Ja,herrregud alltså.Dessa tantrum.Det blir nog min död tillslut ;-) Med den kraft som Lughan besitter så tvivlar jag på att jag hade pallat utan hjärtsvikt om jag hade varit över 40 när jag fick honom.Han är som en tjur...Nu när jag ska vara ifrån honom ett par dagar,så tänker jag tillbaka på senaste gången jag var utan honom.Han var elva månader gammal.Ammade visserligen inte,men iallafall.Omgivningen höjde på ögonbrynet när jag åkte till Sverige,tre dagar var jag borta.Till saken hör ju att L har världens bästa relation till sin pappa,men ändå.Hur kunde jag åka?Och tyckte jag t.o.m att det skulle bli skönt?But why?...För att han är så fysisk.Jag minns att jag var utmattad och behövde ett fysiskt break.Jag saknade honom,såklart.Innan Uma kom så kunde jag aldrig relatera till folk när de pratade om hur jobbigt det var att flyga och resa med småbarn.De som hade "vanliga" barn,jag förstod inte vad de klagade på.Lughan har ärvt min känslighet och Toms enormt kraftfulla,ibland självdestruktiva temperament.Och folk som inte känner honom säger bara att "åååh,han är bara en pojke",eller "åååh,det är bara trotsåldern".Lughan är inte som "andra" barn.Jag har ju Uma,så jag vet.Lughan har en så kraftfull själ,jag kapitulerar under hans styrka ibland.Han är starkare än mig,men jag måste vara föräldern.Jag kan fundera ibland på,om jag på ett spirituellt plan,faktiskt inte kunde föda honom.Ser på foton där han ligger i mina bleka,svaga armar,lysande och vaken.Vem föder dig,Lughan liten?Ingen föder mig.Jag föder mig själv.Minns att jag skrev "En stjärna är född"-och så var det verkligen.Gudomlig,egendomlig,lysande och självständig.Med ena foten kvar i änglariket.Jag såg vingarna på honom en gång,när han var liten.Pojken som överlevde.Uma är vad många kallat high need,ammar mycket,sover lite,vägrar bada,äta,åka bil/vagn o.s.v.Men hon utmanar inte på samma sätt.Att flyga med henne är bara att placera henne som ett skrikande baguette under armen ;-) Easy.Varenda moment med L är en utmaning,och jag vill bara hjälpa honom och göra mitt allra bästa för att han ska må bra,göra rätt.Men det är svårt eftersom att jag upplever att han själv inte vet var de förvirrade känslostormarna kommer ifrån.Äsch,vet egentligen inte varför jag skriver det här.Det är för mycket,och för många aspekter för att täcka i en liten text.För komplext.Vissa delar går inte att sätta ord på,ändå.De är bara själsliga och upplevs enbart mellan mig och honom,och jag bär på min personliga kamp,och han på sin.Det är också svårt att förklara för en omgivning som är oförstående,som tror att det är trots eller klassiska pojkfasoner.Det är det inte.Men en dag kanske det blir mer klarhet,och han kan tala om vad som sker i honom.Hur det känns när han tycks försvinna i sig själv.Jag håller dig i handen,hela vägen min vän.Och när du inte vill hålla så finns jag ändå.Min älskade pojke,mitt hjärtas fröjd.Med mig,pappa och lillasyster Uma är du trygg.Vårt brinnande ljus.Vår Lughan.
No comments:
Post a Comment