussa på dig i sömnen. Snusa din panna.

Oh soul, you worry too much. You have seen your own strength. You have seen your own beauty. You have seen your golden wings. Of anything less, why do you worry? You are in truth the soul, of the soul, of the soul.

Har precis varit uppe hos Uma. Hon har oroliga kvällar för tillfället, somnar senare än vanligt, vaknar en timme efter det och vill inte någonting alls. Bara skrika. Vaknar tidig morgon. Arg om dagen. Liten, liten arg myra. Med dunlätta lockar och bekymrad uppsyn. Mjuk, arg kerub. Lughán drar sig undan en del. Det blir lätt för mycket. Han har två lägen. Overspeed eller underspeed. Tar in allt i varje por, som en våg som sköljer över med för stor kraft. Oroar mig för framtiden. Måste fixa möte med pedagoger och sammanställa texter. Min blivande treåring. I det parallella universumet han lever i. Jag får komma in. Vara en del av det underliga, magiska, heliga. Kanske annorlunda men perfekt ändå. Säger så många roliga saker. Går så nära, nära huden. Sitter med tung, mjuk krpp uppkravlad i mitt knä och snuttar min nacke, klappar lurvigt huvud.
Imorgon är det sista toddlergroup för honom. Visst, jag och Uma fortsätter i samma grupp i höst, men sista för Lughán. Det blir bara han och jag. 1,5 åriga lillasyster a.k.a geléhallonet stannar hemma hos mormor. Fett lyxigt, sa den trötta mamman. Känns konstigt att det är sista gången. Min allra första "sista gång" som förälder. Älskar er in i evigheten.

Dagarna.

Vackra. Idag är det tisdag, och jag är på dag 2 av friskhet. I måndags, i förra veckan, började jag känna mig dålig. Var så svullen runt ärret och livmodern, då vet jag att jag har början till en infektion i kroppen. Tappade andan av ingenting, tröttheten var stor. Släpade runt på dubbelvagnen och kände kraften svika. Värsta känslan. Är alltid stark men har inte orken att vara svag. Hämtade syster S på stationen, drack en kaffe. Gick till sängs. Hela natten var en galen feberdans. Det var jag och täcket och en fladdrande gardin. Klar nattluft som sipprade in, lugn bris mot varm panna. Hade världens tur, att S var här. Och det faktum att mamma kom sen, på tisdagen. Tillbringade tisdagkvällen på akuten, and there we are. Urinblåsa och njurar och antibiotika och oförmågan att gå/ligga/stå/sitta ordentligt. Värken från hell! But heeeey, mår bra nu. Men det tog sin lilla tid! En vecka av total sjukdom är illa, illa när man har småbarn. Antibiotikan kan ta sig i arslet. Fuckade upp magen min. Saknar dig, bloggen. Hittar inte tiden. Stressigt nu. Så mycket att ta in. På lördag har vi fölsefest för Lughán med ett par vänner, själva födelsedagen, tisdagen den 17onde, blir stilla. Lugn och ro och kärlek. För på onsdagen, dagen efter, flyger vi till Sverige. Det blir bra.

Uma säger "bye, bye mamma" och vandrar omkring argt med sina tre "nummor". Lughan bläddrar motorcykelbok. Höst i luften. Kallt och grått och vissna löv. Är det verkligen Juli? Känns som Oktober. Ingen som helst sommar hittills, här i York. Stor, lång kram till er! Kanske världens längsta.

T som i Torsdag.

Torsdag.

Tomt schema, öppen dag. Ska ta lite blodprov bara. Ljummet ute. Lite kvavt. Åska och regn skulle behövas. Dundra av sig.

Jag var så sur och trött och tråkig imorse. Barnen bråkar så att det ryker om det, och vissa dagar tryter tålamodet.

Bättre nu.

Märklig, underbar kväll igår. Tom kom hem från jobbet, jag fixade mat. Sen lämnade jag skrikande barnen till honom, drog på mig mina höga klackar och promenerade för andra gången den dagen till Fulford och skolan. Världens varmaste sommarkväll var det, och min svarta höstkappa hängde tung och slapp och oanvänd på väskan. Köpte en kaffe hos italienaren, fick gratis. Han blev uppspelt över att se mig utan barnen så sent på kvällen. Pratade en stund. Kaffe och sol och kväll och ensamheten. Bara cigaretter som saknades, men cashen är få för tillfället. För få för cigg.

Somriga människor som hånglade och ölade överallt. Mysigt.

Föräldramöte på skolan, ramlade in som yngst. såklart. Lite läskigt faktiskt, hjärtat slog. Nervös. Som första dagen på nya skolan ungefär. Men! Nu det sjuka. Min tatuerares fruga blir Lugháns förskolepedagog till hösten. Haha. Sjukt, bisarrt och konstigt.. "Jag har hört mycket om dig" sa hon. 

Wild child. Men jag är tam nu.

Jaja. Det blir nog bra. Hon var underbar. Skönt.

Fötterna blödde när jag värkte in genom dörren vid halv tio. En timma till skolan. Det betyder att jag igår gick 4 timmar på höga klackar och två av dem timmarna var med dubbelvagn.

 Jahapp.

Påvägen hem köpte jag en cola och en tidning, killarna hängde ut genom fönstret och skrek:

 "Let me come inside your p***y" - Du, jag har faktiskt varit på föräldramöte serru. Vuxen nu. 

((P.S This is England, alltså det handlar inte om ang. huruvida man är attraktiv eller inte, utan de gör bara så. I allmänhet. Hänger ut och håller på genom bilfönstrena. ))

Idag ska jag baka. Och andas. Vissa dagar inom föräldraskapet handlar mest om andningen. Andas in och ut i lugna tag när svetten och blodet stänker. Det blir nog bra. Om de bara finge sluta slå varandra så mycket och kanske överväga en timmes sömn under dagen, ba. Lyckan vore total.

