..Belly Matters vol 2.

Skulle lägga Lulle.Sjöng för honom fint och klappade stora huvudet.
Plötsligt stack han ut en hand mellan spjälorna i sängen,och började klappa min mage.
Drog upp tröjan och började skratta vid synen av min mage.
Jag älskar hur ens kropp liksom blir en annan sak när man får barn.
Tycker mycket mer om den syn ett barn har på en kropp,än vad media och vår del av världen anser som vacker.Han tycker min mage är rolig.Lite dallrig.Eller ganska så mycket dallrig.
Med sönderskurna magmuskler och flera hundra små strimmor,tigerränder.
Vissa "vänner" som inte har barn,som sett min mage,har inte kunnat låta bli å bara
"Vaaaa,fåååår man en sån mage,när man har barn???.."Ögonen trillar nästan ut.
Nej.Det kan jag lugna alla människor med därute haha.Alla får inte en sån här mage.Min mage ser inte ut att tillhöra min kropp riktigt.Jag är egentligen inte så överviktig,mer normalviktig fast med en "rundör" som man så fint uttrycker det.Jag är kurvig.Välsvarvade ben,rumpa.Min mage har aldrig varit riktigt platt.Men mjuk har den varit,och len.Jättelen,jättemjuk,jätteren.En tonårsmage.Nu ser det ut som jag och min kropp har gått igenom krig.Och det har vi också gjort....Inte bara graviditet,men mycket sjukdom.Det sätter sina spår.Vilken operation som helst tar tid att läka,kroppen längtar efter att bli hel.Mina ärr har varit komplicerade,mitt första öppnade sig på flera ställen,så det var en grötig linje med myntstora hål.Mitt andra,nu med Uma,öppnade sig på mitten och ville aldrig läka.Fick en infektion som aldrig ville ge sig,och de fick bränna mig utan bedövning för att skapa ny hud.
Glad var jag för det,ändå,eftersom att annars hade en till operation varit enda alternativet.

Man får vara glad för det som är.En kvinna jag lärt "känna" på BTA Birth Trauma Association,hade också en infektion i sitt ärr.Barnmorskorna mätte djupet med en sax.(!!!)

Bristen på okunskap får mig att koka.Det är många trauman som sker varje dag,som hade gått att undvikas med hjälp av rätt personal och bemötande...Är det så mycket begärt liksom,att man blir bemött på rätt sätt..?
Man förväntar sig väl att en människa,speciellt inom vården,ska vara utbildad och kompetent.

Minns efter L,i badrummet och jag låg i mitt eget blod.
"Snart kommer ambulansen,Nora.Snart kommer ambulansen."
När en ambulans kommer och man tror att man ska dö,är det en sådan lättnad.Man tror att personalen ska veta vad den sysslar med.Om mitt barn skulle skada sig så vill man vila i vetskapen att,de som kommer i ambulansen vet vad som behöver göras,de kommar att göra allt som står i deras makt för att hjälpa mitt barn.

Det var en ignorant, ung kille som kom med den ambulansen.Jag såg skräcken och okunskapen i ögonen,och känslan i min mage sa
"måste till ett sjukhus,nu,han vet inte vad han sysslar med"..
Han började massera min mage i ambulansen,så att det forsade ur ärret,jag bad honom i panik att han skulle åka nu."Kan vi åka?"Han tejpade upp hela ärret med en konstig tejp,jag har skrivit om det förut,de kunde inte tro sina ögon på akuten,kallade in flera läkare och kopplade in lustgasen direkt
.Han var så sjukt äcklad av min kropp,den där ambulanskillen.
En nyförlöst,ammande,operationssvullen ung kvinna dränkt i blod.Fyfan vad äckligt...

Jag har levt med den där "äckelskammen" om min kropp så himla länge nu.
Hela tonårsåren,anorexin,förlossningen,eftervården,
en till graviditet,en till förlossning,akutsnitt,infektion.

Men Lughan.Han tittade på min mage och frågade -"va e de?"...

"Mage" svarar jag.

L säger: "magge"...

Han klappar min mage.Frågar "va e de" igen.

Och jag säger att:
"Det är mammas mage.Där du och lillasyster Uma växte sig stora från små,små frön.Där all god mat som mamma äter hamnar.All god mat som får mamma att må bra..."

Han tittar på mig och skrattar....Klappar honom på huvudet och lämnar rummet.

Hör hur han superfnittrar under täcket...."mammi magge"...hihihihihi...."silly mammi"....."Fiiiin mammi magge"...

