Sunday, January 10, 2010

BARN .s ö n d a g.

Sedan jag fick barn tänker jag mycket på andra barn.
Och moderskapet.
Tänkte i början att kanske är jag en dålig mamma.Sådana tankar tycker jag inte borde finnas,och jag tillåter dem inte längre att finnas heller.Jag är den enda mamman för mitt barn,och det är perfekt.Däremot kan man ju sätta upp några små-regler om vad man vill och inte vill ha i sitt barns liv.Typ.Jag vill inte vara onykter i mitt barns sällskap eller jag vill aldrig slå mitt barn.Okej,då får jag följa det.T.ex

Tänker på att det måste finnas så väldigt många ensamma barn därute som inte har människor som älskar dem eller ger dem kärlek.Tänker att jag är glad och tacksam över att jag har så mycket kärlek att ge min son.att han alltid är varm och att jag alltid kommer finnas vid hans sida och aldrig sluta älska honom.
Då kanske det inte spelar någon roll om jag inte passar in i den typiska bull-mamma rollen där jag bara tvättar kläder och bakar gyllene limpor och alltid har håret i en välborstad brun fläta.

Tänker på alla barn därute.

Imorse skulle jag koka kaffe.Jag gick ut i köket med Lughán på höften och fyllde på te-kokaren med vatten.Lughán blev så fascinerad över hur vattnet rann ur kranen,han älskade ljudet.Så jag lät vattnet fortsätta rinna ett tag.Hela han lyste upp,och trots att han hade skrikit i två timmar i sträck tidigare och mitt tålamod var helt borta,kunde jag inte låta bli att smälta och älska hela honom i det fina ögonblicket när han förtjust och med nyfikna ögon betraktade det flygande plaskande vattnet när det trummade mot metall-sinken.

Sen fick jag ont i magen och var tvungen att stänga av kranen för att jag tänkte på alla barn som inte ens har tillgång till ett glas rent vatten att dricka.Barn som ligger där i sin oskyldighet,uttorkade och i behov av klart vatten.

Lughán blev ledsen.Jag hällde upp vattnet i kaffebryggaren och fick återigen magknip över att Lughán blev ledsen över att jag stängde av vattnet.

Ibland är det komplicerat att vara mor.

Eller som när Lughán fick en tröja över ansiktet när jag var på toaletten och vilken panik han fick.Hur han bara grät och grät och armarna sprattlade hjälplöst åt sidorna och lättnaden han uttryckte när jag tog bort tröjan.
Ville mest bara gråta då när jag tänkte på alla barn därute där ingen kommer och tar bort tröjan för ansiktet på dem.De små bebisar som blir slagna och alls inte förstår.
de små barn som aldrig får vara trygga eller tröstade när de gråter.
De barn som inte har någon att lyfta upp dem när de fallit.

Barn förstår ju inte.

Det brukar jag påminna Tom och mig själv om ibland om natten när Lughán vaknar klockan tre och vill att dagen ska börja,då man i trötthets-dvalan får känslan av att man bara vill släpa honom till ett annat rum och låta honom ligga där på trägolvet och skrika bäst han vill,
han förstår ju inte.
Det ser man ju på hela honom.Han förstår verkligen inte varför jag inte vill gå upp med honom klockan tre på morognen.
För barn finns nog inte tid och rum på samma sätt.

Tänker på barnen.






No comments:

Post a Comment