Sportlov

Eller, sportlov och sportlov. Half term heter det här, för i England lyser snön med sin frånvaro. Vi brukade åka till dalarna för att åka slalom när jag var barn, fina minnen. Hoppas att få ge mina barn lite skidåkande. Här hemma lunkar det på. Har sjukt lite tid till övers så bloggen blir mest sittande. Känns jobbigt. Älskar att skriva. Ju längre paus det blir mellan skrivstunderna, desto svårare blir det att ta upp det igen. Ungefär som en vän man inte har pratat med på länge. Plötsligt har det hänt så mycket i tystnaden och frånvaron från varandra att man nästan blir tom på ord. Det har hänt sååååå mycket. Kurs såklart, mycket jobb, både praktiskt och bok/uppgift studier. Uma och Malie är ju hemma på heltid, och med M's sömnstörningar är det tufft att finna energin med allt. Körningen är ett kapitel för sig och jag har hittills haft otur med instruktörer vid test. Känns som en böld som aldrig läker. I vägen är den, vill bara få det ur vägen nu. Huvudet är splittrat och jag får ingen ro att samla tankarna. Aldrig tyst nog att fullborda en mening i huvudet. Alltid storm och stök och vissa dagar känner jag harmoni och andra dagar har jag ångest. Kropp som är kaos och hem är kaos. Kärleken till man och barn består, och det är tur det :) Kärleken och lyckan över dem är alltid där i bakgrunden, och självklart är det anledningen till att man fortsätter kämpa. Barnens farmor kom på besök från Frankrike, stannade ett par dagar. Jag terapitatuerade mig och ölade med Chris. Lughán ritar och ritar, Uma studsar och studsar, Malie, björnungen, har världens mysigaste humor och gosig, rund buddha mage. Vaknar och klättrar, kryper och skriker. Hänger och dinglar, äter och njuter. Plaskar i badet och nyper, petar. Vi har lämnat waldorf, mer om det i nästa kapitel. Fred på jorden.