Och bort flyger sexualitet,anorexin,skammen,hatet,ärret,bristningar,lös hud,extrakilon,deformerade magmuskler...

I min mage bodde mina barn.I magen hamnar all god mat som jag äter som ger mig näring.Kanske ger den mig också lite för många love handles,men hellre det än tom och kall och alldeles för svag och sjuk.Hellre mjuk och varm och älskad av min son och dotter,än seg hjärna av ätstörda små salladsblad...Hellre fokus på livet och glädje än ytan och kroppen...

Jag övar varje dag att äta allt och inte hålla tillbaka på något...Illamåendet som sköljer genom min kropp när jag tänker på snitten och fulheten,när det gör så himla ont i min mage,mitt ärr,trots att det är sex månader sedan Uma föddes...Då blir jag galen och vill bara äta sallad.Men gör gröt istället med banan och bär,kaffe med mjölk eller grädde i.Blir varm.Får energi.Hjärnan och hjärtat får energi att mota bort alla känslor av skam och smuts.

Min mage är bara en mage.

Och jag är inte här för att tillfredställa någon med min mage.Jag är inte här för att du ska få stånd,eller för att jag ska passa i den där bikinin.Jag är inte här för att passa i dem där midjebyxorna för se ung och snygg och trendig ut.Jag är inte här för att vara en MILF.Jag är inte ute efter att vara en yummy mummy.Jag är inte här för att någon ska tycka att det är skönt att titta på mig.I am not here to please you.

Jag vill bara vara välmående och stark och ta hand om mina krigsärr/kärleksärr.

Min mage är bara en mage.

Belly matters

Kära mage.
Inte räds jag din fulhet,inte.För vad är egentligen fult...?
Varför är det så fult att våga vara ful som kvinna...?och vad ÄR egentligen FULT..?
Mjuka ränder och krusningar,rynkor och vågor.
Allt är bara så mjukt,och fint.
Här har mina två barn bott och växt sig stora,från ett litet,litet frö.
Bott i det allra heligaste av rum.Hur kan jag känna att detta är fult..?
Jag för magrevolution mot min omgivning.
Genetiken bestämmer hur vi ska se ut.
Jag har ärvt min pappas hud.Lätt för att få bristningar.Min mamma hade inte några bristningar alls och födde barn mycket lätt.Jag har antagligen ävnen ärvt min pappas mor,min farmors,kropp när det gäller att föda barn.
Hennes förstfödda son dog efter en flera dygns lång förlossning där han inte orkade kämpa mer.De två andra förlossningarna var också svåra,men både pappa och hans syster överlevde.
Jag undrar hur det var att vara ung kvinna på den tiden då man ingen hjälp fick,efter att ha förlorat sitt barn.Att ligga ensam på ett sjukhus med vita väggar och ingen pratar om det. Det förbjudna som skall fortsätta att vara osagt.För all framtid.
Jag blir snurrig och kall av att tänka på detta.Förtvivlad.

Jag tackar dig,du lilla mage,tacksam över vad du har lyckats bära fram inom dig.
Jag ska för alltid älska det faktum att min kropp har burit fram liv i form av L och U.
Mina två barn.
En Son och en Dotter.
Rynkor och bristningar och slapp hud spelar inte så stor roll när man har ett friskt hjärta som slår och två friska barn vid sin sida.

Vi ska vara stolta!
Nu vet jag att även min mage kommer att bli bättre med tiden,
efter att alla barn är födda och rätt träning,så kommer jag att se bättre ut..

Men...

Jag vill ändå ha sagt att det spelar ingen roll hur jag än ser ut i slutändan!
Inte för att jag inte bryr mig om skönhet,för det gör jag.
Men vad skönhet ÄR för något,är däremot ämne för diskussion.
Min mage ser inte ut som den borde enligt idealet,men vilket ideal undrar jag?
Jag tycker att min mage är vacker!
Jag tycker varje mage som burit på ett barn är vacker!
Ingen kvinna ska skämmas eller gömma sin mage som om det vore en hemlighet...
När ska vi sluta att skämmas....?

Jag tycker att det är vackert med mjukt.
Jag tycker att mitt ärr är vackert,oftast.Ibland känns det obekvämt och smutsigt,
men det går inte att undvika det,det är en del av min kropp som jag lär mig att älska.
Det är en symbol för kamp och frihet och sekunden,ögonblicket då mina barn kom till världen,med lyckotårar och lungor fyllda luft och själar genomsyrade av kärlek och ljus!
En symbol för livbärare,en symbol för frihet.Mina barn!Deras födsel.Min kropp!

