This light is for the world.

Han ser på mig och stryker min kind. “You are the bravest person I have ever met” - säger han och han är så varm i ögonen. Älskar honom så mycket. Byter om och han är blå och vi skrattar, tar foton och pratar om hur bebis ser ut och vem bebis är. Vårt tredje barn. Allt är lugnt. Regelbundna värkar men inget som stör. Lugnt och kärleksfullt. Vi väntar och pratar och skrattar och längtar. Längtar efter henne. Vi får gå en trappa upp runt lunchtid och leds in i ett rum. Malies födelserum. Det är många människor och varma händer som ska hjälpa vår dotter till världen och jag försöker samla mig ett par minuter, smeker min mage. Pratar med bebis. Dags att komma ut nu. Stunden vi har väntat på i nio månader, vill inte släppa taget. Ser ner på mina dinglande fötter och rosa tånaglar. Min kropp, min mage. Min älskade mage med sitt dyrbara innehåll, berikad av dig, blessed with life. Så stolt över min modiga, trasiga, ärrade livmoder som orkar. Som orkar bära liv mot alla odds. Först sätter de kanylen och jag försöker tänka på annat. Tittar på T. Mitt livs kärlek. Tänker på barnen. Mina älskade barn. Känner hur blodet rinner varmt längst handleden och jag sluter mina ögon. Sen sätts spinalbedövningen. Det är den värsta biten hittills och det känns som att min kropp inte är redo. Narkosläkaren är underbar och ser till så att jag är i ständig kommunikation. Att jag säger vart det gör ont och på vilket sätt. Elektriska små chocker genom kroppen och det gör akutont. Andas, andas, andas. Maskinerna dunkar och jag ber Tom hålla i mig, handen på mitt knä. “I am here now, baby”. Känner att jag försvinner. Blodtrycket sjunker. Jag glider ner på britsen. Elektroder på bröstkorg sätts och pulsnypor på fingrarna. “You have amazing eyes” - säger kirurg 1. Mår illa nu och nu snurrar det. “Dry Land “ med Joan Armatrading och min musik börjar att spelas, och då gråter jag. Tänker på barnen. Under graviditeten hade jag länge tänkt att skriva hejdå-brev till dem, om något skulle hända när Malie skulle födas. Om något skulle hända mig. Jag kom aldrig till skott med att göra det. Vill leva, vill leva. Inte dö ifrån mina barn. Mina barn. “If something happens to me....” - viskar jag men förmår mig inte fortsätta. Febrig, rädd och rösten bär inte. Jag är rädd, på riktigt rädd. “I know baby, I know. Nothing's going to happen to you. We all love you and need you far too much darling”. Han stryker mitt hår och jag känner hur de skär i mig. Ingen smärta, bara tryck. Och det eviga rotandet, tänker att bebis snart ser ljuset i tunnel, porten till jorden och till våra väntande armar. Koncentrerar mig på Tom's ögon och hans lugna röst. Det tar tid och det börjar att snurra. Mår illa. Får blöt handduk över pannan. Bättre så. “This light is for the world” med The Waterboys börjar att spelas och då hör vi suget. Det klassiska “snart är bebis här” - suget och plötsligt hör vi världens starkaste skrik. Den sekunden, det ögonlicket. Då stannar tiden. Och det har det gjort med alla mina barn. I febern med Lughán, i rymden med Uma, i ljuset och lugnet med Malie. De håller henne över tyget och hon kissar, täckt i vitt kletigt vernix och så liten. Starka lungor, modigt hjärta. Starka lilla skrynkliga fågelunge. En liten, mörk Lughán tänker jag först. En liten syster. De låter navelsträngen pulsera och sen får Tom klippa. Det känns så stort att han får göra det. Barnmorskan Nikki håller upp henne så att Tom kan ta foton, foton av nyfödd, foton av födelse, foton av liv. Av skrikande liv. De tar av hjärtelektroderna och lägger henne över mitt bröst, hon blir tyst. Och jag blir kletig i ansiktet av allt det vita, varma och hon kissar varmt ännu en gång över min axel. Hon är underbar. Helt otroligt underbar och jag känner mig så otroligt lycklig. Hon luktar så gott, himlen på mitt bröst. Euforisk och skakis. Jag mår så bra, är så lättad, är så kär och hel. Darrig och kroppen kliar av morfinet men så kär. Så är vi sen. Hon och jag, sedan hon och Tom. Tom får vara med under hela processen, från början till slutet. Jag är aldrig utan honom, aldrig utan min Malie. Helande. Det tar sin tid att sy ihop mig, kirurg 2 pratar vagt om hur tunn livmodern är, hur svår ärrvävnaden var och hur stort ärret kommer att bli. Att det nog inte blir fler barn för mig. Att livmodern är en riktig trooper som orkat hittills. Jag säger tack, tack, tack för att ni hjälpte vår dotter till världen. Vi skrattar och jag gråter glädjetårar över hur fint det är, och vi pratar om Malies mössa av silke och ull som alla barnen har burit. “See you again next year” - säger narkosläkaren och blinkar. Min fina narkosläkare. Som pratar hela tiden med mig och frågar varje gång innan han gör något. Så försiktig. Så mycket respekt och vördnad i sättet han rör sig på. “Don't worry, you're all covered up”. Tacksam. Nålar i benen av spinalbedövningen som långsamt släpper, nålar i hjärtat av kärleksbubbel. Och jag ser bara henne, min Malie. Min dotter. Malie ammar direkt. Slutar aldrig suga. I himlen, i himlen, i himlen. “I'm so proud of you” - säger han. Mitt livs kärlek. “More proud of you than you will ever know”.

