Sleepy baby, body pain.

Malie sover mycket. Så länge hon är på mig, med mig, med bröstet är hon lugn. Ganska så luftig i magen så försöker fixa lite med maten jag äter, försöker lista ut om det är något som stör. Skippar vinägern på salladen iallafall och kålgrönsaker. Man är nybörjare varje gång känns det som. mer självförtroende men fortfarande så är allting nytt, hon är så ny. Samtidigt som att hon är helt självklar. Hon är underbar. Hon är så lik Lughán som bebis! Det är helande på något vis. Hans första 6 månader var som en dimma av sjukdom och piller och ibland känns det som att jag inte minns så mycket. Malie ger mig minnet tillbaka. Hon är fin, fin, fin och doftar som hela himlen såklart.

Min kropp är skruttig. Riktigt skruttig. Ärret läker fint den här gången och jag är så tacksam för det. Men insidan är det värre med. Har haft så otroligt ont och varit febrig, infektion i livmodern konstaterad. Upptäckte även vätskebildningar stora som golfbollar ovanför ärret, det drar och sticker, vill komma ut. Antingen tar antibiotikan det eller så måste det komma ut. Då öppnar sig ärret. Igen. Eller så måste det dräneras med slangar. Jag har varit så himla sjuk efter barnafödande att jag liksom är lite "bränd" i det området. Jag orkar inte, trots att jag vet att jag måste orka. Jag har varit så himla duktig med kosten och boostat mitt immunförsvar så mycket som möjligt, men det funkar inte iallafall. Svårt att känna sig positiv inför en kropp som blir sjuk hela tiden. Det känns som att jag spelar *baby making* - gamet med livet som insatts. Och det fungerar inte i längden. Inte med tre barn som insatts, en hel familj som blir lidande. Det är så mycket allvarligare nu. Ansvaret stort. Tog tag i T och sa att vi måste bara överleva det här nu. One more time. Men visst suger det. Det suger att ha en kropp som inte fungerar, som blir sjuk varje gång. Det suger att ha så otroligt ont att man mår illa, och det suger getpung att behöva äta 23 tabletter om dagen plus blodförtunnande injektioner för att hålla sig alive. Det är oroande och läskigt. Inre infektioner kan gå från noll till hundra, det vet jag själv så väl. Det är allvarligt och diffust. Det är inte roligt. Att behöva scannas efter moderkaksbitar som kanske blivit kvarglömda och förgiftar min kropp som eventuellt kommer att resultera i stor blodförlust, operation, sjukdomstid, recovery. Tabletter, tabletter. Jag vill vara en frisk mamma. Längtar efter mig själv och att leka med barnen, springa i trädgården. Längtar efter mitt skratt som jag skrattar varje dag och den bubbliga delen av mig. Längtar efter att dra på mig mina tajta jeans och högklackade skor och ett dansgolv, längtar efter tyngden av manskropp över mig utan smärta någonstans. Längtar efter kroppslig frihet. Tacksamheten över mina tre, friska barn är enorm, men jag har kämpat för dem också. Att få ha dem. Att de är här. Och trots att jag är himla happy med vår familj som den är är det aldrig lätt att få budskapet om att graviditetens dagar är över för mig, som 22-åring. Det är svårt. Klamrar mig fast varje sekund med Malie och insuper henne så mycket jag bara kan. Stanna bara en sekund till. Men bebisar växer. barn växer. Spädbarnstiden är kort och flyktig. Älskar så att hjärtat blöder. Vet inte hur jag ska ta mig ur *ogilla - kroppen* - crashen. Oroar mig för efteråt. När jag har blivit frisk men kroppen fortfarande är svag och skadad. Vad som kommer att hända då. Måste vara glad och stolt över det jag har lyckats åstadkomma mot alla odds, men det är så svårt. Stolt över barnen men inte mig själv. Måste öva på det. För barnens skull. Det bästa med att ha det illa ställt med en kropp är att kontrasten är så stor, att allt det fina blir ännu mer uppenbart och färgglatt. De flesta tycker att jag ser himla fab och frisk ut. Glitter kommer av att ha mött skiten, gett fingret åt det onda och vänt sig om och gått. Glitter kommer av att överleva det som är jobbigt. Glitter kommer från tacksamheten över att vara alive och att ha en livs levande bebis vid sitt bröst som är det finaste på jorden. Att få andas luft. Att få älska. Att få fortsätta skapa och bygga på relationer, att få en chans till. Glitter är att få uppleva dagarna som går vid barnens sida. Att få uppleva dem. Tack hjärtat som slår som gör livet möjligt. Make the best of it.