Suget.

Hej vackra ni! :) Är så himla bloggsugen, men även så väldigt busy. Barnen, barnen, barnen. Uma är en turbobebis. Raket i rumpan har hon. Gasar omkring på full speed. Många koppar kaffe blir det för att orka hålla uppe tempot. Däckar som en apatisk gris när de äntligen somnat för natten. Har kravlat upp för trappan runt niosnåret varje kväll. I säng. Med mobilen dock. Tumblr i mitt hjärta. Min lingonvecka har kommit igång igen. Första gången sedan förlossningen. Det ville ni veta, va? Tänkte väl det ;-) Syndafloden, minst sagt. Slutat nu, men heeeerregud, trodde ett tag att livmodern ramlade ut. So very fresh. Darrar runt på svaga ben och drömmer om blodiga köttbitar att långsamt mala mellan mina vegetariska käkar. Järnbristen. Ikväll ska jag på föräldramöte. Mitt första. Så jävla vuxet, alltså. Har ni det bra? Hoppas det. Hur snygg är killen? Helt sjukt snygg. Hur kåt blir man? Väldigt. Www.desperatesteinerwives.com .... Call me.

Livet.

Hej blogg. Det finns ett talesätt som mumlar om att att man inte skriver så mycket när det är som sämst. Och så är det nog. Iallafall med mig. Blir tyst. Fan, orkar inte skriva om vad det handlar om, men jag leder ett himla tungt liv. Alltså, barnen är mitt ljus och min lycka, men med barn följer ansvar, svärfamilj, landbyte, trasig kropp och relationer. Ensamhet, I guess. Den biten är tung. Jag hinner knappt att duscha för tillfället, än mindre blogga. Pumpar choklad och tar hand om barn. Barn som vägrar sova, barn som trotsar, ett hem som behöver städas och en relation som trasslar. Att betrakta på nära håll vad ett miserabelt föräldraskap gör med vuxna människor senare i livet, är så himla tragiskt. Blir kall och sorgsen och ser på mina egna barn och hoppas att jag gör något rätt. Andas mest på ytan och känner mig sjukligt svag. Ska ta prover i nästa vecka för att se om det är något lurt med systemet. Bakar gör jag dock. Slevar smet och vispar fluff så att svettet ryker, med skrikande barn vid fotknölarna. Terapiiiiiii. För tillfället hade jag inte sagt nej till Dagis. Vara en lattemamma med high heels som dumpar avkommor på dagis när dem är nyss fyllda ett. Okomplicerat att avsäga sig allt ansvar och på riktigt TRO att dagis är bra för små barn. Så är ju normen i Svea, ändå. Måste kännas skönt att inte ens behöva fundera över det beslutet, eftersom att "alla gör likadant".. Får alltid lust att slänga in den bollen i vaccinationsdiskussioner. Dagis och kött. Att inte vaccinera p.g.a skräckishistorier(som är sanna, don't get me wrong) men samtidigt matar sitt barn med blodpudding och sätter på dagis vid 15månaders ålder max. Hmm. Man väljer sina strider. Ska skriva mer om det någon gång när jag är taggad. Vill sova i ett år känns det som. Sen vill jag skratta och vara lätt. Återuppstå och svänga min mammarumpa på klubb.Var hos Doktorn och han förkunnade att jag behöver operation. Helst nu, men då blir det inga fler barn, och ett sådant beslut orkar jag inte ta när jag är 21 år. Magen har fått permanenta skador efter tuffa graviditeter och förlossningar, muskelvävnaden lyckas inte hålla tarmarna inne, så jag har det som engelsmännen kallar för en "hernia" ...De ska hyvla av hela magen och rulla upp. Skära från höft till höft och linka omkring i korsett i ett halvår. Folk snackar slempropp och eventuella bristningar, jag snackar förlossningar där man närstan dör och permanenta kroppsskador. Ja men jaaaaaaa. Måste man vara så sjukt jävla unik hela tiden.

Dagens irritation: Föräldrar som säger åt mitt barn, när det är uppenbart att jag redan är on the ball. OM jag är on the ball. I was fucking born on the ball. Jag har hökögon och är megaintelligent när det gäller sociala samspel, ser allt. Precis allt ser jag, men ignorerar ibland. Ingriper när det behövs. Utomstående människa kliver in i en situation som jag redan har agerat inom och börjar dra mitt barn i armen då mitt barn tagit ett gosedjur från en annan kotte?? Skriker över rummet och håller på. Sköt dig själv..

Några nyheter.

- I Torsdags hittade jag äntligen ett kanelbullerecept som fungerade.
- I Lördags lagade jag min allra första pizza.
- I Söndags rusade vi med bilen över landsvägarna och dog nostalgidöden över Skewsby och luften man andas där. Fan vad fint vi hade det. Minns en febrig dag då jag såg ut genom mitt fönster med liten Lughán i armarna och tänkte " gyllene år " ... Det var ett gyllene år. Inhaleringen som behövdes för att orka allt som skulle komma. Minns så väl mina första besök med mina barnmorskor. Hur vi pratade i timmar och de satt me öppna munnar och sa att de aldrig hade hört något så hemskt. Hur jag spydde ur mig alla blodiga detaljer om vårt förflutna där på vår stormönstrade vardagsrumsmatta. Hur jag höll om dem och aldrig ville släppa taget.
- I Måndags var jag på RailwayMuseum igen. Barnen älskade det.
- I Tisdags(igår) fastnade jag i ösregn med två barn och en lysande röd singelvagn utanför en kyrka som var stängd. Det var så himla kallt och barnen bara skrek. Köpte kakor och hade en sådan där fika på golvet som man inte ska ha om man är en "duktig mamma". Satte på värmen och lät barnen gå nakna och äta chokladkex. Man får ha sådana dagar ibland. Välbehövligt.

