"The gifts you have to give are multitudinous and magnificent -- and your time to give those gifts has only just begun."

Through you I breathe life.Echoes of love.

Old pics.En kylig lördag spenderades på Pizza Hut,exclusive family outing,
Den andra februari 2012.

Kvällen är kommen.Klockan är 17 minuter över tio,engelsk tid.Jag borde ha varit i säng för längesedan,om jag hade varit klok.Men det är jag inte.Klok alltså.Totalt oklokJag har städat köket och tänkt.Städat vardagsrummet.Först somnade Lughán,sedan Tom.Sist Uma.Bara jag kvar.Det här är Umas "bästa" pass,innan hon börjar vakna.Hon somnar runt 8,sedan börjar hon sin "vaka" runt elvasnåret,sedan vaknar hon oavbrutet resten av natten.Jag vet hur det känns i kroppen när jag kryper ner i täcket,har knappt hunnit sminka av mig ordentligt innan jag hör hur hon bökar.Om hon inte redan är vaken när jag kommer in i rummet,vaknar hon sekunden jag släpper spänningarna i kroppen.Skön säng.Varmt.Skön avslappnad kropp.Trött,så trött.Uma vaknar.Får nervryckningar i hela kroppen av trötthet,vet att T blir irriterad också.Han "hatar" amningen.Men jag är så nergången i trötthet just nu att jag inte orkar ta tag i sluta-amma-projektet.Jag är för ensam.

Så som sagt.Borde verkligen gå och lägga mig.Men stunden om kvällarna,denna lilla bubbla,är mitt allra heligaste.jag kan inte somna utan ett par timmars andrum innan.Ibland,om jag är riktigt hjärndöd så tittar jag mest på dokumentärer.Men det är främst den tid då jag får möjlighet och brain space att reflektera över saker och ting.Främst barnen såklart.Barnen och Tom.Mig själv.Just när jag städar ett vardagsrum efter en busy day,det är då jag verkligen inser/känner/förstår att jag är mamma.Det må låta banalt,jag vet.Men det är som om man ibland är för busy,för mycket *i det* om dagarna för att verkligen förstå,att de där två kottarna som jag ta hand om 24/7,dem är visst mina barn.

Jag är egentligen världens slarvmaja,totalt bortskämd.Har alltid varit.När jag var liten gjorde mamma alla hushållsarbeten.Bäddade våra sängar och plockade upp vår smutsiga tvätt som vi inte ens behagat slänga i en tvättkorg.Too much effort.Det känns så sjukt idag,att det var så.Jag förstod aldrig det stora arbete som låg bakom en vardag med att få fyra ungar och ett hem att gå runt.Att mamma gjorde allt för oss,var lika självklart som att jorden snurrar.Dag som natt.Skamligt känns det nu,såklart.Men min laziness som ett naturligt,perverst personlighetsdrag,trivdes nog som fisken i vattnet.Ifrågasatte aldrig barnens brist på engagemang,accepterade det bara som vår verklighet.Min verklighet.

Jag har fått lära om,och lära rätt.Jag blir bättre med tiden,övning ger färdighet.T.ex så är jag självutnämnd kung på att tvätta toaletter nu.Jag köpte ett par rosa plasthandskar med rosor på,tänkte att det skulle passa in på min inre,visuella insirationsimage av den perfekta husfru jag skulle komma att bliva...Mjaaaeee.Skulle vill inte säga att jag har nått hela vägen fram än,men stegen förs i rätt rikting i alla fall...Inte husfru'-delen alltså.Men självständigheten som krävs inom städningen för att kunna driva ett hem.

Jag blir märkligt rörd när jag kryper runt där på alla fyra,på vår äckliga engelska heltäckningsmatta,och plockar upp leksaker.Leksakerna som mina barn har lekt med.Mina barn.Hittar hela strumpförrådet nerpulat bakom ett element,ser framför mig hur Lughán noga har sett till så att jag inte ser någonting,därute i köket.Fort,fort på nakna,varma barnfötter,fort ner med strumporna bakom elementet...

Han gör samma sak med min vikta tvätt.Svaga ögonblicket när jag balanserat högen lite för nära en tvåårings räckvidd.Hör entusiasmen i stegen och de snabba andetagen när han tar hela högen och drämmer ner i golvet med uppfodrande blick.

Mina barn.

Fingrar på hans favoritböcker innan jag sätter in dem i bokhyllan.Om jag finge leva i ditt huvud,inom dig för en stund och se vad du ser,genom dina ögon.Lughán min.

