Snart nytt.

Hmmm.Världens typ.Ptjaaaa dåligaste start på slutet av det gamla året.Får man skriva så utan att låta fjortis?Jag vet inte...;-) Ni bor ju i framtiden dessutom,kära Sverige.
Meeeeen,sann bloggare som jag är (NOT) kanske jag ska låta bli att nämna vad det berör,
I mean privacyyyyyyy.Men,ni får en mening!
Trouble in paradise.
Så.
Nu.
England är ju lite efter.
En timme...
Inga smällare hörs ALLS än.Konstigt!Faktiskt väldigt konstigt...Det brukar ju dundra och hålla på minst ett par dagar innan iallafall.Maten blev god tror jag!I något apatiskt gråt-tillstånd gjorde jag iordning det.Tugga,tugga,svälja.Bild imorn?Om ni vill.Om DU vill.Du enda människa som läser min lilla,krympande blogg ;-)...Kanske borde gå och lägga mig men funderar på att fiffla lite på datorn,få saker skrivna.Städa köket.Ta ett glas vin eller en kopp te,kanske se en film.Nattuggla.
En till anledning varför jag INTE borde skaffa många barn ;-)
Nattugglan.På natten väcks mitt sanna jag till liv.
Det är då jag orkar med mig själv och min omvärld på riktigt,riktigt!
Det är då jag blir kreativ och min...eeehrrm.Biopolära sida lever loppan!

Ingen idé ändå att lägga sig när Uma vaknar en gång i timmen och skriker.Vet att jag borde köra någon slags "sluta nattamma deluxe" men jag pallar inte mentalt.

Jag är FÖR trött för att stå med en skrikande bebis en hel natt.Känner mig rutten och stinkande då.Rutten himla mamma.Jag VET att jag inte är det,tydliga riktlinjer kan vara bra för en ettåring,men att vara känslig och trött på samma gång leder till den där ruttna känslan liksom.Och den där underbara lilla prutt-doftande keruben med dubbelhaka och rund liten rumpa och små armar och ben och sötdoftande små läppar som man bara vill ÄTA upp,helst nu.Man kan liksom inte låta bli att dra upp henne i famnen i mörkret och vagga,vagga.Säga såja,såja och sniffa änglafjun till hår.Lägga sig i sängen och amma.Om du vill,lilla Uma.Om du vill.Lilla rumpnisse.

Känner mig så himla gammal.Samtidigt som jag känner mig patetiskt ung.
Vem tror hon att hon är liksom!?
21 år gammal med två barn.

Äsch.Jag är jag.

Har lite ångest inför början av Januari.Nya serien av "One Born Every Minute"
börjar.Den här gången inspelat på LGI,sjukhuset Lughán föddes.
Med allra största sannolikhet kommer barnmorskor jag träffat att vara med.
Med allra största sannolikhet kommer rummet där det hände vara med.
Med allra största sannolikhet kommer jag att titta,trots att jag vet att jag inte borde.
Med allra största sannolikhet kommer jag sitta i ett vardagsrum,själv en natt.Med ett täcke med mumin på.I fotöljen.Titta och gråta och titta och gråta.Och känna skulden och smärtan dra sina kalla knivblad över mina hukade axlar,min kropp.

Vem ska trösta knyttet.

Vem ska trösta mig?

Gud ska trösta mig,han jag inte tror på.

Gott nytt år!

2011

Kära 2011.Vilket år det har varit!
Jag visste redan vid tolvslaget förra året,att vad som än skulle komma att hända det här året,så skulle det bli "bebisens år"....Har man BF i början av Januari så faller det sig liksom naturligt att hela det kommande året blir framtidens år.När jag ser tillbaka på året som gått är det först och främst en våg av tacksamhet som sköljer öevr mig.Att ha två friska barn.
Enorm glädje över Uma.Enorm lycka.Första tiden med henne,var trots sjukdom,helt magisk.
Det var fantastiskt att få bli tvåbarnsmamma!Det var annorlunda andra gången.Lugnare på något vis.Jag ahde mer självförtroende och saker och ting kändes ljusa,mjuka.
Nu i efterhand när jag kikar på foton tycker jag att Lughán ser så liten ut.
Lilla storebror.Inte lätt.Inte lätt att förklara att mamma inte kan lyfta.Att mamma inte kan krypa ner i säängen och brottas,mysa.Att mamma har ett litet grodyngel på sig non stop som kräver tutte,tutte,tutte.