- I dag drack jag kaffe med mammorna och höll andan när de pratade förlossningar. Alltså jag är okej egentligen men hjärtat rusar som nån jävla speedwayligist. Kroppsreaktion. Tar år att läka fast man är okej med vad som har hänt. Det är ju mest fyrtioplusaere i min grupp, så varje gång det kommer en pappa dit så blir man hett villebråd hehe. Skulle bara veta att sanningen som liger och väntar under mina kläder knappast är något att hänga i julgran. "You look soooo young, how are you? *blink, blink*" - Well, I need some coffe, that's all.

- Kaffet har nämligen tagit slut, de som känner mig vet att det betyder katastrof. Tryckte till täcket kring barnen imorse och rusade in till stan som en gasell(not) och köpte mig största fetingen till takeaway. Motar migränen i grind.

- Jag är så jävla risig. Mår illa, har huvudvärk och känner mig svimfärdig. Slutkörd. Som när skor har blivit så nötta att fötterna blir blottade för varm, grusig asfalt. River upp tills det blöder.

- Jag kommer. Den 18Juli går flyget hem till Sthlm, dagen efter min prins födelsedag. Det blir bra. Första svenska sommaren på tre år. Firar födelsedag där! Niiiiice. Ladda mina pissiga kroppsbatterier.

- Idag tog min lillasyster studenten. Sjukt stolt storasyster.

- Nu: Bad, Tumblr, Bed.

Kalla Junimornar'.

Hej vackra. Barnen sover och jag blickar ut över vår frusna trädgård. Är det verkligen Juni? Mystiska Juni. Kalla Juni. Fryser på morgonen, fryser på kvällen. Om solen visar sig pikar den någon gång runt 12snåret för att åter mulna när eftermiddagen tar vid. Barnen är vackra, mjuka och galna. Bråkar mycket. Älskade Uma klämde världens minsta fingertopp i dörren idag, så platt och blå. Världens minsta, runda Uma. Fast 17 månader igår. 17 månader sedan du kom till mig. Minns precis hur det kändes, stunden jag fick se dig. Minuterna innan. Hur T såg ut och hur kroppen kokade. Sen kom du. När ett barn kommer stannar livet. Jag hoppas att alla får uppleva det någon gång, som anhörig. Att bara betrakta det. Man tror på Gud, stunden man ser ett barn komma till världen. Nu håller min lilla skrutta på att bli stor. Större. Kärleken så stor, trots tidigt tvåårstrots(hehe).

Idag besökte jag och Lughán förskolan, i rummet intill toddlergroup. Bara 15 minuter ungefär. Älskade knytt. Han säger "lilla vän" och stryker min kind. Sluter ögonen och tar vara på varje liten millisekund av det. Min blivande 3åring. Tre år sedan jag blev mamma. Den här tickande månaden, 17 Juni- 17 Juli är svåra, varje år. Älskade barn, att du fick leva. Att jag fick leva, att vi var ämnade för varandra. Vet att sånt kanske låter ganska så mycket bullshit, men jag känner så. Att han och jag dog och uppstod och att det är heligt. Tacksamheten över det är ständigt närvarande, även de dagar som är så himla tuffa.

En liten pojke på lekis idag har precis fyllt 1 år. Han kröp fram till mig och upp i min famn, gav mig världens största leende och började gosa med mig. Ena armen runt min hals, andra handen med tumme i sin mun. Det sköt som en löpeld av värme i mig och det kändes som mina kinner höll på att explodera kärleksdöden, tårarna sved. Vad är det med barn? Och djur? Money can't buy it. Var tvungen att vända mig bort så att inte hans mamma skulle se. Pinsamt liksom. Men så oerhört rörd över det ögonblicket.

 All that matters är ni, barn.

Onsdagen.

Jag har "en sån där vecka". Jahapp. Lekis har stängt den här veckan, så onsdagsturen till gruppen med mammor och annan luft, själ, barn o.s.v blev ju inte av som vanligt idag. Rutinmänniska som man är så blir man lite svettig. Fastnade i världens regnväder idag, skrattade ihjäl oss både jag och Lughie. Han gömde sig i garaget och jag i farstun, stod och gapade till varandra. "Titta regnet mamma!!" Uma ville upp i famnen på väg hem från stan, så hon fick sitta på styret. I leopardleggins, en kissbula och hår som spretade för vinden, världens största leende. Skrattar igen. Det är skönt när man skrattar med barn. De har de bästa skratten. Sockerdrickaskrattet, nykärskrattet, sommarskrattet. Uma är helt inne på böcker nu. Skriker "buuuucka" och kommer rusande och sular första bästa stackars bok, ner i mitt arma knä, i bästa fall. Ofta i huvudet på mig. Sen så gränslar hon bestämt mitt knä och kryper ihop som en liten boll. Lilla knyte. Som en dumpling ungefär. Degig och varm och mjuk. Har alltid läst mycket med L, men nu är det dubbelt upp. Två barn som vill sitta på mig, två barn som vill hålla bok."Mamma mu gungar" kan dra åt helvete alltså. Mår illa av blotta åsynen haha. Sjukt träligt. Man vet att man borde gömma en bok när man börjar hysa personligt agg mot karaktärerna. Kråkan som ba "Du är för tjooock mamma mu"  Shut up!!!! Så himla långa konversationer om typ ingenting har dem. Kråkan och mamma Mu.Uff.

Internationella HemmaförlossningsDagen idag. Hurra.

L drog ner brallan på mig och frågade efter "Lughans special scar" och drog med varmt pekfinger mot den guppiga linjen .. Där kom du ut. När du var en liten bebis. Ur mammas mage när du bodde där. Make sense, huh? Förbryllad blick.


L kom in till köket och ville ha prinsesstårta till lunch. Kaxigt.

Nu sover hela huset och jag sitter och knattrar på Ts mobila internet på datorn. Komplicerat. Internet ligger nere igen, man blir ju trött.