Jag tror nog att din världsbild är härligare än min.

Blir blöt och varm om kinderna,mitt i kaoset.När alla sover.I mitten av ett rum med halvsmutsiga kläder och konstiga föremål.Där ligger en högklackad leopardsko,mina nästan oanvända.Lugháns favoriter.Han måste ha lyckats ta sig in i ytterklädergarderoben och dragit ut dem.

Ett par använda kissblöjor bakom en soffkudde.

Drar igen gardinerna hårt.Trots att jag är mamma nu,och "vuxen",vill jag ändå bekänna att jag är barnsligt rädd för mörker.Jag undrar varför.Jag vet inte.Bara en sån där "grej" som får obehaget att rusa som bubbel i kroppen.
Jag ska hålla mina barn i handen och säga "Såja,såja.
Det är inget att vara rädd för,hjärtat mitt".
(Fast jag är rädd själv ibland.)

Bollar hit och dit inom mig.Föräldrar är också människor o.s.v..

De sista bilarna är parkerade i skåpet.De sista pusselbitarna sorterade och kläder vikta.

Däruppe sover mina barn,snart vaknar den ena.Varma,blöta kinder igen över att ha barn som vaknar.Att ha barn som hoppar ur sina sängar alldeles för tidigt imorgon och drar ut alla sina leksaker jag så noga har städat undan ikväll.Tacksamheten över det.

Inte bara kärlek som ekar in i evigheten,men tacksamheten likaså.

Gåvan är ni.
Trots tårar och tantrum och hjärtevärk och känslor av otillräcklighet och trötthetspanik.
Samma stund ni tog era första andetag,blåste ni även livet in i mig.

Meningen med allt.

Ni räddade mig.

Fast det får man inte säga högt.Så jag viskar det här istället.Berätta inte för någon.

4 år.

Så.Mitt bästa tips på dåliga dagar är att koncentrera sig på att hålla näsan över vattenytan,inget mer än så.Var snäll,mot dig själv.Du står i början av en hinderbana,alla bökiga saker ligger utspridda framför dig.De reser sig och tornar upp sig,höga,mörka.Du måste ta dig över.Istället för att ställa dig nära,nära föremålen och bli nedslagen av dess storhet,ställ dig en längre bit ifrån.Småjogga först,öka takten.Upp med blicken.Upp med blicken och fäst den vid horisonten,bortom alla hinder.Med fart i benen så tar du föremålen med storm.Flyger över dem med vinnande steg.Hopp.Hopp,hopp,hopp.I mål.Mitt bästa tips är att bara köra på.Det gör inget att någon unge är sur eller att allt inte är helt perfekt.Kör på bara.Och ge dig själv lite kärlek och en klapp på axeln.Tillåt dig att skratta om tillfälle ges,men ta det lugnt i övrigt.Inga krav.Jag t.ex har spenderat förmiddagen med att äta upp en kall,ekologisk chokladkaka jag har i kylen.Min fredagspresent till mig själv.Jag är så himla trött,då är choklad min goda,goda vän.Av bästa sort.Jag har lyssnat på musik,tvättat,hängt tvätt ute i solen,pratat med Tom i telefon,torkat ytor,ätit lunch med barnen,sorterat tvätt,dammsugit,lekt med barnen i trädgården,rökt en cigarett,förberett grytan till ikväll.Slängde nog i för mycket krydda,så jag anske får tänka över ett mildare alternativ till barnen.Nu sover Uma en snabbis,men tror inte att det blir så länge,då hostan hon har stör henne.Hon somnar ju bara genom amning,när hon är riktigt slut,och mjölk är ju slembildande,så så fort man placerar henne i sängen så hostar hon järnet.Host,host,host.Hela nätterna hostar hon och gnäller.Hela dagarna slemmar hon och snorar.Har baby monitorn på,längesedan jag använde den.

Lughán får titta på en film.Helt okej.

