I söndags när Tom var hemma passade jag på att dra fram en påse med dokument som jag har velat sortera länge nu. Efter flytten så är det vissa saker som inte har blivit ordentligt fixade med än, som påsar t.ex. Tiden räcker inte riktigt till med barnen, och flimsiga papper är ju så roligt för små fingrar att fiffla med. Jag skriver mycket och ostrukturerat, vissa viktiga saker, andra not so, så det i kombo med allmänt pappersarbete kan ibland urarta och hamna i en påse. The bag lady. Paper bag baby lady. Har väl minst 4 smockfulla. Tog tag i en. Solen lös och dammkornen flög, ögonen föll på ett tunnt rosa papper, och två andra som var daterade till Juli 2009. Det första, det rosa, var det consent form som jag skrev under på när Lughán föddes. Så mycket text om olika dödsrisker och sjuka saker och så en liten, skakig kråka till namn. Jag var för dålig för att hålla pennan ordentligt, Tom hjälpte. Höll min hand i sin. Stor möter liten, vi tillsammans. Känner inte igen handstilen. Det andra pappret är Toms consent form. Det är ett kontrakt som jag inte visste fanns förrän efter L hade kommit. Jag var så sjuk och L var så sjuk, läkarna ville söva mig för att få ut honom så snabbt som möjligt, samtidigt som de inte var säkra på hur min kropp skulle klara av att bli sövd då jag var så "she's a goner". Asplövig och frail och epeleptisk. Tom tvingades att välja. Mamma eller barn. Han valde mig, som man gör. Vad det nu är för val. Att tvingas välja. Men helst vill jag ha dem båda, du Gud som jag inte tror på. Jag ber dig. Minns ansiktena över mitt huvud och där i dimman min Tom, och guldpojken, solbränd, mörk och fulländad, men ljudlös. Apgar 2 står det på det tredje pappret i solen bland dammkorna. Och det sköljer över mig som om det vore igår. L överlevde för att han var en fighter, inget annat. Han hade inga odds på sina sida eller golden stars. Det var inget jag kunde göra, det var inget läkarna kunde göra. L mådde konstant urdålig under 12 timmar i min mage den där sista natten av intensivt värkarbete, då när jag gick sönder. Då allt var fel. Rörde sig inte, koncentrerade sig bara på att leva, leva, leva. Allt jag har hade lika gärna kunnat falla mellan mina mänskliga fingrar på mig där jag låg på bordet och det är något som jag tänker på varje dag. Inte på rädslan, chocken, eller "why me?" . utan på tacksamheten, rikedomen. Att det blev ljust och inte mörkt, att han inte gav upp. Det glittrar om honom, min prins, och han är stark som en oxe, mjuk som en björn. Han var lyft ur världens sjukaste kropp med rutten, infekterad vätska, och allt rörde på sig så himla snabbt runt honom men bilden i mig, av honom liggandes där lever fortfarande kvar som om det vore igår. Lång och solbränd, utan skrik. Inga andetag. Trodde nog att det var över efter det. Att nu skulle jag och han bara återhämta oss så skulle det bli bra sen. Men då ville inte min kropp och jag var så förbannat dålig. Bland alla maskiner så såg jag ändå bara honom. Så himla full av glitter bland all plast. Och vi ammar och jag hallucinerade och när jag hade honom nära så var himmelriket där, där, där, nu och här, samtidigt som ensamheten på badrummet med smärtan och mig själv och haltandet och det kalla kaklet och det röda blodet mot allt det vita, den ensamheten, det var helvetet. Det var helvetet, och i vilken annan situation som helst hade en mamma tagit sin nyföding under armen och sprungit för livet, bort från allt det onda. Men det var ju mina ben som inte bar mig. Och tro mig att jag skrek åt dem att de skulle sköta sig ordentligt, att de skulle kunna gå och springa bort från allt det sjuka. Jag mötte både min himmel och min Gud och även det lilla helvetet den där tiden, då efteråt. De levde vägg i vägg kan man säga, en vägg sydd av brokig sjukhusgardin. Tunn och flimsig. Kanske förstod jag då att detta är livet! Att det inte blir mer på riktigt än så här. Att helvetet ofta skedar med himlen och att få saker är upplevda utan den andre. Att det är kontrasten som ger en perspektiv, att det är det svåra som får frukten att smaka så mycket godare och friskare och att det är upplevd, kall metallsmärta som får en att verkligen uppskatta och hulka av tacksamhet över allt det sköna. Att det är vardagen med barnen jag uppskattar och är som mest tacksam över. Kärleken i hans födelse var enastående och det vackraste jag någonsin upplevt. Det var himmelriket. Och kroppen och min resa, min personliga kamp och rädslan över att förlora honom, den var/är separat. Jag gillar min kropp nu. Svårt att ogilla något som i all sin trasighet fortsätter att kämpa på och bära fram det dyrbaraste jag har. Själen är fri från köttet, samtidigt som det är viktigt att ta hand om sin tempelboning också. Kaffe och choklad och sexual healing går väl an, men menar mer "på riktigt"-tack. Typ fuck you åt alla som tar sig friheten att ömka den eller beklaga sig över min situation med mitt sköra inre a.k.a spiderweblivmodern. Den är ju superfin och jag ÄR en lucky bastard. Mitt livs viktigaste ord skrivna var den där, skakiga kråkan till underskrift på det där pappret. Lay me down and cut me open. Inte välja kejsarsnitt, välja chans till liv. Vill inte drunkna, vill inte dö, vill andas, leva och uppleva. The good days and the bad days. Skulle göra om allt flera gånger om i ett hjärtslag om det tog mig till mina barn, Att jag får natta dem, vakna med dem, leva med dem, skrika på dem, skratta och leka, älska, möta och ta del av dem. Tack kropp, tack själ, tack T, tack barn. För att jag får göra den här resan med er. Och tack universum som made it happen, att L fick sändas i min väg och att big bang hände. Lugháns födelse var big bang. Kolossalt, massivt, sprakande, överväldigande, mirakulöst och breathtakingly beautiful. Every single day the clock goes tick tock, and my heart goes boom, boom, boom. Mamma hjärta dig. Hjärta er.
No comments:
Post a Comment