Ikväll stod jag i köket och undrade vad alla flugor kom ifrån som gled omkring i mitt synfält. Tills jag förstod att det var personliga svarta prickar som dansade enbart i MINA ögon. Wtf. Coolt. Trött som sagt. Svimfärdig. Måste börja med blutsaften igen för att sparka igång det här gamla åbäket till kropp. Gör som jag vill, gör vad jag säger. Behave.

Stor kram. Saknar er. Känner ofta att jag vill ha lite egentid så att jag får blogga och skriva. Barnen tillåter inte att jag lyfter ett finger för tillfället. Knappt så att disken och städningen blir gjord. På allvar alltså.

Kärlek.

En Söndag i regn.

Hej vackra hjärtan. Här sitter jag med ett vinglas och en kopp te. Vet inte hur många inlägg jag påbörjat den senaste tiden, men jag har ideligen blivit avbruten av vardagen, barn som har velat ha uppmärksamhet eller mat  som behövts laga. Varje kväll släcker jag ner datorn med ett icke färdigställt inlägg som längtar efter omsorg och snabba tangentslag. Ord som vill bli till meningar som vill bli till inlägg på den lilla planeten av love and affection. Livet, hemmet och bloggen är som en levande organism, pulserar ojämnt. Följande skrev jag imorse iallafall. Kort och livlöst. Men så kan det vara ibland. Kärlek, värme, regn. Så kan man sammanställa det hele. Och hunger. Äta mat, hela tiden. Visste jag inte bättre hade man väl misstänkt ett *på tjocken* tillstånd- men så är icke fallet. *Alla drar en djup suck av lättnad* (Har trots allt inte haft mens sedan förlossningen, om intresseklubben nu är tvungen att anteckna sån' där oväsentlig info)

" Drottningens jubileum(God save the queen!!), så vi har långhelg i England. Så sjukt skönt då jag känner mig sliten. Värker i tår och ömmar i leder, är så himla frusen hela tiden. Kroppen fick en nerkylningschock efter veckan av högtryck. Torsdag och Fredag ruskade det som sjutton, jag och barnen bakade mycket. Igår var jag hos Chris och fick mer bläck i huden, det tar sig :) Idag är vi hemma och städar, barnen är små sömntutor som glider omkring och dricker juice och vi läser mycket. Uma har fått eget rum, vi flyttade Toms kontor till vårt rum. Känns härligt. Uma med träbokstäver på hennes dörr. En egen liten person. Och vårt rum kan bli "ungt par"-vuxet igen. Tänt och film och mys och knull. Hähä.


Imorse kom det en farbror polis hit, hade miniförhör ang. om Tom varit ute med sin van imorse eller ej, tydligen hade det varit ett rån någonstans med en vit van med hans reg. nummer. Hmm. Lughán tyckte att det var spännande med en polis. T's hjärta tickade till en extra gång, tror jag nog. Det hördes på rösten. Jag älskar att känna en människa så väl, som jag gör med Tom. Sådär väl så att man känner in varje nyansskillnad i hela människan. Rösten och sättet han rör sig på. Vackert. Men påfrestande ibland. Ni vet när man verkligen känner personen ifrågas buttra mood och så vidare. Men för det mesta fint. Jättefint. Jag har det bara fint. "

Och barnen är det dyrbaraste jag har.

Vad gör jag?

- Sitter och fryser lite i den gröna fotöljen i vardagsrummet.
- Tittar ut genom det stora fönster som vetter ut mot vår prunkande trädgård. Busken närmast mitt fönster bär världens mest intensiva, lila färg. Känns in i hela mig när jag ser på den, fyller mig. Naturens skönhet.
- Barnen sover, efter mycket skrik.
- Idag åkte mamma hem, och tog solen med sig. Efter en vecka av sol, vin, barnaskratt, mammaskratt, hjälp, stöd och sällskap, känns det otroligt tomt. Och tungt. Blir alltid skakad i början, när någon åker hem. Sista leendet som försvinner bakom trädet, rullande hjulen på väskan mot asfalten. Barnen hänger runt benen och vinkar, men förstår inte riktigt ändå. Ett par timmar senare förstår Lughán,och då gör det ont i hela mig. " Var är mormor? " Drar och sliter i grinden, " hämta mommojs hennes rum" ... Det doftar sommar överallt, andetagen berusar, och jag kan inte låta bli att längta hem till svensk sommar. Naken fotsula mot gruset på Utö, Mahjongspel och båttur på Runmarö. skogspromenader i Värmland, jordgubbar och solstek på Öland. Doft av hav, doft av skog, doft av sommarnatt. Doft av Sverige.

Ibland känns det som om det gick lite snabbt där på slutet. Mina förlossningar må ha varit långdragna och sega, men livet i allmänhet har rusat på som en störtförlossning. Att jag sitter här nu. Med två barn i England, när jag var så himla mycket tonåring i Sverige nyss. Med ett rökelsedoftande, enda rum, i totalt kaos. Ciderflaskor under sängen och en mamma och en pappa. Kylskåp med mat och samma lägenhet som jag alltid bott i. Don't get me wrong, jag är så himla lycklig nu. Inga överdoseringar på rosa små tabletter eller annat skit. Men herregud, vad fort det gick. Påtagligt när jag vinkar hejdå till mamma. Hejdå mamma.
Ska du resa hem nu, till Sverige? Vänta nu. Bor jag här? Men hallå. När hände detta?

Varar ett dygn högst, sen är jag okej igen.