Igår firade jag och Tom 4 år.Through happiness and sorrow,through good times,and bad times.
Mycket skratt och många tårar har det varit.Det känns som vi har levt en halv livstid bara under de fyra,ynka år vi har hållit ihop.Två barn.Egentligen är det inte ens 4 år.Vi blev tillsammans "på riktigt" först till sommaren.Men 4 år sedan vi träffades,den där konstiga dagen,kvällen,i Botton Village.Jag minns så tydligt den konstiga tågfärden till stationen vars namn ingen kände igen när jag frågade.Gubben med sin trasiga van och en ruffsig,tuffsig gårdshund som körde mig upp till annexet där jag skulle bo.Ingen teckning på telefonen.Vi skulle på bibelafton den kvällen,en lettisk volontärarbetare som bodde i familjen jag stannade hos,sa "kom,dra med på fest".Jag var så himla tveksam om jag skulle gå.Men han var väl helt okej,och jag var ung och slampig så jag tänkte väl att.Semesterflört låter kul.Påvägen till lokalen plockade han upp sin flickvän.Den kvällen träffade jag Tom.Vi pratade hela natten och han sa,som alla män har sagt till mig.Att jag är så lätt att prata med och att mina ögon glimmar av livslädje när jag har druckit rödvin.Jag försökte nog ligga med honom,som man gör,men han sa nej.Resten av den veckan arbetade jag hårt om dagarna,men plockades upp på kvällen av honom.Tog mig till magiska naturställen,roliga pubar.Jag minns att jag älskade hur han körde.Hans händer var så erfarna på ratten.Jag minns att jag inte kunde prata engelska medan han körde bilen.För många saker att tänka på samtidigt.Han vägrade fortfarande att ligga med mig.Den sista kvällen sa han "Träffas vi igen"-"Ja sa:"Absolut"...Han sa:"Jag väntar på dig"..Jag sa:"Okej,vi ses"...Jag stängde bildörren i mörkret och vände mig om,kom ihåg lättheten jag kände i stegen.Vi skulle aldrig träffas mer,det kände jag på mig.

Han ringde och skrev ofta.Skickade rosor som jag ignorerade.

Jag skickade ut ansökning till sommarjobb till tio olika ställen i England.Bara ett svarade.Org Organic,en hälsokostbutik och ekologiskt café,i Leeds.I Leeds bodde Tom.Den sommaren flög jag dit,och jag mötte honom på flygplatsen.Minns precis hur han såg ut.Solbränd.Varma,skrattande ögon.Jag var chockad av fjärilarna i magen.Satte mig i bilen.Medan han körde betraktade jag honom och tittade på hans nacke.Tänkte "Tänk om jag kunde lägga handen på hans nacke,känna hans hud under mina fingrar"..

Idag 4 år senare vilar jag alltid handen på hans nacke om jag sitter i framsätet.

Efter att ha bott med en underbar thailändska som också var min kollega,i en månad,flyttade jag in med Tom.

Jag blev kär.Jag älskade honom nog innan jag blev kär i honom.

I Oktober det året-08,blev jag med barn.

Denna fantastiska människa,underbara man.Världens finaste.Oavsett vad som händer i frmatiden kommer han alltid vara min favoritperson.Han har gått igenom så mycket och bär på så mycket inom sig.Bryr sig så mycket.Han bryr sig så mycket om mig och barnen.Han vill oss så väl,och kämpar för att få allt att funka,trots att isen vi går på ibland är så tunn,så tunn.Ibland känns det som om inget yttre spelar någon roll.Att pengar och materiella ting,livsomständigheter inte spelar någon roll,så länge jag får ha hans händer,och våra barn.T har åldrats mycket sedan vi blev tillsammans.Blir ledsen av det ibland.Livets tunga ansvar o.s.v...Jag och barnen.

Vårt liv tillsammans har definitivt varit en bergochdalbana,mycket som har hänt,många situationer som har utmanat oss.Fortfarande utmanar oss.Men jag vet att han är the one.Om det nu finns någon sådan.Jag är egentligen ingen vidare romantiker.Vi fungerar inte alltid,missförstår varandra i den stressiga vardagen,gnäller på varandra,blir trötta på varandra.Men jag litar på honom.Han är en god,varm och oerhört lojal människa.The one and only.Skulle *peppar,peppar* vårt förhållande ta slut en dag,känner jag nog att då är jag menad att leva ensam resten av mitt liv.Är det inte han,så är det ingen.Jag är egentligen ingen relationstyp.Haha.Ironiskt nog.Men min T är himla vacker.Tacksam för att du står ut med mig,älskade du!

