Det är ständigt ljust i vårt alldeles egna solsystem. På vår planet är det varmt och mjukt och jag kan vila i nuet och bara vara nära er. Ingen kroppslig boja. Låta mina ögon se dig och dig och dig, och bara vara närvarande. Ingen kroppslig tyngd. På vår planet kan jag springa på lätta steg och jag kan röra mig fritt. Bygga koja, klättra träd, kramas, skratta, prata. Ingen kroppslig smärta. Trots att kroppen bara är ett tillfälligt lån som hus åt vår själ, blir jag dagligen påmind om hur fjättrad man kan vara, och hur mycket man behöver den. Vi för en vilsen kamp, jag och min kropp. Hälften är uppskattande, tacksam och fylld av respekt. Hälften oförståelse, rädsla, irritation och maktlöshet. Jag tänker ofta på vår planet om kvällarna när jag ligger och betraktar Malie's lilla kroppshydda av ren perfektion. Hennes runda sköldpaddemage som sakta höjer sig och sänks och andetagen som är liv och det går som glödande kärlekspilar genom mig. Uma's lättfotade piruetter och hennes blöta pussar och koncentrerade, stora blå som lyser så intensivt och livligt när hon försöker förklara något. När hon i rosa nattlinne dundrar ner för trappan med mjuka små ben sent en kväll då Otto rymde och Tom fångade honom i grannens trädgård, hennes energi och ljus som aldrig tar slut. Lugháns varma blick och när han klappar min mage och lyssnar med örat tätt intill, hans tunga huvud.Läser högt ur sin kokbok. Skulle så gärna vilja ge mina barn en mamma som inte har ont. Det är det värsta, att inte kunna ge dem det.
No comments:
Post a Comment