Har suttit och försökt sammanställa saker på datorn flera kvällar i rad nu. Sitter och pillar, svär och ryter. Fnyser som en drake och suger i mig mini- magnum, flera stycken i rad. Slicka, tugga, svälja.
Så många bilder på Lughán. När han kom. Var jag tolv år då eller? Ser så liten ut. Och han så stor i mina bleka armar. Fan också. Sticker i hela mig när jag ser dem där bilderna. Kärleken större än vad jag klarar av, smärtan likaså. Svårt att andas. Jag älskar dig så att jag upplöses till små kärleksrester som flyger omkring i luften du andas, Lughán liten. Jag "levde" innan han kom, sen dog jag. Känner inte igen personen jag var innan jag blev sjuk, jag är annorlunda nu. Samtidigt så känns det som att livet inte började förrän han kom. Den stora meningen med allt, varje andetag. Slutet på något, början på något nytt.

Lugháns ankomst och "min förlossning plus sjukdom" är två separata saker, som råkade komma samtidigt, så alla känslor intensifieras. Glor argt och hetsigt mot de som undrar om jag inte har kunnat bonda med honom. Jag hade svårt att bonda med mig själv, menar ni? Att få en lastbil överkörd över hela dig samtidigt som man blir mamma är inte särskilt idealiskt, nej. Jag rycker och vibrerar i hela kroppen, fryser vid minnet.

Han har alltid varit varm, det lovar jag. Bara jag som var kall och ensam. Så himla mycket hat, så himla mycket kärlek. Ser på bilder och känner mig så himla mixed up. De där nätterna av pipande maskiner och ett litet varmt barn mot bröstet, och livmodern som blödde ut hela sitt innehåll i sängen, på golvet. Glasklart inom mig. Så mjuk, helig och varm, min Lughán. Sänd från ovan. Ett barn, mitt barn. Lilla bebis. Jag glömmer aldrig det. Som om varje minut hängde kvar i luften, i rummet, hos oss. Långa nätter med bara pojken med stjärnögonen hos mig. Det var bara du och jag.

I Juli är det tre år sedan. Sinnes. Tre år av liten människa, tre år av att se honom växa, att få vara honom nära, att få vara någons mamma. Det är det dyrbaraste jag har. Barnen är det dyrbaraste jag har.

Jag vet att jag mår bättre igen när jag vaknar. Jag vet att jag får träffa mamma igen snart. Snart är det sommar på riktigt, och då blir det semester för mamma. Kommer snart igen.

Lughán sa " mormor hjärta " och hämtade pyjamasen som mamma hade köpt till honom. Den där vita med hjärtan på. Det är den enda pyjamasen han någonsin har velat sätta på sig frivilligt. För att det är mormor som gav den.

När hon gick så ville han inte riktigt säga hejdå, men insåg efter ett par timmar att mormor inte var kvar i huset. Han tyckte det var jobbigt, ville inte tro på mig. Gick husesyn. Ropade "mooooomooojs" uppför trappan.

Blev ledsen.

"Ta bort ledsen, mamma". Han hjälper mig att torka ordentligt, i varje liten ögonvrå. Lugnade ner sig när han fick kura nära, nära i soffan och läsa "Vem ska trösta knyttet?"

Uma har börjat säga att något är "Umas"...Kommer springandes med sina sandaler och ropar "Uuuumas".. Vill sätta på sig och stampa omkring. Rusar in och ut genom dörrar till rum och trädgård, med bar rumpa och sandaler.Växer varje dag som går.

Älskade små hjärtan.

Hon.

Loreen gör mig så himla stolt. Det känns så himla bra, på alla plan, att hon vann. Hon om någon vill man sprida för vinden, som fjuniga  maskrosfrön som virvlar ut i världen. Sår nya tankar, ny tillit och en början till ett alldeles eget pånyttfödande. Hon gör vad hon kan, med sitt liv NU! Känns som hennes själ är så fylld av värme, kärlek och försiktighet. Älskar människor som jobbar hårt för sig själva, för sin själ, för sin omgivning. Tror att det krävs så himla mycket idag för att kunna lyssna till den inre rösten, för att nå sitt nirvana, att kunna sitta stilla med tystheten. En lugn eld brinner i bröstkorgen. Hennes historia fascinerar mig. Vill sitta i en soffa och prata med henne om livet, universum och bruset en hel natt. Dricka te. Hon pratade om det spirituella och andliga event det handlar om, att få till numret när det verkligen gäller. Så som musik ska vara. En inre, sann, andlig resa. Inte bara att stå och vicka med rumpan i tajt glitterkjol. Det handlar om något mer. Ett barfota väsen som pratar om skönheten i att vara människa. Skönheten i att bara vara. Att man är enough som man är. Att skärma av sig från medias konstanta smatter av förvridna ideal och skeva ytlighet. Loreen får en att längta in i sig själv, att älska sig själv och sin omgivning, att älska och ta hand om vår fantastiska moder jord, att värna om varje människas stora, jämlika värde. Och vår frihet.

Love is all.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Dagarna som är tid som går och som upplöses och bevaras inom var och en, minnen. Känns som guld och varmt och rött.

Ligger och bubblar i ett svalt bad. Barnen dansar med mormor nere i vardagsrummet. Allt har gått i ett sedan mamma kom i onsdags. Fint har det varit. Och varmt. Blir som en katt i värmen, latar runt i tunna kläder på dagen och sover tungt om natten. Väcks av fåglar och solsugna barn runt femsnåret. Äter glass och dricker vitt vin på kvällen. Går till parken men återvänder efter en timme när värmen blir för stor för barnen. Tittar på barnen som plaskar i poolen, filosoferar i fotöljen på kvällen men får ingenting gjort. Sova, äta, leka, prata, läsa mamma mu och vem ska trösta knyttet. Smörja in, iskaffe, glass och mjuk, öm kropp på natten. Älska ruset.

Lughán vill att mormor ska göra allt jag vanligtvis gör. Hålla hand över gatan, krypa upp i famnen, vagga till sömns om natten.

