Tuesday, January 26, 2010

I'M GUNNA SHOOT YOU! .t i s d ag.

Och så kom Tom hem från jobbet och räddade tillvaron en smula.Jag lagade ostsås,kokade broccoli-buketter i två små kastruller p.g.a kastrullbristen och försökte tillfredsställa ett litet barns många bekymmer.Jag kommer sakna denna tiden så mycket när Lughán växer sig stor.Jag förstår nu att denna tid inte kommer att vara för alltid.Snusar extra mycket,bebislukten i hans nacke,mellan alla veck av olika tjocka hakor och hud.Älskade lilla barn.Smeker hans mjuka mage och små lena öron.Han är så söt.Hn kommer nog alltid vara min lilla bebis minsann haha.Stackars lilla pojke.Tänk om jag blir en sådan mamma som sticker till honom kondomer när åldern är inne,och ligger på lur med bullar och saft så fort han tar hem en vän.Hemska tanke.Må jag alltid vara någorlunda liberal och tillmötesgående på ett icke kvävande sätt.

En konstig sak hände idag när vi gick på promenad på kyrkogården.Jag är ganska rädd för Leeds,
och människor kan nog lukta sig till rädsla ibland tror jag.För jag råkar nämligen alltid hamna i situationer som inte är särskilt hälsosamma.
Lughán somnade i sin vagn och jag kände mig som duktiga mamman.
Långt borta såg jag en man närma sig.Han var flintskallig och gick liksom nerböjd.
han såg bekymrad ut och fifflade med något i sin hand.
'Det ser ut som om han laddar en pistol'-tänkte jag för mig själv,och kände mig allmänt road över min egna paranoida läggning.
Han närmade sig dock i faslig takt och 'Oh my God'.
-Det var ju en pistol!-
Såg hur han med febrila fingrar sökte efter patronerna,och klickljudet du vet när man fäller ihop en laddad pistol igen.
Jag tittade mig omkring och var helt ensam på en stor jävla kyrkogård och jag såg rubriken framför mig."Ung svenska ihjälskjuten på kyrkogård i Leeds,barnet skrek i vagnen medans hon sakta förblöd på marken"
'Vad löjlig jag är',tänkte jag.Pistolen måste ju vara fejk.Eller?
Mannen sänkte vapnet invid sidan och marscherade förbi.
Jag försökte inte att titta på honom för mycket.
Jag bara väntade på att han skulle skjuta mig.
Mannen hastade i alla fall förbi relativt snabbt och jag vände mig om antalet gånger medan jag halvsprang åt motsatt riktning.Han vände sig aldrig om.
Det var uppenbart att han höll en pistol i handen.

Detta är alldeles sant.
men den kan väl inte ha varit riktig eller?
Det vill jag bara inte tro.
Det finns väl sådana där plastpistoler som ser helt likadana ut som the real stuff.
Men det var patronerna och klickljudet och hans uppjagade anlete som förbryllade mig.
Tänk om han var på väg någonstans!

Medan jag rörde i ost såsen senare på kvällen försökte Tom övertala mig att ringa polisen och berätta vad som hänt.Tydligen är det även olagligt att vandra omkring med fejk-vapen.
Men alltså,jag kan bara inte göra det.
Vem skulle tro mig liksom?En liten snärta från Sverige som ba,
"Asså hej konstapeln det var en man med gun på kyrkogården,jag lovar!
han var flintskallig och hans ansikte såg liksom alldeles ihoptryckt ut"

Dessutom,skulle inte någon annan ha reagerat?
Han måste ju ha passerat flera människor.
Eller så kanske han hade haft pistolen i fickan hela tiden och drog upp den först på kyrkogården
där han trodde ingen människa skulle finnas.Förutom jag då.Alldeles för ung mamma på högklackat med en illigt röd vagn med sovande vackert barn i.

Fan,tänk om han hemsöker mig och skjuter ihjäl mig?
Det enda vittnet måste utplånas liksom!

Men ni som läser detta.om jag dör så vet ju du vad som hände,right?

HAN VAR FLINTSKALLIG!

1 comment:

  1. Usch vad hemskt! Vad läskigt! och jag tycker att jag bor på fel, läskigt ställe... På tunnelbanan hem nu ikväll satt jag och tänkte på hur jag skulle göra om någon hoppade på mig och ville våldta mig. Idag var första gången jag gick hem från tunnelbanan själv, i mörker, utan mobil. Var livrädd! Men som tur var kom jag hem hel och fin.

    Jag håller verkligen med Tom, polisanmäl! Tänk om han, som du sa, var på väg nånstans med en riktig pistol, och faktiskt skjuter någon (om vi ska tro det absolut värsta) och det inte finns några vittnen, då är det ju bra att du berättat vad du såg. Ingen, absolut INGEN kommer anklaga dig för nåt eller skratta åt dig eller bara ignorera dig om du ringer till polisen och berättar. Du kan ju vara anonym också?
    Vad du än bestämmer dig för kommer det ju vara det bästa, men jag rekommenderar att du polisanmäler.
    Stor kram!

    ReplyDelete