En blogg i ide.

Egentligen sover inte bloggen för att jag har aktivt valt det. Men bloggen har blivit som ett par skor som blivit för små. Ungefär. Det känns ovvant och obekvämt. Vilket egentligen är idiotiskt, eftersom att det inte är så många som läser den. Det är ett par engelska personer som läser, översätter från svenska till engelska, och det kan ju lätt bli lite märkligt då. Tycker inte om det. Google translate översätter inte tillräckligt nära sanningen. Jag har nog hamnat i en spricka mellan två språk. Jag förlorar svensk grammatik och tycker att ord ser konstiga ut. De flesta böcker jag läser är på engelska, språket som pågår omkring mig likaså. Jag har alltid haft språket som verktyg så det känns som ett handikapp. Blir inte bättre av att jag inte skriver heller. Att känna sig ringrostig botas egentligen enbart av skrivandet. Jag är trött. Väldigt busy med livet i allmänhet och känner mig nog ganska sketen i både kropp och själ. Älskar bruset med barnen, men kroppen är kass och slitet tungt. Är pluffsig, rund och degig. Håret en katastrof efter en fatal klippning. Nyheterna deprimerande med ebola och halshuggningar. Mörkret och rusket totalt här i York. Idag lyser faktiskt solen, men det är en ovanlig syn. Det regnar och blåser oftast, ända in på benet. Det känns som att man sitter fast i ett livshjul med så måsten. Min kille jobbar väldigt mycket, det är knapert. Halloween och jul snart. Med barn så rusar livet och tiden så trots att det "bara" är oktober så känner jag nästan redan doften av nejlikor. Jag minns en tid när L var bebis, det kändes som att hela livet var i min famn, stannade där. Tiden var oändlig, evigheten. Han skulle aldrig växa. Bara stanna där vi var. The golden years. Men han växte, jag växte. Jag som var så ung har blivit vuxen nu. Att fylla 24 i Juli kändes som en blixt från klar himmel. 24 år. Och barnen. Don't get me started. Jag ska skriva om barnen. Hur de växer, vad de gör. Dokumetera mera. Innan tiden har runnit mellan fingrarna.