Snart får vi besök. Ska spola av mig skummet och stiga upp ur vattnet som renar. Spolar bort all svett och jord och svåra tankar, men bevarar allt det goda. Alla drömmar och visioner, kärleken till livet. Kärleken så oändligt stor.

Fantastiska fredag, önskar jag er!

Solkram!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Dagen.

Solen, solen, solen. Du kom med kraft. En sådan väldig kraft att jag och barnen bara spenderade en timme i trädgården innan det blev för mycket. Släpade in två röda tomater, trots hatt och solskyddsfaktor 45. Så jäkla fierce, majsolen. Första riktiga sommardagen och kroppen är ovan. Imorgon ska jag köpa glass, yes, yes.

Är sjukt trött. Har putsat huset, medveten om att morgondagen blir himla busy. På väg hem från lekis ska vi ju hämta mormor på stationen :)) ... Tre månader sedan sist, för mig och Uma. Ännu längre sedan för Lughán. Vi längtar efter dig, mormor! Fast kakorna jag bakade har T ätit upp. Män och deras *glupskhet utan att fråga* är ett kapitel för sig. Dubbel (cookie)sats hjälpte liksom inte. He he. Redan vid fyra på eftermiddagen idag var jag redo för sängen. Så sitter man här. Badade idag med barnen som publik, himla spännande med en naken, sladdrig mamma i badet. Mycket fnittrande. Lughán lekte doktor. Klappade om min lilla mage, tvättade min rygg och förundrades över min " stora snopp " ... Hmm ;-)

Han målade en orm idag. Så jäkla fint att det gick som varm, bubblande sockerdricka genom kroppen. Tror att det är första gången han målar något specifikt och pratar om det. Skiter i om han kanske är "sen" med det. För mig var det magnifikt. Världens finaste orm liksom. Sen fick han tag på svart målarfärg och rockade loss, hujedamej. Sen ville han att jag skulle måla Bamse åt honom . <3 Bless! Älska, älska, älska! * nörd *.

Uma var också djupt koncentrerad. I övrigt har de mest busat, armkrokat varandra och vandaliserat. Älskar Umas självförtroende när hon spatserar omkring, hämtar saker, gömmer saker. Trycker ner blöta kläder i byrålådor, säger " tack" så förnöjt.

Nu ska jag fixa med det sista, sen sängen. Kram!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Tisdag.

Har haft så sjukt ont i halsen i natt. Vaknar och flämtar efter luft genom en igensvullen hals. Så där så att man mår illa. Dundrande huvud och värk i leder. T sa-" oh-m-g, Nora, look at your neck" ... Så himla svullen. Han ba: "you have to ser a doctor" , och jag känner mig liksom lite cool när jag säger att jag är van. Jag är en halsperson. Har alltid haft problem med halsen. Hals och luftrör. Uppväxten kantad av akut kortisoninhalering, andnöd och mammas oroliga bakande av vaniljhorn, varje gång jag spenderat tid på sjukan. T  är en huvudvärksperson. Jag har haft migrän ett par gånger i mitt liv, och tackar min lyckliga stjärna att jag inte är en person som har det ofta eller t.o.m dagligen. Cred till alla migränare.

Solen lyser! Jag ska duscha. Har tagit ett par värktabletter då jag hatar att vara sjuk när jag är med barnen. Är glad att det inte är magen.

Städning står på schemat. Laga lasagne, leka trädgård, äta lunch, måla med barnen, tvätta toaletter. Barnen är på världens bushumör idag, haha. Som om solen sipprat in i varje liten por. Försöker få Uma att sluta riva i böckerna. Han är så dramatisk. "Riiitsch" - så är sidan i Viggoboken borta. Bokbarn. Som dotter till en pappa som har antikvariat och bokförsäljare, så bränner det till i magen på mig när de vandaliserar. Klistrar och tejpar ihop med ömhet. Få saker doftar bättre än en ny bok. Åh, förutom tvättstuga. I vårt kvarter går man förbi en sån där gammeldags tvättstuga på väg in till stan. Vill falla på knä i smutsen å bara sniffa järnet. Sjukt underbart.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Kvällsljuset.

Lughán somnade precis. Svårsövd ikväll. Vi är inne i en lite skev fas, grändlandet mellan att inte sova middag, men fortfarande bli lite för trött för att egentligen orka en hel dag. Speciellt när han gör saker, träffar andra barn, är småsjuk eller gör illa sig. Som en trött panda blir han, ett slocknande ljus i soffan. Vissen kvist. Skrik och gråt ön tandagnissel, flammande varm kind och tårflodar utan slut. Nästan varje helg slocknar han i soffan. De senaste dagarna har han fått sova middag, men då innebär det att han är vaken sen på kvällen. Vill få mig att krypa ner i hans säng. Han lägger armen så tryggt kring min hals, snuttar med sin överläpp som ett känselspröt på min nästipp, eskimåkysser mig. Klappar mig på ryggen och killar min nacke. Tänk vad mycket trygghet och värme ett litet barn kan ge en stor människa. De har ingen aning om vilken förtröstan de ger. Tryggheten och godheten, den oändliga kärlek som kommer rakt ur bröstet på dem. Strålar in i mig. Barnahand mot mammas kind. Det blir inte rikare än så. Som siden för själen.

Kväll nu, och jag är frusen. Om jag inte hade varit det, hade jag utan tvekan gått ut i trädgården och lagt mig ner i det fuktiga gräset. Det doftar så ljuvligt. Berusande.Fåglarna har det så bra. Gick ut nu, innan det blev för mörkt, och fångade ett par blommor . Medan tid och ljus ännu fanns. Nu kommer skymningen och mörkret så snabbt.

Jag tycker så mycket om trädgårdar. Blommor och gräs och öppen himmel. Nu när jag har barn, kan jag sakna det ibland. Att kunna gå ut en sommardag och bara lägga sig raklång, som en livslapande katt. Släppa allt. Inga nerver på spänn, inga ögon i nacken. Ingen ettåring som stapplar upp för stentrappan eller blir slagen med en spade av sin bror. När de blir stora nog ska jag visa dem just det. Lättjan och skönheten i att ligga på rygg mot gräs och titta på molnen som svävar så svindlande högt upp. Drömma sig bort.