Jag är STOLT!

Våga att älska det som andra tycker är fult.Det som andra tycker att du ska gömma bort.
Våga att inse sanningen och verkligheten.
Våga att välja att inte följa med strömmen.
Våga att stå upp för dig själv.
Våga att känna ändlös kärlek till den kropp som inte var som den än gång var,
men har förändrats till det bättre av att ha burit Ditt barn.
Våga att inte bry Dig.
Våga att vara Du.
Våga vara stolt.

Att i sanning INTE bry sig om vad andra tycker och tänker om mig och min kropp är den vackraste av egenskaper.Frihet.Jag är fri.Kvinnan är fri.

Tystnad?

Vaniljglass nu.Lulle sover,thank god.Han vaknade med ett glatt ryck imorse rynt fyrasnåret och tjoade loss på bäbä vita lamm.Kul.Han har slutat att sova dagtid när han är hemma med mig,skriker sig blå hur trött han än är.Han hör väl hur jag och Uma grymtar omkring på bottenvåningen.Jag har inte heller samma tid som förut att sitta och smeka hans lurviga huvud i en timma tills han somnar.Jag vill så klart kunna göra det,men Uma vill ha bröst och byta blöja och skrika lite hon med.Men nu sover han i allafall.Lite febrig och mycket snorig.Lilla killen som aldrig blir sjuk.Uma är också krasslig.Det märks på bajskonsistens,slem i luftrör och humör.Myser omkring hemma idag.Tom jobbar,dinglar omkring i ett äppelträd i någons trädgård i Leeds.Jag skickade sms och sa "förlåt för att jag var så grinig imorse".Det är smärtan som gör mig förbannad och lite stingslig på morgonkvisten.Får plötsligt barnsliga anfall och vill bara ligga på golvet och yla om hur synd det är om mig haha.Riktigt så illa beter jag mig inte ;-).Med barnen och Lulles tvåårstrots har jag världens tålamod,men inte med mig själv och läkningen.Alla krämer som ska smetas på och omslag och skit och pain.Man blir smått psykiskt störd av att gå omkring med gapande hål i magen och ha ont hela tiden.Uma fyllde ju sex veckor igår.Sex veckor efter snitt ska man vara relativt fit for fight,men läkarna säger att min kropp är fortfarande på Dag 1.Ska jag sluta gnälla?Okej då ;-).

Tycker att L och U har så fint samspel.Förutom att Lulle älskar sin syster mer än allt annat,så klaffar även deras scheman så fint.Runt sjutiden när L somnar,börjar Uma skrika.Hon skriker sedan fram till tolv,kvällskolik alltså,men somnar sött och sover fint resten av natten förutom ca tre amningar.På morgonen är Lughan på sitt värsta humör.Sitter och skriker på att man ska skynda med gröten,snabbt ska det gå.Sedan sitter han där och fnittrar hetskt över sin tallrik med gröt.Men då är Uma på sitt bästa humör,hurra!!Skrattar,jollrar pch ser finurligt nöjd ut,trots sin brors ylande.Läker trötta föräldrars hjärtan i ett nafs.

Sedan ammar jag och hon somnar.Då leker jag med Lughan,bygger lego,läser saga och myser med honom.Han behöver den mammatiden,och jag behöver också den tiden med honom.Att kramas,pussas och leka och skratta innan vardagsbestyren tar över.Laga mat,bära barn,vyssja,torka,städa,tvätta,gulla,torka spya,bajsblöjor,ytterkläder,humör.

Kokar broccoli,morötter,gröna bönor och potatis till lunch åt L.Kör på säkra kort när det gäller lunchen,då han är som petigast.Orkar inte laga exotiska grytor till honom om han ändå bara ratar det.Till kvällsmat är han bättre.Till lunch idag mosar jag potatis och morötter med lite smör och mjölk,blandar i färska kryddor.Broccoli och bönor vid sidan av,med smält smör.Keso och hommous som protein.He loves it!

Mjöligt inre.

Idag har jag mest haft ont.Helvetes jävla ökenråtta.Vi provar med ilska ett tag,okej.

