Jag har hetsätit i två dagar nu.Varför vet jag inte riktigt.Det blir lätt så när det är snurr och stress i huvudet.Vill aldrig någonsin mer se varken macaroni and cheese eller chips ever again.Tror att jag har s.k.a värld-ångest.Detta med Haiti.Det gör så förskräckligt ont.Kanske ondare nu när jag har Lughán.Man känner mer när man har barn,eftersom att man inte kan kapsla in sig i sig själv på samma sätt längre.Man måste vara mer öppen och tillgänglig för sitt barn hela tiden,varje sekund som klockan slår.
Jag vet inte hur mycket jag har gråtit för detta med Haiti.Vridit mina händer.
Detta fattiga lilla land.
Önskar så att jag hade en utbildning inom det medicinska så att jag kunde ta mitt pick och pack och flyga.Eller åtminstone vara redigt rik.
Fem-månaders gråtande litet flickebarn som ingen vet vilka hon tillhör.
Fem-årig flicka som amputeras utan bedövning.
Att de väljer att amputera de flesta eftersom att det är den 'enklaste' lösningen då bristen på medicinering och läkare är stor.Katastrofalt att de som överlevt ändå riskerar att dö p.g.a bristen på hjälp.Hjälp de behövde dirket.Inte senare,inte nu.Nu är det ganska så mycket försent.Idag drog de efter 7 dagar ut en kvinna vid liv.7 Dagar.
En kvinna som de räddade ur rasmassorna efter 5 dagar hade tillbringat hela den tiden vid sin döda tonårsdotters sida.
Tänk på det du när du dricker ditt morgonkaffe och äter ditt hembakade bröd med smält smör på.
Det gör jag i alla fall.Bra eller dåligt vet jag inte.Hittills har tankarna bara lett till att jag inte orkar ta mig ur sängen och förbluffas över min otillräcklighet och stora ego.Där det mesta gnäll handlar om att vara eller att inte vara.
Och här tycker man att man har upplevt trauma i livet.I jämförelse med detta?
-"I don't think so,Sunny Jim"
No comments:
Post a Comment