Tidig morgon,det har stimmat i öronen hela natten.
Hostattack på hostattack,stackars barn.
Hostattack på hostattack,stackars barn.
Det känns så himla konstigt att vakna upp till mörker utanför fönstret,på landet blir det extra påtagligt.Det gäller att bli ett med mörkret,inte vara rädd.Ibland kan jag bli sådär löjligt mörkrädd,mörkrädd och kall.Måste träna på att låta mörkret omsluta mig istället.
Men allt tar sin tid.Jag är bättre med spindlar nu!Tack vare Tom.I hörnet i vårt sovrum har det flyttat in två tjocka spindlar,och jag bryr mig knappt längre.Säger glatt godnatt till dem och känner mig glad över att även de kan få ta del av det varma när det är kallt ute.
Det har inte alltid varit så.
I gamla huset,i Leeds,dödade jag Toms spindel som bott i hans hus i sju år som var hans vän.
My mind went blank,so to speak.
Satt och ammade,full av efter-förlossning-hormoner då jag plötsligt såg denna gigantiska mörka spindel komma klättrandes över golvet.Jag kastade en kudde,och en till.
I panik kastade jag änu en,och ännu en.Sedan en filt,sedan en bok.
Sedan fick jag panik över att den fortfarande kanske levde,jag ville ju inte att den skulle lida,
så jag hoppade på den stora högen.Jag minns hur det kändes som om jag tog livet av något jag inte hade rätten till..Älskade lilla spindel,förlåt.
Jag bara grät och grät i telefonen till Tom.
Jag vet ju att om det är någon som borde vara rädd så borde det vara spindeln,inte jag.
Nu går jag omkring och väntar på att karma shall bite my ass.
Stackars Tom.Jag dödade hans vän.
Idag tackar vi för att jag börjar bli bättre vän med det vilda,att bebis i magen gör kullerbyttor,att lilleman är världens mjukaste barn och att det är helg imorgon.
Helg med Tom.Världens finaste människa är han Tom.
Komplicerad,mjuk och underbar.Varm,trygg,god,känslig,målmedveten,skarp,sårbar.
Min Tom.
Igår,i sängen,ville han gifta sig med mig.
Stunder som jag slår in i presentpapper och gömmer i min själ som jag kan ta ut ibland då allt är grått.
Men allt tar sin tid.Jag är bättre med spindlar nu!Tack vare Tom.I hörnet i vårt sovrum har det flyttat in två tjocka spindlar,och jag bryr mig knappt längre.Säger glatt godnatt till dem och känner mig glad över att även de kan få ta del av det varma när det är kallt ute.
Det har inte alltid varit så.
I gamla huset,i Leeds,dödade jag Toms spindel som bott i hans hus i sju år som var hans vän.
My mind went blank,so to speak.
Satt och ammade,full av efter-förlossning-hormoner då jag plötsligt såg denna gigantiska mörka spindel komma klättrandes över golvet.Jag kastade en kudde,och en till.
I panik kastade jag änu en,och ännu en.Sedan en filt,sedan en bok.
Sedan fick jag panik över att den fortfarande kanske levde,jag ville ju inte att den skulle lida,
så jag hoppade på den stora högen.Jag minns hur det kändes som om jag tog livet av något jag inte hade rätten till..Älskade lilla spindel,förlåt.
Jag bara grät och grät i telefonen till Tom.
Jag vet ju att om det är någon som borde vara rädd så borde det vara spindeln,inte jag.
Nu går jag omkring och väntar på att karma shall bite my ass.
Stackars Tom.Jag dödade hans vän.
Idag tackar vi för att jag börjar bli bättre vän med det vilda,att bebis i magen gör kullerbyttor,att lilleman är världens mjukaste barn och att det är helg imorgon.
Helg med Tom.Världens finaste människa är han Tom.
Komplicerad,mjuk och underbar.Varm,trygg,god,känslig,målmedveten,skarp,sårbar.
Min Tom.
Igår,i sängen,ville han gifta sig med mig.
Stunder som jag slår in i presentpapper och gömmer i min själ som jag kan ta ut ibland då allt är grått.
No comments:
Post a Comment