En förlossning är rena rama spottloskan i jämförelse med den fysiska och mentala efterbörden.Inte den efterbörd a.k.a moderkakan i frysen,utan
Efterbörden.Smärtan och PTSD.Post Traumatic Stress Disorder.Spökar på.Bökar omkring,rumsterar.Sedan efter L.Vaknar kallsvettig,darrar,rycker,vibrerar sönder.Flimrar till,rycker till.Vill inte se,inte höra,inte prata.Och så självförtroendet då!.Vissa säger ju att man får ökat självförtroende efter barn.Hahahahaha.Ha.Ha.Jag är trött på min kropp,skriker på den,slår den."Sluta upp med att vara så jävla meningslös,kroppskrälle.Varför fungerar inte du..?"Tittar på "OneBornEveryMinute" och deprimerar mig i eufori.Det är så himla fantastiskt när de bara öppnar sig och klämmer ut ungen.Jag vill också.Tom sa:It's just your bitterness speaking,baby".jag säger:Sorgen.Sorgensorgensorgen."The motherfucking sorrow,babe.It's killing me".Öronbedövande.Jag faller som pudersnö,inuti.Luckras upp,ruttnar bort.Ont.

Är så jävla livrädd att hamna i någon slags "ficka".To posh to push.Jag hade gärnat pushat ut bebisar varje dag om jag bara hade fått chansen.

Men vad fantastiskt det är när barn föds.Tårarna strömmar,det stockar sig i halsen,hjärtat snörps ihop till sölig,varm massa.Ett barn är fött!Så vackert,stunden.Då.Föds.Barnet.Då i detta nu,så vackert.Vill krama hela världen.

Tröstar mig med Ben och Jerry och en enmånaders bebis på brösten.För det fyller hon ju idag,min Uma,en månad.Min fjäril.

Ack å ve!

Åh,suck vad ont jag får av att ränna efter barnen.Eller barnet närmare bestämt.Ni vet igår när jag skrev att allt gick så jädrans smidigt.Ja,sen gick det åt helvete,haha.Lughan sov bara en halvtimme och sedan fick han fnatt.Sprang omkring och stortjöt p.g.a diverse anledningar.Hittade en av min mammas kvarglömda vantar och började tjuta efter mormor.Det var helt enkelt inte mycket annat att göra än att knata ut till parken,med bebis i bärsjal,tunga vagnen och L o.s.v...Kul att man inte får lyfta tungt på tre månader efter ett normalt snitt.Hur har man tänkt då!?Nej,nej.Här är man superwoman som bollar barn och dammsuger redan efter två veckor.Men man är ju tvungen ju!!!Kan ju inte ligga i sängen å käka praliner precis när man har hem och barn och man.Visst låter jag som en korkad hemmafru?Haha det blir så ibland.

Fick ta igen överansträngningen senare i form av ursinnig smärta.Gick på toa på kvällen för att kissa,kändes som hela det inre slets upp.Man är ju sydd i såpass många lager,och urinblåsan är lite blåslagen efter behandlingen den fick under operationen.Satt där på toa och flåsade mig igenom en liten kissning,som värsta superförlossningen deluxe.

Blir så arg.Grrrr liksom.Lilla anuskropp.Läk,lääääk.

Idag för en månad sedan plumsade jag omkring i poolen i vardagsrummet och mös med magen och värkarna.Tiden rinner likt sand mellan fingrarna.Om ett dygn föds Uma.Klockan 15.35 på eftermiddagen,den tolfte.En månad gammal.Hon har börjat prata nu,och ler så att hjärtat brinner av kärlek.Gurglar små läten,vill få kontakt.Kan ligga hur länge som helst på mitt knä och bara njuta medan jag killar henne under fötterna,Myser med hennes mage.Jag är så otroligt kär i henne.Lilla loppa.

Trött på ont

Fan.Ärret är dåligt.Öppet,varigt.Sårvätska som stinker helvete.Manuka honey påkletat på stor jobbig binda fasttejpad med dålig tejp på ärret.Jag är så trött.Sätter på mig tajta tröjor,sminkar mig,ser ut som vanligt,glad och fräsch.Men när jag är själv,i badrummet naken, gapar såret och jag är trött.Ingen "linje" bara rött,öppet,kletigt.Fan.Det suger kukhelvete att inte kunna vara jag,vara normal,vara frisk,vara levande.Ser på mina barn och känner bottenlös skuld inför det faktum att min kropp bara sviker,gång på gång.Svag."Konstigt" säger doktorn."Du som är så ung,borde ha en stark kropp".Men jag ekar av ålder,pirrar i leder.En trött kropp.En ex anorektiker med överbelastade leder,förtvinade muskler.Längtar efter mig själv.Vill skala bort allt det som är jobbigt,påträngande,obekvämt.Fel.Önskar att jag var bättre på att ta hand om mig själv.Istället för att bara slå.Slå på kroppen,slå på hjärtat,slå på hjärnan.Bort,bort.Du är ivägen.Men det är ju jag.Det är ju jag nu.Acceptans.Ser en bild på mig själv,tagen för två år sedan och känner inte igen mig själv.Så ung,och smal och fin och hel.Inget trauma,ingen sjukdom.