Tack för skratten och samtalen.Tack för att du står vid min sida och håller mig om ryggen när mina knän skälver och benen ger vika.Tack för att jag får bo i din famn när nätterna känns för långa,och tack för morgonkaffet och kyssen jag får varje morgon,trots att jag egentligen inte förtjänar det.Inte med mitt morgonhumör.Tack för att du låter mig gråta när jag behöver det och gläds med mitt skratt när jag har kommit ut på andra sidan.Tack för alla ändlösa samtal och konversationer vi har haft om saker och ting.Om förlossningar,vår gemensamma upplevelse,men även min personliga.Utanförskapet.När du gick hem från sjukhuset.De nätterna.All smärta.Tack för att du har orkat lyssna.Tack för att du omfamnar min trasiga kropp som om den vore den mest värdefulla av juveler.Du ser alltid skönheten i defekterna.Älskar mig så ömt.Tack för att du har stannat,trots att du har sett alla sidor inom mig.All ilska,all sorg,all lycka,glädje,skratt.All ångest.Alla saker i mig som bubblar och krusar,du skrattar road och säger ibland.."I wish I could live in your brain for a while to see what's actually going on in there!!"..

Du är himla fin.Min boyfriend,lover,allra bästa vän.Mina barns pappa.

Guess how much I love you?

My body.

My body is my temple. It is the temple in which my soul resides, the house of my heart. It is up to me how I choose to view this temple. If I choose to compare it to other temples and see only its shortcomings, its faults, the places it needs mending, then I miss the gifts that it holds for me. When I keep my temple open, my radiant light can shine forth.
Today I am grateful for this beautiful temple. This temple is my earthly home; the temple of my truth, the temple of me. May this temple be a place of peace, for all of my days. And may I let no one enter my temple, unless they come with love. Blessed be.♥

Inte bara "mamma Nora".

Mamma åkte hem idag.Barnen övertrötta,sura.Jag i tanke-mood och vill bara vara själv.
Med datorn och kaffet och skriva.
Det gör jag nu.
Fick dem i säng samtidigt och ber en stilla bön att de ska fortsätta sova en stund.
Kaffet bredvid mig i Nasse-koppen.Den är rosa,och har en bild på Nasse/Piglet som sträcker armarna mot skyn,fjärilar och blommor runt omkring.Och en text.
"Happy to be me"

Ja.Det är jag verkligen.So very happy to be me.

Folk undrar ibland vad jag gör,förutom att ta hand om mina barn.
Jag är väldigt aktiv inom BTA-Birth Trauma Association och är som en "utsänd",sprider information och stöttar kvinnor.Har mycket mailkontakt.Läser artiklar,senaste studierna,tidningar och forum gällande graviditet,förlossning o.s.v..

((Jag dricker även kopiösa mängder kaffe,diet cola,äter mycket choklad och tittar på dokumentärer alldeles för sent om natten.))

Jag vet mycket.Inte bara om förlossningar utan även om kvinnor.
Jag brukar säga att jag inte är "pro-cesarean,but pro-mummy."
Jag är mån om kvinnors hälsa under graviditet och föräldraskapet.
Jag vet alldeles för väl,hur det är när det mesta är svart,och folk gör sitt bästa för att gnugga ditt ansikte i smutsen och gruset..

Mamma undrade stilla häromdagen om det verkligen är bra för mig,att vistas så mycket på internet,läsa mycket,prata mycket om det som hänt och så.
Jag förstår tanken bakom det,och JA,vissa gånger är det inte bra.Ibland kan jag sättas i gungning och måste stabilisera mig,men oftast är det bra.Och är det INTE bra så leder det ofta till något bra i slutändan iallafall,att jag får skriva av mig.Kokar och vibrerar inom mig så att det bara måste ut.Det måste komma UT. Jag har lärt mig att bli arg på ett väldigt konstruktivt sätt och vass faller tungan på tangenten i motargumenten,och oftast driver jag in folk i någon slags eye opening moment.Kan få PM med personliga tack för att jag förändrat deras sätt att se saker på.Jag är nämligen TRÖTT på att folk ältar förlossningsstatistik och annat oväsentligt(men ganska intressant) trams.Det är real people behind those statistics,right?Riktigta människor,kött och blod.Riktiga erfarenheter,värdefulla erfarenheter,som måste respekteras och lyssnas till.Fråga.Istället för att anta en massa och tro dig veta saker och ting.Fråga,om du vill veta.Fråga hur det var.Hur det kändes,vad som hände.

