Love & Affection: This light is for the world.

Han ser på mig och stryker min kind. “You are the bravest person I have ever met” - säger han och han är så varm i ögonen. Älskar honom så mycket. Byter om och han är blå och vi skrattar, tar foton och pratar om hur bebis ser ut och vem bebis är. Vårt tredje barn. Allt är lugnt. Regelbundna värkar men inget som stör. Lugnt och kärleksfullt. Vi väntar och pratar och skrattar och längtar. Längtar efter henne. Vi får gå en trappa upp runt lunchtid och leds in i ett rum. Malies födelserum. Det är många människor och varma händer som ska hjälpa vår dotter till världen och jag försöker samla mig ett par minuter, smeker min mage. Pratar med bebis. Dags att komma ut nu. Stunden vi har väntat på i nio månader, vill inte släppa taget. Ser ner på mina dinglande fötter och rosa tånaglar. Min kropp, min mage. Min älskade mage med sitt dyrbara innehåll, berikad av dig, blessed with life. Så stolt över min modiga, trasiga, ärrade livmoder som orkar. Som orkar bära liv mot alla odds. Först sätter de kanylen och jag försöker tänka på annat. Tittar på T. Mitt livs kärlek. Tänker på barnen. Mina älskade barn. Känner hur blodet rinner varmt längst handleden och jag sluter mina ögon. Sen sätts spinalbedövningen. Det är den värsta biten hittills och det känns som att min kropp inte är redo. Narkosläkaren är underbar och ser till så att jag är i ständig kommunikation. Att jag säger vart det gör ont och på vilket sätt. Elektriska små chocker genom kroppen och det gör akutont. Andas, andas, andas. Maskinerna dunkar och jag ber Tom hålla i mig, handen på mitt knä. “I am here now, baby”. Känner att jag försvinner. Blodtrycket sjunker. Jag glider ner på britsen. Elektroder på bröstkorg sätts och pulsnypor på fingrarna. “You have amazing eyes” - säger kirurg 1. Mår illa nu och nu snurrar det. “Dry Land “ med Joan Armatrading och min musik börjar att spelas, och då gråter jag. Tänker på barnen. Under graviditeten hade jag länge tänkt att skriva hejdå-brev till dem, om något skulle hända när Malie skulle födas. Om något skulle hända mig. Jag kom aldrig till skott med att göra det. Vill leva, vill leva. Inte dö ifrån mina barn. Mina barn. “If something happens to me....” - viskar jag men förmår mig inte fortsätta. Febrig, rädd och rösten bär inte. Jag är rädd, på riktigt rädd. “I know baby, I know. Nothing's going to happen to you. We all love you and need you far too much darling”. Han stryker mitt hår och jag känner hur de skär i mig. Ingen smärta, bara tryck. Och det eviga rotandet, tänker att bebis snart ser ljuset i tunnel, porten till jorden och till våra väntande armar. Koncentrerar mig på Tom's ögon och hans lugna röst. Det tar tid och det börjar att snurra. Mår illa. Får blöt handduk över pannan. Bättre så. “This light is for the world” med The Waterboys börjar att spelas och då hör vi suget. Det klassiska “snart är bebis här” - suget och plötsligt hör vi världens starkaste skrik. Den sekunden, det ögonlicket. Då stannar tiden. Och det har det gjort med alla mina barn. I febern med Lughán, i rymden med Uma, i ljuset och lugnet med Malie. De håller henne över tyget och hon kissar, täckt i vitt kletigt vernix och så liten. Starka lungor, modigt hjärta. Starka lilla skrynkliga fågelunge. En liten, mörk Lughán tänker jag först. En liten syster. De låter navelsträngen pulsera och sen får Tom klippa. Det känns så stort att han får göra det. Barnmorskan Nikki håller upp henne så att Tom kan ta foton, foton av nyfödd, foton av födelse, foton av liv. Av skrikande liv. De tar av hjärtelektroderna och lägger henne över mitt bröst, hon blir tyst. Och jag blir kletig i ansiktet av allt det vita, varma och hon kissar varmt ännu en gång över min axel. Hon är underbar. Helt otroligt underbar och jag känner mig så otroligt lycklig. Hon luktar så gott, himlen på mitt bröst. Euforisk och skakis. Jag mår så bra, är så lättad, är så kär och hel. Darrig och kroppen kliar av morfinet men så kär. Så är vi sen. Hon och jag, sedan hon och Tom. Tom får vara med under hela processen, från början till slutet. Jag är aldrig utan honom, aldrig utan min Malie. Helande. Det tar sin tid att sy ihop mig, kirurg 2 pratar vagt om hur tunn livmodern är, hur svår ärrvävnaden var och hur stort ärret kommer att bli. Att det nog inte blir fler barn för mig. Att livmodern är en riktig trooper som orkat hittills. Jag säger tack, tack, tack för att ni hjälpte vår dotter till världen. Vi skrattar och jag gråter glädjetårar över hur fint det är, och vi pratar om Malies mössa av silke och ull som alla barnen har burit. “See you again next year” - säger narkosläkaren och blinkar. Min fina narkosläkare. Som pratar hela tiden med mig och frågar varje gång innan han gör något. Så försiktig. Så mycket respekt och vördnad i sättet han rör sig på. “Don't worry, you're all covered up”. Tacksam. Nålar i benen av spinalbedövningen som långsamt släpper, nålar i hjärtat av kärleksbubbel. Och jag ser bara henne, min Malie. Min dotter. Malie ammar direkt. Slutar aldrig suga. I himlen, i himlen, i himlen. “I'm so proud of you” - säger han. Mitt livs kärlek. “More proud of you than you will ever know”.