Thursday, November 17, 2011

Återuppstånden ifrån de dö'a.Hit me like a ray of sun.

Hej!
Jag heter Nora och jag är f-r-i-s-k.
Men lång tid tog det..Eller.Är man magsjuk tycker man ALLTID att det tar för lång tid?

Sen blev jag frisk som en nötkärna.Frisk nog att träffa min barnmorska igår iallafall HÄHÄ.
Ååååååh Kim <3 <3 <3
Fan vad jag älskar att prata med henne.
Är mäkta stolt,då hon på senare tid har fått mer och mer media-space.
Pratat i radio med sina friska fläktar och kloka ord.
Lättnadens suck över att det finns åtminstone EN vettig barnmorska i detta land.
Moder Jord.

Pratade om allt mellan himmel och jord,förstås.
Jag pratade lite om att en kvinna.Två kvinnor!Sagt till mig häromdagen att
"En förlossning är lika naturligt som sex"
och
"En förlossning kräver enbart medicinsk behandling om kvinnan "gör det" till en medicinsk händelse"....
Hehe.Vi både skrattade och kände vemod.
(Jag tror förresten att vi alla är ganska överens att det var liite lättare att göra bebis,än att trycka ut.Lättare in än ut,om man säger så.Tror ABSOLUUUT att det dött fler kvinnor i barnsäng,än i sänghalmen a'la orgasmic action ;-))

Ni vet.Jag är ju ett STORT fan av naturligt.Fanatiska Fanet Nr.1!
Och mina förlossningar,speciellt Uma's,
Var så naturligt det kunde bli.
Men en sak fascinerar mig.Att vissa 'supernaturalister' tror att naturen är så himla snäll och bra alltid!?
En förlossning är i de flesta fall,en naturlig process som leder till Liv.
Men.Likt alla andra djur,har vi alltid dött.Både som gravida,och när vi fött.
Lika naturligt som det är för oss att dra oss undan när vi föder.Är det att vissa dör.

Remember the cycle of life,baby.

Jag säger inte att just du skulle ha dött.
Eller du.
Eller du.
Eller du.
Men tjejen bredvid dig på tunnelbanan.Kanske the girl next door.
Jag.
Och visst,naturen är najs och vacker att titta på.Men förbaskat kraftfull.
Och trots att jag gillar att surfa vågor så springer jag hellre undan i tid för Tsunamin än sveps med och försvinner för alltid.
Jag väljer hellre skalpellen,för att rädda mitt barn.Om det krävs.
Jag väljer hellre döden själv än döden för mitt barn.
DET,om något,är naturligt.A mother's instinct.
Lika naturligt det är för mig att föda hemma,lika naturligt är det för mig att veta when to make the call.Att känna sin kropp så pass väl att veta när det är dags att rädda mina barn.
Animal Instinct.
Och trots att det kanske är något bittersweet och kanske"tragic but beautiful"över bilden:

*Vattenbuffeln som ska föda,komplikationer uppstår.Brölar högt.
Lägger sig i skymningen under busken och dör sakta.*

Jag vill inte vaaaara den där vattenbuffeln som dör.Okej?
Jag vill att kirurgen ska hoppa fram bakom busken på savannen å ba:"Supriiiise!!Klart du ska leva,klart vi ska rädda dig och dina barn,lilla döende vattenbuffel"

Jag skiter i allt.Rädda mitt barn.

Sen kan man komma och tycka att saker är orättvisa.(Typ varje dag)

Ja.No suprises here either.Livet är EJ rättvist.Men vi har alla våran egen väg att vandra,och den är God damn holy.Through cuts ans bruises we stand.Or fall.Men jag ska säga er att världen kan rocka ganska fett från det liggande perspektivet också,när man fallit.Blir man starkare!?Ja.
Gör det ont!?Som fan.
Är man tacksam!?Som fan.

Men 1.Sluta skylla på kvinnan.De flesta vet(måste väl för faaan fatta!!)att när det kommer till barnafödande så föder man som man föder.Du KAN inte bestämma om det ska gå på två eller tjugo timmar.Drömma,tänka,affirmera,förbereda.Visst.Men aldrig veta.
(Med detta sagt kan jag å andra sidan tycka mig veta att nästa gång jag föder kommer det att vara magnifikt och fullständigt fantastiskt och såklart via the holy hole(s.k.a fittan)...Det vet jag.Men det kanske man kan,när man har ett par förlossningar i baggaget?I know my stuff...Är man bäst så är man...hähä)

Jag älskar att ha värkar.Bättre än ett fulländat musikstycke.Nästan.

Alltså,jag är inte gravid(nejherregud).Men man kan väl få fika med sin barnmorska iallafall,såhär,tio månader efteråt!?Såklaaart.
Blir så i gasen och röd och varm och engagerad.Skulle kunna sitta 24 timmar non stop och prata om förlossningar och kvinnor och föräldraskap.Sjukt intressant.Vet ni hur mycket jag brinner för detta!?Sjukt mycket.Sjukt mycket brinner jag.Som en neverending fire brinner jag på bara knä för Dig och Dig och Dig.För oss alla.


Och jag ska få tillbaka sjukhusjournalen.När jag fick Lughán.Måste betala lite först.Här i England är det 'all about the money'..The business of being born.
Sen ska vi gå igenom,bit för bit.Min bok.Tjock som bibeln,är min journal.Ständiga infektioner,ständiga komplikationer.Kämpar varje dag för att min pojke ska bli hel.Han är hel i mitt kärleksljus,men ni vet.Oron.vissa detaljer om hans förlossning,vad de gjorde.Vad de gjorde mot honom.Vågar jag nog aldrig sätta ord på.Men.Om det inte hade gått vägen.Om han inte hade orkat.Vet jag nog inte hur jag skulle kunna förlåta.Så jävla mycket dimma.Så himla många felaktiga beslut.Som ett tåg man inte kunde stoppa.Spände fast mig.

De övergrepp som fick mig att tillslut säga "Fuck you"..Fuck you föralltid.Min kropp,mitt rike.
(Wow.Första gången i mitt liv.)

Men storyn handlar inte bara om mig.Utan om honom också.Pojken som Överlevde.
Och jag undrar om han en gång kommer fråga vartifrån han fått ärren på hans huvud.
Pojken min.

Folk säger säkert att jag har en "hang up".
Hade någon varit där,förutom Tom,hade man aldrig sagt det igen.Aldrig förminskat.


Jag undrar ibland om han drömmer,som jag.Om allt blod som är i mina drömmar någon gång kommer hitta hans drömland.Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så.
Du är Out of this world,Lughán.Out of this world.
Ingen Alien.Ingen Ängel än.Världens finaste,mest heliga väsen.Varm och mjuk.Ursinnesstark.
Så,så stolt över dig.
Älskar dig för alltid...

No comments:

Post a Comment