Håll mig i handen så flyger vi.

Nu ska jag försöka läka min onda hals med kamomillte. Sedan sängen bredvid nyduschad man. Gott! Kram <3

Published with Blogger-droid v2.0.4

Märklig dag.

Vädret växlar så oerhört för tillfället. Har varit så i flera veckor nu. Sol, vind, blåst, hagel, molnigt, varmt, kallt. 12 timmar per dag av total ovisshet. Väderhäxa som jag är blir jag lite yr i bollen. Molnigt i imorse, regnet hängde i luften. Jag och barnen tog oss ut. På vägen hem föll Lughán illa igen. Detta ständiga trillande. Blodig tand varje dag. Han har redan en stor bit borta från framtanden, och man kan skönja en svag spricka som löper tvärs över. Lyckas han behålla alla mjöktänder innan de faller ut av sig själv skulle jag bli förvånad. Jag har så svårt med mun och huvudskador. Blir kall. Alltid lika hjärtskärande med ett barn som gör sig illa, sorgen är så stor, smärtan helt oändlig. Han är som en mini flodhäst där han dundrar fram genom livet, springer på asfalten med sina skogsgröna byxor. Jag varnar honom. "Lughán, var försiktig nu. Du ramlade igår precis på samma ställe, gubben" .. han ramlar en gång. Tar sig upp, springer igen, faller igen. Ser hur mjuka kroppen studsar med ansiktet först ner i asfalten. Helvetesskit. Han gråter och skakar, jag har Uma på ena armen, dubbelvagnen i andra. Hjälper honom att sitta vagnen, håller nära. Blöder från munnen, men båda framtänderna känns fasta under min tumtryckning. Arnikatabletter och rescue remedy, sen är han lugn igen. Överläppen sprack som en körsbärstomat.

Han vill leka på sitt rum, jag och Uma tänker baka kakor. Men först lunch. Runt tvåtiden stapplade T in, blek i ansiktet. Höll på att svimma på jobbet så behövde lägga sig ner. Sen iväg på ett par ärenden. Uma grät krokodiltårar och Lughán somnade i en *efter-olycka-utmattning* . Sen somnade jag. Vaknade av Uma 45 minuter senare. Ont i halsen, varm, håret på ända och sminket utkletat. Trött. Uma sårbar som en krispig skorpa. Solen steker utanför fönstret, ser varenda dammkorn på glaset. Somna till en stormig höstdag och vakna 45 minuter senare till högsommarvärme.

Är uppe med miss U. Hon den där. Hon den där ilskna jordgubben, så himla galen, så full av liv. Mycket skratt och många tårar. Lägger upp ett ben på mig, fiser högljutt. En varelse utan vett och etikett som har flyttat in här hos oss. Bosatt sig för alltid i våra hjärtan. Det är okej om du slutar växa nu, Uma liten. Tiden kan stanna nu. Ögonblick i tiden, i mammas lilla burk. De finaste av minnen. Mitt allra bästa liv.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Måndag.

Jag älskar när du ler så där busigt och säger "maammaa" , skrattar och hoppar upp i mitt knä. Gosar och kramar. Snuttar på min hals, höjer ögonbrynen och sniffar koncentrerat på min panna. Älskar din mjuka mage som jag får klappa och pussa på. Älskar hur den doftar. Älskar när du går omkring i din pyjamas och vägrar byta en halv dag. Din evighetspyjamas som fortfarande är för stor trots stt du fick den när du var nio månader gammal. Älskar när du är nybadad och drar upp byxorna så högt du bara kan, du känner dig så fin. Älskar när du tar på dig dina mockasiner, kommer ut i köket och tippar tån mot golvet, viskar försiktigt:  "Jeremy Fisher"  . Likadana skor som Jeremy Fisher, så andaktsfull och stolt. Men när jag sätter på din musik, då vill du ha nakna fötter. Så att du kan stampa i takt med musiken, bar fot mot mattan. Stampa så att hela huset gungar. Dansar som en liten björn. Böljar jordiskt, gungar som en våg.  Dansar med hela din själ och mjuka kropp. Livet självt på mitt vardagsrumsgolv.

Måndag och ny vecka. Har druckit upp de sista dropparna av mitt kalla kaffe, betraktar all tvätt som ska vikas. Huvudet bubblar över av kreativa tankar, drömmar, visioner, längtan, vill inte städa. Vårt hus är i *före flytt* kaos redan, trots att inga datum är bestämda än och framtiden oviss. Vill inte vara praktisk. Vill måla, skriva, fotografera, leka, älska.

Måste bara få ur mig något. Huvudets myller ner i mina händer. Har ett pretty awesome cookie recept som ligger och dammar i ett hörn. Att baka är bra.

Först ska vi på blöjjakt. Lughán får springa av sig sina myror i brallan, Uma, den lilla trötta klängapan får sitta i vagnen med en flarra. Hoppas på sömn.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Why my "failed" VBAC was a huge success..