Vi hanterar saker olika beroende på vilka vi är som personer,och för mig är knowledge power.Hade jag gömt mig i det tysta hade jag gått under av sorg och självhat.Inte kunnat svara ordentligt när jag blivit bemött av fatala klavertramp och in your face-åsikter om mig som person/mamma.Grova generaliseringar om kejsarsnitt kan spys rätt i ansiktet på mig,men med min kunskap och bearbetning kan jag spy tillbaka nu.Lugnt,men bestämt,och väldigt enkelt.SÅ att förhoppningsvis även den dumme kan förstå,litegrann.Hade jag INTE bearbetat saker och ting hade jag väl lyssnat till folks "sanningar" istället för att känna in min egen och jag hade med största sannolikhet blivit självmordsbenägen.Att gå omkring och känna sig som en misslyckad mamma 24/7 kommer leda till självmordstankar.Du överlever inte.Iallafall inte i mitt fall.Det är en svart,kall värld ibland,av smutskastning och trångsynthet.jag hade inte orkat se mina barn i ögonen,om jag alltid hatade mig själv.

Jag vet så oerhört mycket nu,är så genomarbetad i mina upplevelser att jag har funnit en enorm styrka.Jag tycker numera att det är ganska roligt när jag blir mött av kritik.Senast i onsdags var det en mamma på skolan som sa att hon hade haft en fantastisk hemmaförlossning,att hon hade fördomar mot människor som fött via kejsarsnitt o.s.v.Hon kunde inte ens LYSSNA till folks traumatiska upplevelser,då hon kände."Men varför försökte du inte lite mer,då?"...Jag känner mig storartad i det mötet måste jag erkänna."Lilla vän"-känner jag mjukt inom mig.Vad ledsen jag blir,stackars du,kvinna 40 plus som behöver känna så inför andra mammor och andra sätt att föda barn på.
Det är en typ av rasism som behöver botas via kunskap och visdom.

Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat.Och mer därtill.
Det är en oerhörd styrka i det.

Jag vet att du som läser,om du har fött vaginalt,antagligen tänker nu "njaaa,hon försökte nog inte tillräckligt iallafall."..Det är okej att du känner så.Du är naiv.
Att vara naiv är en väldigt mänsklig egenskap,och det kan enbart botas med hjälp av motsatt upplevelse.När det gäller detta ämne så är det ju enbart via en traumatisk förlossning du kan vakna upp.Och DET min vän.Önskar jag ingen.Vi som har upplevt den andra sidan får bära er naivitet på våra axlar,likt Jesus som bar på korset ;-) Det är en gåva,om än tröttsam ibland,att leva med oförståelsen och folks skeva syn på min verklighet,mitt föräldraskap.Min förlossning och mina upplevelser.Ögonblicket jag fick mina barn på mitt bröst.
Du kan inte ta dem privata ögonblicken ifrån mig,kära du.
Det är ingenting jag behöver skryta om för omvärlden.Jag behöver inte förklara hur fucking amazing något var.Heligt och personligt.Bara för mig.

Jag känner mig som en "misslyckad mamma" ibland.Eller.Varje dag,på sätt och vis.Otllräcklig.Fast det är som en kroppssorg som liksom bara finns där.I bakgrunden.
Jag har accepterat den.Acceptansen gör mig väldigt ödmjuk och jag ser så mycket nya kvalitéer i mig själv och i andra människor,har fått så vakna ögon.I början gjorde det mig mer trångsynt,förblindad av vrede,sorg och bitterhet.Men nu gör det mig ofta lugn.Jag är förbaskat trött på titeln "mamma"..Är man dålig eller bra.Är man misslyckad?Blä.Tråkigt.Oväsentligt.Varför vara svartvit när inget i livet är utan nyansskillnader.

Ibland har kroppen "ångest" och då får jag ett oerhört stort behov av att vara själv en stund.Man måste respektera sin kropp och resan som har skett.Det är ett stort trauma för hela systemet och man behöver vara snäll,se på sig själv med snällhet.Klappa magen,ärret.Starka,fina kropp som har kämpat så.

Det jag har varit med om har tvingat mig in på en annan väg.Vägen till att uppskatta sig själv som individ,person,och inte bara mamma.Jag kan bli så ledsen när folk hävdar sig själva och gömmer sin dåliga självkänsla via sitt föräldraskap..."Ja,jaag är minsann en så bra mamma för jag födde naturligt och ammar så lätt"...Jag blir så ledsen.Dina barn kommer nämligen inte tacka dig för det,lilla vän.Om det är det du tror.

"Men det är ju amning och barnafödande den kvinnliga kroppen är till för!"..

Nej.Det är den inte.Min kropp är inte till för någon man,eller mina barn.
Min kropp är till för mig själv.

Det är så många fantastiska saker jag kan göra med min kropp :)
Äta god mat.
Få underbara orgasmer.
Springa långt.
Eller bara gå.