Lughan vaknade,drömde mardröm.Tom tröstade,jag satt fast med skalbaggen på tutten.Hon e så fin,så fin,så fin,så fin.Liten tufs av hår på huvudet,låter som en gris när hon är upprörd,världens minsta lilla ansikte.Det är härligt att lära känna henne,min dotter.En helt egen liten person.Försiktig.Lite ängslig,väldigt mammig.Mjuk.Nyfiken,öppen,vaken.Gråtig.Ler mer och mer för varje dag som går,tröstar trasigt mammahjärta.Ögon som nästan ploppar ut av livsglädje.Jag är så glad att du är här,Uma.Älskar hur hon ligger naken på rygg med magen upp i vädret och känner sin omvärld med alla små kroppsdelar.Hej,här är jag.Allra helst vill hon bara gosa,som en liten ihopkrupen fågelunge under min armhåla,med världens varmaste täcke runtomkring sig.Flåsa söt andedräkt på min kind,hålla hårt mitt finger.Mysa med min hud.

4 veckor.Grattis älskling.

Nu vaknar Lughan,igen.Tom uppför trappan.Vill krypa ner hos honom,hos Lughan, i sängen.Krama hela,mjuka pojken.Sova tillsammans.Det är det bästa som finns,att gosa med honom.Att sova med ett barn.Pure bliss.

Godnatt!

Sugar update

Shortbread.Vik hädan du älskade lilla onda,skottska kaka!!

Jag åt alla shortbreads vi hade i skåpet.Kanske cirka 6 stycken.Minst.
Plus en påse Haribo Starmix på kvällen.
Jajja.Karaktären is going strong I see.England gör mig tjock och sjuk!!!
Balanserade upp det hela med lite avokadosallad till lunch.

Lillgrisen Uma är förkyld,buhuu.Nu blir jag en sådan där jobbig hönsmamma och ska bara bära omkring,amma amma amma,vyssja,sjunga,mysa.Stanna uppe hela natten.På helspänn.
Jag vet vad hon har,för jag har det också.Snorig och rivig ond hals.Det hörs när hon flämtar,andas,snurvlar,jollrar.Lite hes.Hon har ont.

Är rädd att hon ska börja hosta upp slem och sätta i halsen.Bebisar är läskiga på så sätt.Snurvlar hit,slemmar dit,kvävs litegrann,slutar andas litegrann sådär.Eller få hög feber.

Stackars lilla älskade snutt. :-(

Läskigt.

Nä,det funka inte.

Slutade med smärtstillande igår.Blev trött på skiten,genom mjölken.Men nehehehehej vad ont jag har nu.Fick knapra i mig en declofenac här på morgonen iallafall.Vill ju inte ha så ont så att jag inte kan bära på skrutten,nej.Längtar efter min bärsjal!Läk ditt förgrymmade sår,läk!!!

DEN AFRIKANSKA KVINNAN

Det finns ögonblick då jag verkligen älskar Leeds.Det är sällan man får ta del av en sådan mångkulturell del av världen,det är så fint.Och inte minst inspirerande.

Jag gymmade igår.Eller det gjorde jag inte alls det.Men jag gick till gymmet i alla fall,och gjorda Vinyasa Flow Yoga.
Helt sjukt skönt,blev helt harmonisk.
Det var en underbar tjej från Ungern som ledde passet.Hon pratade med en skön lugnande brytning på engelskan och var så böjlig i kroppen att jag blev mäkta imponerad.
Jag älskar att betrakta en människa använda sin kropp på det viset.Så underbart.
Det är ju precis så vi är ämnade att använda våra kroppar.
Det spelar ingen roll om man är tjock eller smal,så länge man är hälsosam och funktionell.
Så pass rörlig att man kan överleva skeppsbrott eller bära ut ett barn från ett brinnande hus.
En praktisk kropp helt enkelt.
Jag har alltid önskat att jag skulle haft mindre bröst.Inte för att det inte är fint med stora bröst,tvärtom.
Utan mer för all rörelse jag skulle kunna göra så mycket mera.
Bekvämt helt enkelt.Att kunna springa långt och länge utan guppande dingdongar dom bara dask,dask liksom.
Jag älskar funktion.Kanske för att jag är en så pass opraktisk och slarvig människa.
jag längtar ständigt efter japanska rätter och spikrak lugg,
som en motpol ungefär.
För att jämna ut,sudda över och balansera den kluddiga kladdiga sidan av mig själv.