Som ni alla är bekanta med, så skriver jag ofta och passionerat om kejsarsnitt. Det är viktigt för mig att folk får en större förståelse för vad som pågår bakom stängda dörrar. Men ofta känns det som om man är guldfisken i glasbubblan som skriker efter ett större hav att simma i, men hur högt jag än skriker så förstår ingen. För omvärlden ser det bara ut som om jag rör mina läppar, *blubb-blubb-blubb* Vad vet en guldfisk om livet liksom? Ingen förstår eller orkar lyssna. Ingen låter mig komma ur min bubbla, och ner i havet med de andra fiskarna, och betraktas som en jämnlike. Man blir på sin höjd stämplad som bitter, missunnsam, tragisk och deprimerad. Gapig. Arg. och om det är något en kvinna inte får vara, så är det arg. Right ;-)

Men jag lovar, jag har ett viktigt budskap som jag bär på. Jag har ett brev med flagnat guld i fickan, låt mig strö lite framför dina fötter där du går. Låt mig hjälpa dig att öppna ditt hjärta, bara lite. Hjärtat är så fantastiskt, världens mest flexibla, öppna, oändliga rum. Det blir helt igen, när det är trasigt. Det blir helt igen, och älskar mera ömt, vårdar, respekterar mer. Tackar livet varje dag för att det är så. Att man får ta del av svåra saker och växa av det. Att det som gör så jävla ont slits ut ur dig i form av ljusstrålar. Energi, kärlek, förståelse. Medmänsklighet. Det tar sin lilla tid bara. Men man når fram till slut. Människans själ är världens coolaste stjärna, allt som sugs in i dig omvandlas och bär ny skepnad när det kommer ut igen. Vi är ändlösa rum av neverending growth. Minn ni "Sikta mot stjärnorna" ? När man gick in som sig själv, i röken, och kom ut som sin idol.. Eller som larven som bor i sin bruna, fula puppa och blir en fjäril till slut. Det är livet. Det är därför vi är här. För att dansa, skratta, gråta, känna. För att njuta så mycket vi kan, sörja det som är svårt, ömsa skinn, ömsa gammal hud. Att vara oss själva. Att bli fjärilen till slut. Var och en unik.

För omvärlden betyder kejsarsnitt en sak, att man inte har fött barn. Att man inte har klarat av det som man ska klara av som kvinna. Resan dit är tämligen ointressant, summan av kardemumma är alltid densamma. Kejsarsnitt? Loser..Att det handlar om att man antingen är för svag, eller att det helt enkelt är något fel på en. Ingen OK-stämpel i rumpan av farbror Jultomte.

Läser ibland om kvinnor som inte vill ha fler barn, om de visste att de skulle tvingas genomgå ett kejsarsnitt. Att tanken på att inte kunna föda sitt barn gär en så pass deprimerad att man hellre förblir förälder till bara ett barn. Att det där enda barnet, som fötts vaginalt, är ens största lycka och "achievement" .. Att allt, precis allt inom föräldraskapet handlar om att barnet fann sin väg ut i livet, vaginalt. Det står och faller med detta. För visst kan man inte ens komma i närheten av "en nära relation" , om barnet är fött via kejsarsnitt? ..

Får ofta frågan " Hur känner du dig som kvinna? Känner du att du har förlorat, att du har "failat" liksom? Att du inte är tillräckligt mycket mamma, att dina förlossningar var "fula" ? o.s.v.. Älskar du dina barn som jag gör mitt? Har du kunnat *bonda* ?.... Kämpade du, eller var du bara som en sån där kändis och la dig där på bordet av bekvämlighetens skull?

Ibland har ordet kejsarsnitt ploppat upp som "val" under vissa kvinnors förlossningar. Det får jag höra om mycket. Att: "Ja det kom det på tal om här med, men jag sa nej" .. Att det alltid handlar om ett val.

 "Att visst var förlossningen lång, jag var trött, värkarna jobbiga, men jag kämpade på ett tag till. Ingen kirurgi här inte. Man är väl ingen loser heller, jag är stark. Och jag är så stolt över mig själv att jag sa nej till kejsarsnitt."

Ett kejsarsnitt är inte bara ett kejsarsnitt.

Inte bara en kirurgisk del. Inte bara ett ingrepp. Inte bara "rädda ett liv". Kejsarsnitt är multidimensionella, psykiskt såväl som fysiskt..Det här är min resa. Den är färgstark och känns mycket,  både inom mig och utanpå. Mina kejsarsnitt är som färgexplosioner. Dramatiska, vackra, smärtsamma och får mig att tappa andan. Min verklighet, mina upplevelser är genomlevda, med hjärta, huvud, kropp och själ. Min resa är unik, avig, vacker och kärleksfull. Framförallt kärleksfullt. Det bor så mycket kärlek i min kropp. Det bor så mycket kärlek i mina barn. Det bor så mycket kärlek i timmarna det tog att få dem till världen. Det bor så mycket kärlek i alla dagar jag var sjuk, alla dagar av tårar och längtan efter en frisk kropp. Det bor så mycket kärlek i alla stapplande steg, alla knytnävar mot väggen, alla blodstänk på mitt golv. Mina kejsarsnitt är mycket, många saker i ett. Men aldrig, aldrig svaga. Och det har ingenting med att vara en förlorare att göra, de speglar en fighter. Fisken som fortsätter simma, trots att vattnet rinner undan, skjunker ner i dyn. Jag höll ansiktet över vattenytan när jag ingen känsel hade kvar i kroppen, jag fortsatte springa trots att benen domnat bort sedan länge, och fötterna blödde. 

När jag födde barn.

Nästa gång ni tänker, och tror, att ni vet vad ett kejsarsnitt är. Att det är "lätt"..Att det är fult och onaturligt, att man är svag. Då ber jag er att göra en sak. Öppna ögonen och läs,   SNÄLLA LÄS DETTA. Ta er den tiden, jag vet att det är långt. Men, ta en kopp te. Lägg upp fötterna på soffan och läs. Se på bilderna. Titta. Titta på hennes ansikte. Se henne. Se mig.

Fråga er själva sen, om ni fortfarande tycker att det är fult. Att ni fortfarande tycker att jag är svag. Att ni fortfarande tycker att kejsarsnitt är "lätt". Att ni fortfarande tror att jag inte har kämpat. Att ni fortfarande tror att jag inte vet hur det är att föda barn. Sug på't, för fan. Och gråt en skvätt. Det gjorde jag. Kärleksljus.