Och mitt ljus är du.På denna jorderund

"Om du tänker dej den skogsväg vi
vandrar ibland
Vik vid stigen, ner till vattnet
Din hand är i min hand
Det sägs att långt
där nere i djupet
På botten av den sjön
Finns en silverskatt som glimmar
Och den är din i natt, så slumra
in och dröm"

Hej fina ni.

Jag har så mycket inom mig,så mycket att skriva om,så mycket att bearbeta och fundera över.Jag har målat hela kvällen,vilket gör mig mycket gott,men nu skakar jag som ett löv att trötthet.När Tom kommer hem från jobbet är jag alltid så himla frusen och ynklig.Som en mjuk spagetti känner jag mig,dränerad på allt blod.Måste ideligen sätta huvudet mellan knäna så att jag inte svimmar.Snurr,snurr i bollen.Älskar att mina fingrar är täckta av duvblå färg,förresten.Knapprar på tangenterna.Känner ro.

Jag och Tom har pratat länge ikväll.Om situationen som är.Om vår älskade son.Jag har länge,länge haft på känn att något inte står rätt till.och mina farhågor är besannade,och det stärker min tes om instinkten.Det är väl för privat att skriva om,antar jag.Men bloggen är ju min dagbok ibland,där jag borde kunna skriva vad som händer,hur jag känner mig och så.

Jaja.Utmaningen iallafall.Föräldraskapet.Visualiserar målbilder och struktur.Orka kämpa,orka sträva mot ljuset som lilla maskrosen i asfalten.Ur sprickan växer jag.

Jag har fått måla.

Folk brukar säga det,fråga "Målar du!?"

När jag får möjlighet till det.Inte för att visa mina alster för någon,jag gör det ju för att överleva.
Kreativiteten är min syrgasmask när den egna andningen blir för tung.
Jag är ingen konstnär,eller så.Bara måste ha det för att kunna andas.
Som en fisk på strand,flämtar efter luft.Eller en apa i en alldeles för liten bur.


Mitt ego har verkligen fått sig en boost sedan amningen nådde sitt slut.(Blondinbella,be proud sister!!)Och tur är väl det,annars hade jag nog aldrig pallat att sluta.De positiva punkterna överväger de negativa,och då blir allt så himla värt i slutändan.Det känns gott och skönt.Bara lite sorgligt.Men inget jag ångrar iallafall,bra bra...Egoboosten har kommit i form av t.ex måleriet.Jag har alltså inte målat på över 15 månader.Inte för att jag målade mycket under tiden jag bara hade Lughán heller,men ändå.Jag hade iallafall en större möjlighet till att göra det då,även om man inte hade vett nog att inse lyxen av att bara ha ett barn när man bara hade ett barn. ;-)

(Det är en av människans största svagheter;
Omförmågan att inte sakna kossan förn's båset är tomt,liksom.)

Det har ju varit jag,och enbart jag som har tagit alla kvällar och nätter.
Nu behöver jag inte rusa upp och ner som en galning hela kvällarna längre.
Hon sover.
Och vaknar hon tar Tom det.

Så nu har jag fått måla.

När föräldraskapet är oerhört utmanande,så vill jag rekommendera att man försöker nära sin själ.Det är ett stort missförstånd att "egentid" skulle vara ett fult ord och något man inte behöver som mamma.

Egentid i min värld betyder;
En tid som är nödvändig för alla människor,för att orka med.För att orka vara den person/förälder man vill vara,för att må bra.Då man laddar upp sina slitna själsbatterier med den allra mest gyllene energin.
Och denna energi och uppladdning är personlig och unik,från person till person.
Vissa dricker kaffe,
andra går ut med hunden,
någon vilar lite,
en annan bakar,
kanske en fika på stan,med sig själv,eller med en vän.

Jag målar eller skriver.
Jag skulle kunna köra på utan kreativ injektion,men då vet jag att jag blir en mycket ledsen,puttrande motor som går på tomgång helt.
Kreativ mamma betyder happy mamma.

Happy mamma betyder,förhoppningsvis,lyckligare kiddos.

Mitt liv är ett väldigt ensamt liv,så det gäller att ta tag i guldkorna.Ibland får disken vänta.

Och imorgon när saker blir kämpiga,så lever färgerna och hoppet inom mig.
Att igår fick jag iallafall måla ostört i en timme.

Älskade Lughán.

Det är kämpigt nu,jag vet det.
Jag vet att du vet att jag vet.
Jag vet att du är förvirrad.
Jag hoppas att du vet att jag gör det allra bästa jag kan,
även när jag missar målet ibland och studsar hårt mot otillräcklighetens hårda,kalla botten.

Jag landar inte där,jag studsar bara.Studsar tillbaka med nya krafter för att hjälpa dig.
För att hjälpa oss.Aldrig någonsin lämnar jag,alltid finns jag här.

Och du.

Så väldigt genomskinlig och grå blir jag,utan dina andetag.
Och utan dina luft i mina lungor,finns jag ej mer.



Min baby boy,min Lughán.