Ibland när man är mamma springer man omkring som en yr höna,med blixtrande huvudvärk och värkande kropp.Påsar under ögonen,känner sig som en gammal påse hela mig.Problem med att kombinera världarna.Att vara ung och vara mamma och göra vad man vill i utbildning och relation,allt ansvar,längtan efter att vara produktiv och egentid.Då stannar man upp ett slag och tar ett foto av sin lilla bebis som ligger i sin säng med rosslande lungor och ler mitt i alltihopa.Då stannar man liksom upp och bara älskar.Det är ju detta som är av något värde.Det där leendet och hela han,gudomligt.Och så får man energi att leva och älska hela världen igen.Tänker och undrar varför det ska vara så förbannat svårt att uppskatta det man har i stunden.Jag är frisk.Bara en sån sak.Kom igen om tio år menar jag när jag står inför döden i någon helvetisk sjukdom och efterlämnar fyra underbara ungar utan mat.Kom igen säger jag till mig själv.Kom igen.Man har bara ett liv och det är heligt.Man föds lever och dör.Det är inte lätt,livet alltså.Men heligt.At all times.
Så,nu var det nog med detta moraltjat!
Godmorgon förresten!Världen är fin.♥
No comments:
Post a Comment