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig heller,att Uma skulle vara så krävande.Det är tur att man är ovetandes om sådana saker i början..Kom ihåg att jag tänkte att "äsch,hon är ju spädis,det är klart hon håller låda"Sen tänkte jag "Äsch,i värsta fall håller det väl på så här tills hon är 6 månader."

Nu känner jag:Hon måste väl vara okej,iallafall när hon fyller ca 5 år,va!?"
Men då kommer andra utmaningar,förstås.

Jag hade heller ingen aning om,den nyårsaftonen,att om 12 dagar skulle jag hålla min dotter i min famn.Levande.Jag hade inte heller någon aning om vem hon var,hur mycket kärlek som jag skulle känna.Hur självklar hon skulle komma att bli.Hur mycket ljus hon sprider.
Was there even a life,before you.I don't think so,Uma Isobel.

Jag har aldrig kunnat föreställa mig själv med en dotter.Är djupt berörd av hur fint det har varit,att få möta henne.Hur himla mycket min hon känns.Efter resan emd Lughán så vet jag att sådana känslor inte är något att ta för givet,speciellt inte efter akutsnitt.Att "Du är min".

Ibland skriver jag så här på ett papper.
"Nora.Lughán och Umas mamma."

Jag tycker ju att det är töntigt med sånt,egentligen.När bloggar inte heter "min blogg" utan typ "mamman till mina barns blogg" ;-).Men det sipprar syndigt värme i hjärta och mage när man ser det sådär.Black and white.Att jag är mina barns mamma.Att u all sörja som varit,allt som har varit svårt,blodigt,difust,står jag och mina barn upp.Ur askan stiger jag med mina barn i handen,hela.Det finns inget större än det.En kamp som jag har stridit och vunnit,en styrka av stål.En oerhört sårbarhet.

Jag var absolut inte förberedd på sorgen som kom.
Att sorgen som kom efter Uma,hade mycket med tiden efter Lughán att göra.
Jag var inte förberedd på det magknipet,den smärtan,tårarna som aldrig tog slut.
Jag vet idag att jag behövde gå igenom en så intensiv sorgprocess för att kunna bli "ren".
Självklart är jag inte där än,men jag har kommit så långt under det här året.
Idag,känner jag att både hjärnan och hjärtat har vunnit över klumpen i magen.Jag vill inte ändra på mina erfarenheter.De har format mig till den jag är idag.Jag känner mig ganska hård,när det gäller vissa saker.Hårdheten har gett mig ökad mjukhet inför mig själv,men även för andra människor.
Jag har vågat inse att det finns ett par dumhuvuden där ute ,-)
Jag VET bättre än många andra inom child birth och hur man läker efter trauma.
Så är det bara :D
Ödmjukhet,vad är det ;-)

Ja,det har varit ett galet år.Ett instängt år,ett kämpigt år ett lyckligt år.
På sätt och vis är det skönt att lämna 2011 bakom sig.Blicka framåt.Förhoppningsvis ett helt år utan vare sig graviditet eller barnafödande ;-)
Jag är inte en sån människa som kan ploppa ut en massa ungar och sen bolla hemmet,mig själv och relationen som flygande fjärt.
Nej,jag är obegåvad.
Koncentrationen på hundra,oavbrutet,för att känna mig tillräcklig.
Och jag misslyckas något oerhört med det,nästan varje dag.Att känna mig tillräcklig är en ovanlig känsla.Jag är dålig på det.

Det har varit mycket skit det här året när det gäller yttre omständigheter.
Pengar,relationer,människor.
MEN förutom mina två underbara barn har jag även spenderat tid i Sverige,där vissa besök har varit hundra procent magiska,och så himla värdefulla.Jag är väldigt atcksam och stolt över min familj,min mamma och pappa och tre systrar,som har gjort allt för att stötta mig.Jag är tacksam för den ökade förståelse jag har inför mina egna föräldrars liv.

Lughán har växt sig stor.Större.
han är fortfarande mjuk,varm och väldigt bestämd.
Han finenr fortfarande stor trygghet i leken,i hemmets lugna vrå.
Han pratar,oj så han pratar.Jag älskar det.

2011 kommer,trots en del koblajja,alltid minnas som året
-Uma kom
-Lughán blev storebror

Det är med varmt hjärta och trött huvud jag säger good bye.Blödig,som vanligt.
Tack livet för allt du giva mig,tack.

Jag lovar att försöka mitt yttersta ,med att ta vara på det flyktiga.
Att vårda det som finns.
Att älska medan tid består.