Krama mina barn <3
Klappa djur.
Jag kan båda se alla världens färger och höra all världens ljud.
Jag kan klä mig i kläder jag vill och uttrycka mig kreativt.
Med fingertoppar mot tangenter eller fingrar mot din hud.

Min kropp är mitt tempel,min själs boning.
Att mina barn förlöstes med kejsarnitt gör mig inte mindre kvinna.

Verkligen inte.

Och om DU tycker det är det;
A)none of my business(men jag måste lägga mig i och tycka till iallafall,ibland ;-))
B)Tecken på DIN dåliga självkänsla och stora hävdelsebehov
C)Tecken på din oförmåga att se på dig själv som din egen.
D)Tecken på att du inte upplevt så mycket motgångar i ditt liv,kanske.Du kan vara lugn,det kommer att komma och hända även dig ;-) Livet fungerar så.Det är det som formar oss.
E)Spenderar alldeles för mycket tid på att kritisera andra människor istället för att koncentrera dig på dig själv och ditt liv.Och bygga upp din självkänsla såpass att hela ditt jag inte står och faller med fittfödsel eller tuttsug.


Att du tycker att jag är mindre mamma för mina förlossningars skull,säger mer om dig som människa,än om mig.

Jag tackar övre makter för mina upplevelser.För aldrig skulle jag vilja vara som du.
Dömande och oförstående.

Du vet fucking nada,men du är förlåten.

<3

Om trollsländan.

Det här med att älska sig själv.Nu kanske jag faktiskt trodde att jag älskade mig själv innan jag fick barn,men det gjorde jag ju faktiskt inte.När man inte har barn,och är tonåring,är man ju oberoende.JAG var oberoende.Jag har alltid haft svårt med relationer.Jag är en väldigt kreativ själ som hoppade in och ut ur människor,platser,relationer.If I lived,only for one day..

Jag trodde nog att jag var trollsländan.Skimrande,vibrerande,färgglad..men flyktig

Flyktig som fan.Förförde män men visade aldrig "tråkiga" jag.Flydde innan dem kom för nära.Jag var villig,och rolig.Alltid sminkad.Fick folk att känna sig som sina better self...Under min beröring.Jag levde för natten och pulsen och poesin och skimret och gråten och kroppen.Adrenalinet man får i kroppen när man har ätit för lite,druckit för mycket,och bär för höga klackar och kysser fel person

Jag trodde nog att jag fortfarande var trollsländan,tills kirurgen satte skalpellen i mig,och överläkaren under förlossningen gick över mina kroppsliga gränser..Jag kunde inte fly.

Jag kunde inte styra min kropp längre.jag kunde inte ta mig upp.Skalpellen och infektionen och kampen om rätt vård bröt mina vingar.Tog tag i mitt skal,min bild av mig själv och krossade den tills blodet flöt,i spegeln.Det var ju bara trasigt kvar.Och jag skrek i mitt vakuum.

Relationen fick sig en REJÄL gungning.Jag menar,jag var ju inte trollsländan längre.Hon som kunde se så jävla fin ut,alltid om hon ville.Nej,jag var trasig nu.Med synbara ärr på utsidan,och ännu trasigare inuti.Kände mig alls inte kvinnlig längre.Gömde mig.Bara grå.

Jag har fått lära känna dagen nu,genom mammaskapet.Hur det är att leva dagtid som en vanlig människa.Gå upp klockan sex,i säng senast tio(Okej,jag borde vara i säng senast tio ;-))

Jag lär känna mitt "tråkiga" jag.
Jag lever inte på min uppmärksamhetdrog längre.
Jag går osminkad ofta med finnar lysandes.
Jag kan inte skydda mig bakom snygg mage och tuttar längre ;-)

Jag är någons mamma.En mamma som behöver äta ordentligt för att orka,gå klädd i mer praktiska skor.Jag lär känna mig själv på nytt,att leva i stunden.Leka i parken med barnen t.ex.Utan alkohol och cigarett ...

Trollsländan är fortfarande där,men jag behöver inte "visa upp den" hela tiden.Jag är inte ett föremål man har i ett skåp att titta på,att ligga med.

Jag är inte någons älskarinna.Jag är lojal.

Jag älskar när tiden går.Snart fyra år sedan jag blev Toms.Jag trivs som sjutton med det.Det faktum att han älskar mig för allt jag är,allt jag varit,hur jag än ser ut.Alla sidor av mig.