Jag är trött på relationer.ALLT har man verkligen en särskild relation till.Tröttsamt ibland.
Speciellt relationen till den egna kroppen är tröttsam.

Jag var påväg hem från Yogan,jag satt högst upp,längst fram i bussen som jag alltid gör när jag är själv.
Bussen bromsade in vid en busshållplats.Det regnade ute så människorna kurade ihop sig under busshållplatsens tak.Då såg jag henne!
Mitt bland alla mjukisbyxor och plastkassar stod en afrikansk kvinna.Hon var helt vitklädd från topp till tå.Vackert draperad.man kunde skönja hennes kropps kurvor under allt det fölsjsamma tyget.
Hon var lång,ståtlig.Storbröstad vacker.
Även huvudet var inlindat i en vit turban,Och på ryggen hade hon lindat ett barn mot hennes kropp.Hon lyste i mörkret.
Hon svängde på höfterna och det kändes som hennes bakdel rörde sig i takt till någon avlägsen trumma i jorden.Inom henne.Hon rörde på sig,dansade i smutsiga regniga Leeds för att lugna sitt barn på ryggen.
Det var så himla fint.
Jag tänkte att om jag vore ett barn skulle jag inte kunna föreställa mig en underbarare plats att befinna sig på.Värmen från sin mammas rygg,insvept nära nära.

Sådan vill jag vara!Kanske låter detta som en klisché.
Detta är det naturliga som vi i västvärlden har gått miste om.
Jag har haft anorexia.Suttit kall i sterila vänterum med ammoniaklukten överallt.
Hatat,slagit.Velat komma bort bort bort från mig själv.
Varför känner vi så här för våra kroppar?
Om jag skulle fortsätta känna så här skulle jag ju då förmedla det till mitt/mina barn.
Och det är hemskt..
Jag har ammat stora bröst.Därför hänger de.Naturligt!?
Fult?
Naturligt.NATURLIGT!Hörde ni det alla jävlar som tror att runda bollar till bröst är på riktigt?

Tröttsamt trams.


Älska dig själv,embrace it.

Vi är ju bara helt vilse ju.

Höstregn

Dagen idag är en sådan dag då man undrar om solen någonsin kommer att skina igen.Höstregnet öser ner och himlen lyser grå grå grå med vita stråk som gör att man får ont i ögonen.Det är ett sådant väder som liksom går in i både benmärg och själ!huuu vilket rusk!
Skulle vara en perfekt dag för städning,men Lughán är gnällig och mamma-sjuk,vägrar att sitta själv,vill bara tutta.
Jag längtar tills den dag då jag får mina tuttar tillbaka och i fred.Underbart att amma,men man måste ständigt vara tillgänglig.Tom kan ju aldrig mata.

Blev en sen natt igår.Lughán somnade dock relativt tidigt,så jag och Tom lade oss tillsammans på soffan för första gången på månader och tittade på film,Lolita.Åh vad jag tyckte mycket om den!Har bara läst boken innan och vart helt trollbunden av språket,så det var roligt att se filmatiseringen.självklart vägde den inte upp mot boken,men mycket bra var den iallafall!

Lughán snurvlade,pruttade och snarkade så högljutt hela natten så Tom fick tillslut nog och gick och la sig i ett annat rum.Så jag lämnades alldeles ensam med korven,mysigt,men ingen sömn fick jag.Det fick bebisen däremot,han öppnade inte ögonen en enda gång mellan de högljudda pruttarna,det lilla monstret.

Usch,känner mig alldeles svag och orkeslös.Längtar ut i världen.Resa och fotografera.

För tillfället är amningen och soffan min enda miljö och det tär.Har inga vänner här i Leeds ännu.
pretty tragiskt om man säger så.

Men till helgen kommer iallafall mamma och pappa hit,så pappa får träffa Lughán för första gången,det blir roligt men nervöst.

Love