Thursday, March 4, 2010

OH PLEASE DOCTOR,CUT ME OPEN

Min svärfar opererade sig för två år sedan.En allvarlig operation då de skar upp hela hans mage på mitten,och han låg på sjukhus i 6 månader efter det.
Nu mår han mycket bättre,men ärret är kvar."Det är någon som infiltrerar mig",kan han säga ibland."Som om jag inte äger min kropp."
Han har svårt för vintern,för då måste man ha mycket kläder på sig.
Han klarar inte av att känna material mot sitt ärr.
Om sommaren går han omkring i sin trädgård med öppen skjorta.
Han uttrycker ibland,känslan av sårbarhet och dödlighet.
Att någon annan än honom själv har skärt igenom hela honom.Lager på lager.

Nu råkar min svärfar ha haft en mer komplicerad operation än mig.
Kejsarsnitt sker varje dag.Men kanske därför är det viktigt att prata om.
Ett operationsärr kan vara långt mer djupt än bara ytligt.
Både kroppsligt och mentalt.Det blir en ny kroppsdel som man måste lära sig att älska.för man måste möta det varje dag.Känna dess närvaro varje dag.Man måste bli vän.
Hello friend liksom.
Trots att man ser annorlunda ut nu.
Trots att magmusklerna fortfarande gapar skevt i mitten.
Trots att det skär in som en vass bucklig troskant som gör ont.
Drar man fingret lägst med ärret,känner man de ruda cirklarna där ärret öppnade sig och sprack.
Hello friend.
När man trycker försiktigt och känner all hård ärrvävnad som fortsätter ända ner i det mest heliga,livmodern.
Hello friend.

Men det var som min svärfar sa."Oh,you've got a smiling one".Och det är sant,Det ler.

Hello friend.

No comments:

Post a Comment