Det var det som i början gjorde att jag stötte honom ifrån mig,respekterade honom nästan inte p.g.a hans kärlek till mig...Det måste vara något allvarligt fel på den som kan älska mig,right!? ;-)

De 'är bland det finaste och läskigaste som finns.Att bli älskad mitt i allt det "fula"..

Tänk vilken tur att jag fick barn nu och inte sen.Mitt wake up call kom när jag var 18 och inte 48,skööönt ;-) Fatta vilken otäck kvinna jag hade varit.Omogen och barnslig.Nu finns det ett hopp iallafall haha....

Ovanlig stund.

Det är nästan så att jag inte vågar skriva det här men...Båda barnen sover.Samtidigt.Nu har tjugo minuter gått.Gissar på att Uma vaknar snart och först utav de tu.Jag har mycket jag behöver göra egentligen,men tog mig en kopp kaffe och browsar på datorn.Funderar mycket över barnen och de kommande dagarna.Jag älskar mina barn över allt annat,såklaaaart,men för tillfället går L mig på nerverna.Eller,vi har verkligen bra stunder om dagarna,också.Men så har han sin trotssida som helt plötsligt kan slå till,med en sådan väldigt kraft att väggarna skakar och själen darrar som ett ledset löv...Lilla Lughán...Jag har ju problem med min kroppsbegränsning,okej med kramar och allehanda mys och bus,förstås,men just sparkar,slag,bit,nyp och skrik i ansiktet har jag svårt med.Jag har svårt när han sparkar mig i ryggen i soffan och han inte lyssnar när jag ber honom att sluta.Jag tycker det är svårt när han medvetet klämmer Uma's huvud mellan två stolar eller krånglar med precis ALLT vi ska göra.Det är så frustrerande att han känner så mycket och är så envis emd en sådan stor kraft,utan att kunna säga vad han egentligen vill.Jag kan fråga om vi vill gå ut och han skriker nej,springer ut i köket och tar något från köksbänken och kastar i golvet.Så ursinnig hela tiden.Det går mellan att krama,krama,krama och sparka,sparka,sparka.Tar ut honom så mycket det går,men han blir konstig även där.Sätter sig/lägger sig under en buske och vägrar röra på sig eller trampar i rabatterna som den lille rebell han är ;-) Han vill att allt ska vara precis på hans sätt,och det är svårt att veta vad detta särskilda sätt är ibland.Han får vredesutbrott på mig när det gäller sättet jag går på,sättet jag håller barnvagnen på,vilken sida av vägen o.s.v...Gormar som en flodhäst och bufflar mig i ryggen...Vad vill du Lughán?...Försök visa för mamma så hjälper jag dig.Jag vill bara få det rätt för dig.Jag är inte emot dig,jag är inte din fiende,jag vill hjälpa dig...Slutar alltid med skrik och gråt,vad vi än gör.Och Uma är ju som ett gnällande,tuttande plåster på mig,kan tänka mig att det är en av orsakerna till att han spårar så,han vet ju att jag ingenting kan göra när Uma är all over me.

Får gå ut och andas i köket ibland.Som genom en värk hahaha.Att ha barn kan kännas som en evighetslång förlossningsvärk vissa dagra ;-)..Det ÄR svårt.Det är det verkligen.Hur ska man reagera liksom?När man viker tvätt med bebbe U hängandes kring fotknölarna,vänder ryggen till och L har rivit ner allt på golvet och stampar på det.Gör mat och serverar,han kastar på golvet,Uma gråter.Torka händerna efter maten,han vägrar.Kastar med huvudet och råkar banga sig själv i bordet,gör illa sig själv och gråter,säger "Mamma dum,mamma ont på Lughán..."....Nej Lughán,du gjorde illa dig själv.Jag gjorde inte illa dig.Jag vill bara hjälpa dig.Kom så torkar vi hnden så kan vi läsa en bok i soffan sen om du vill....Men det dåliga samvetet sticker som nålar i hjärtat ändå...Han drar mig i håret.Han tar min telefon och kastar i golvet,klättrar upp på stereon och kastar laptopen(!) i golvet o.s.v...Det ÄR svårt att veta hur man ska hantera det.Det går liksom emot hela mitt jag att vara arg och tjatig.Det är inte jag att vara arg.Jag är ingen arg människa,jag är peace and love.I grunden.Jag blir mest tyst.Men ibland spricker även jag,såklart.Frustrationen är total.Som imorse t.ex..Vi har ju matleverans på fredagar.Grönsaker,mejeriprodukter och ägg kommer i lådor som placeras på vårt hallgolv...Jag var väl busy för ett ögonblick,hann inte ta upp allt på direkten,då jag plötsligt ser ett ägg fara genom luften.Då har Lulle pillat upp äggpaketet.Och jag tar tag i det,han släpper inte,han är stark som en tjur och jag och mitt PTSD kontrollbehov ba"VOFF VOFF VOFF" Skäller till så att jag blir hes och hjärtat går i bitar i samma stund.Ett ägg är ett ägg.Hur ska en tvååring veta det?Hur ska en tvååring veta att mattan blir förstörd och jag är rädd för hyresvärden.Hur ska en tvååring veta att ekologiska ägg är dyra,och mamma inte är rik.Hur ska en tvååring veta att ägg inte ska kastas med...?