 

Den gyllene porten av ljus. Porten till jorden och våra väntande armar.

Ur värme kom du, i värme ska vi föra dig. Älskade Malie.

4 år.

Så.Mitt bästa tips på dåliga dagar är att koncentrera sig på att hålla näsan över vattenytan,inget mer än så.Var snäll,mot dig själv.Du står i början av en hinderbana,alla bökiga saker ligger utspridda framför dig.De reser sig och tornar upp sig,höga,mörka.Du måste ta dig över.Istället för att ställa dig nära,nära föremålen och bli nedslagen av dess storhet,ställ dig en längre bit ifrån.Småjogga först,öka takten.Upp med blicken.Upp med blicken och fäst den vid horisonten,bortom alla hinder.Med fart i benen så tar du föremålen med storm.Flyger över dem med vinnande steg.Hopp.Hopp,hopp,hopp.I mål.Mitt bästa tips är att bara köra på.Det gör inget att någon unge är sur eller att allt inte är helt perfekt.Kör på bara.Och ge dig själv lite kärlek och en klapp på axeln.Tillåt dig att skratta om tillfälle ges,men ta det lugnt i övrigt.Inga krav.Jag t.ex har spenderat förmiddagen med att äta upp en kall,ekologisk chokladkaka jag har i kylen.Min fredagspresent till mig själv.Jag är så himla trött,då är choklad min goda,goda vän.Av bästa sort.Jag har lyssnat på musik,tvättat,hängt tvätt ute i solen,pratat med Tom i telefon,torkat ytor,ätit lunch med barnen,sorterat tvätt,dammsugit,lekt med barnen i trädgården,rökt en cigarett,förberett grytan till ikväll.Slängde nog i för mycket krydda,så jag anske får tänka över ett mildare alternativ till barnen.Nu sover Uma en snabbis,men tror inte att det blir så länge,då hostan hon har stör henne.Hon somnar ju bara genom amning,när hon är riktigt slut,och mjölk är ju slembildande,så så fort man placerar henne i sängen så hostar hon järnet.Host,host,host.Hela nätterna hostar hon och gnäller.Hela dagarna slemmar hon och snorar.Har baby monitorn på,längesedan jag använde den.

Lughán får titta på en film.Helt okej.

Igår firade jag och Tom 4 år.Through happiness and sorrow,through good times,and bad times.
Mycket skratt och många tårar har det varit.Det känns som vi har levt en halv livstid bara under de fyra,ynka år vi har hållit ihop.Två barn.Egentligen är det inte ens 4 år.Vi blev tillsammans "på riktigt" först till sommaren.Men 4 år sedan vi träffades,den där konstiga dagen,kvällen,i Botton Village.Jag minns så tydligt den konstiga tågfärden till stationen vars namn ingen kände igen när jag frågade.Gubben med sin trasiga van och en ruffsig,tuffsig gårdshund som körde mig upp till annexet där jag skulle bo.Ingen teckning på telefonen.Vi skulle på bibelafton den kvällen,en lettisk volontärarbetare som bodde i familjen jag stannade hos,sa "kom,dra med på fest".Jag var så himla tveksam om jag skulle gå.Men han var väl helt okej,och jag var ung och slampig så jag tänkte väl att.Semesterflört låter kul.Påvägen till lokalen plockade han upp sin flickvän.Den kvällen träffade jag Tom.Vi pratade hela natten och han sa,som alla män har sagt till mig.Att jag är så lätt att prata med och att mina ögon glimmar av livslädje när jag har druckit rödvin.Jag försökte nog ligga med honom,som man gör,men han sa nej.Resten av den veckan arbetade jag hårt om dagarna,men plockades upp på kvällen av honom.Tog mig till magiska naturställen,roliga pubar.Jag minns att jag älskade hur han körde.Hans händer var så erfarna på ratten.Jag minns att jag inte kunde prata engelska medan han körde bilen.För många saker att tänka på samtidigt.Han vägrade fortfarande att ligga med mig.Den sista kvällen sa han "Träffas vi igen"-"Ja sa:"Absolut"...Han sa:"Jag väntar på dig"..Jag sa:"Okej,vi ses"...Jag stängde bildörren i mörkret och vände mig om,kom ihåg lättheten jag kände i stegen.Vi skulle aldrig träffas mer,det kände jag på mig.

Han ringde och skrev ofta.Skickade rosor som jag ignorerade.

Jag skickade ut ansökning till sommarjobb till tio olika ställen i England.Bara ett svarade.Org Organic,en hälsokostbutik och ekologiskt café,i Leeds.I Leeds bodde Tom.Den sommaren flög jag dit,och jag mötte honom på flygplatsen.Minns precis hur han såg ut.Solbränd.Varma,skrattande ögon.Jag var chockad av fjärilarna i magen.Satte mig i bilen.Medan han körde betraktade jag honom och tittade på hans nacke.Tänkte "Tänk om jag kunde lägga handen på hans nacke,känna hans hud under mina fingrar"..

Idag 4 år senare vilar jag alltid handen på hans nacke om jag sitter i framsätet.

Efter att ha bott med en underbar thailändska som också var min kollega,i en månad,flyttade jag in med Tom.

Jag blev kär.Jag älskade honom nog innan jag blev kär i honom.

I Oktober det året-08,blev jag med barn.

Denna fantastiska människa,underbara man.Världens finaste.Oavsett vad som händer i frmatiden kommer han alltid vara min favoritperson.Han har gått igenom så mycket och bär på så mycket inom sig.Bryr sig så mycket.Han bryr sig så mycket om mig och barnen.Han vill oss så väl,och kämpar för att få allt att funka,trots att isen vi går på ibland är så tunn,så tunn.Ibland känns det som om inget yttre spelar någon roll.Att pengar och materiella ting,livsomständigheter inte spelar någon roll,så länge jag får ha hans händer,och våra barn.T har åldrats mycket sedan vi blev tillsammans.Blir ledsen av det ibland.Livets tunga ansvar o.s.v...Jag och barnen.

Vårt liv tillsammans har definitivt varit en bergochdalbana,mycket som har hänt,många situationer som har utmanat oss.Fortfarande utmanar oss.Men jag vet att han är the one.Om det nu finns någon sådan.Jag är egentligen ingen vidare romantiker.Vi fungerar inte alltid,missförstår varandra i den stressiga vardagen,gnäller på varandra,blir trötta på varandra.Men jag litar på honom.Han är en god,varm och oerhört lojal människa.The one and only.Skulle *peppar,peppar* vårt förhållande ta slut en dag,känner jag nog att då är jag menad att leva ensam resten av mitt liv.Är det inte han,så är det ingen.Jag är egentligen ingen relationstyp.Haha.Ironiskt nog.Men min T är himla vacker.Tacksam för att du står ut med mig,älskade du!

Tack för skratten och samtalen.Tack för att du står vid min sida och håller mig om ryggen när mina knän skälver och benen ger vika.Tack för att jag får bo i din famn när nätterna känns för långa,och tack för morgonkaffet och kyssen jag får varje morgon,trots att jag egentligen inte förtjänar det.Inte med mitt morgonhumör.Tack för att du låter mig gråta när jag behöver det och gläds med mitt skratt när jag har kommit ut på andra sidan.Tack för alla ändlösa samtal och konversationer vi har haft om saker och ting.Om förlossningar,vår gemensamma upplevelse,men även min personliga.Utanförskapet.När du gick hem från sjukhuset.De nätterna.All smärta.Tack för att du har orkat lyssna.Tack för att du omfamnar min trasiga kropp som om den vore den mest värdefulla av juveler.Du ser alltid skönheten i defekterna.Älskar mig så ömt.Tack för att du har stannat,trots att du har sett alla sidor inom mig.All ilska,all sorg,all lycka,glädje,skratt.All ångest.Alla saker i mig som bubblar och krusar,du skrattar road och säger ibland.."I wish I could live in your brain for a while to see what's actually going on in there!!"..

Du är himla fin.Min boyfriend,lover,allra bästa vän.Mina barns pappa.

Guess how much I love you?

It's not about the money,money,money,rush,rush,rush.It's about the people you love.Capture the moment.Life.