Eller vet dem det?Att det är fel?När man säger att det är fel?
Jag brukar alltid säga..."Men han är ju så liten,han förstår inte.."

När börjar dem förstå då?När ska man begära av sitt barn att det ska förstå att:
"Det där är inte okej"

Det är ju inte så att han är dum i huvudet precis.Men han är ju liten.

Och inom mig ekar orden "Jag har så svårt att älska mig själv när du skäller på mig mamma"..

Ja men när barnen är överjävliga då?När barnet slår ett annat barn?När ditt barn tar en träleksak och kastar så hårt han kan mot fönstret,eller ännu värre,lillasysters huvud?

Vad gör man då?

Kära barnpsykologexperter.

Jag tycker inte om the naughty step som dem har i England,men det har hänt/händer att han med fast hand åker upp på rummet och får lugna ner sig med ett par böcker i sängen.Det kan vara enough att han får sitta själv en stund och vara i sin bokvärld.Bryta mönstret.Göra något annar o.s.v...

Han har ju varit sjuk också,så han är så väldigt trött.Han har ju egentligen slutat med sin nap under dagen,men nu sover han som sagt.

Älskade,bestämda,ursinniga lilla björn.Jag vill ju bara att du ska ha det bra gubben.
Jag kan inte skydda honom från allt,och det är ju inte meningen heller.Jag tror starkt på att barn måste få utlopp för sina känslor och beteenden,utan pekpinnar och "Du är feeeeel,du beter dig feeeel"tjat i örat...Jag vill inte tysta honom helt,eller försöka få honom att bete sig som en liten ängel,det är ju inte meningen.Men jag märker ju att det är självdestruktivt för honom ofta.Han gör ju illa sig själv.Vad gör man då?Väntar ut det?..Antar det.Bara finnas där.

Det blir skönt sen när barnen blir äldre och man kan hjälpa dem mer.Hjälpa till med aktiviteter och sporter hit och dit.Få utlopp för sina energier.Jag tror att han är ganska lik sin mor,min pojke ;-)

Jag har en väldigt stark känsla av att jag måste let him go liksom.Han har alltid varit så självständig.Han har aldrig varit symbiotisk med någon,inte ens med mig.Han är beroende av sin hemmamiljö och sin trygga familj,sina saker,böcker leksaker.Men han i sig själv har mycket integritet och längtar mycket ut.Vandrar själv.Hittar gömslen,egna platser som bara är hans.I hans värld.Upptäcka på egen hand.Inte hålla handen.Släpp mig...

Min syn på föräldraskap i grunden är nog ganska krass haha.Annorlunda och mer romantisk i praktiken,visst.Men grundsynen på "föräldraskapet" är nog ganska krass.Det är många idag som liksom claimar att barnen är ens allt(vilket dem såklart är)men det är ett sådant ansvar på något vis.Att lägga på barnen.Som om man förväntar sig något av sina barn i gengäld.Gåvan är ju att bara få vara med dem,leva med dem.Att vara en förälder.Försöka så gott man kan att ge verktyg som kan stärka dem som människor.Trygghet och kärlek och uppmuntran.Att ge en fågel vingar...Sen så flyger dem ju! :) Och det får man nog vara beredd på.Hur dem flyger,vart dem flyger vet man ju inte riktigt.Men ATT dem flyger är ju verkligen en realitet.Det är ju individer och inte en förlängning av sig själv.Man kan inte ba "ÅÅÅH,stay with me baby."....Kan ibland höra föräldrar som säger "och jag som har offrat SÅ mycket för dig"..Mänskligt att känna så,kanske,men ingenting man vill lägga på barnen.Och tragiskt också på något vis.Om man nu känner att man "offrar" så mycket,vad är det man offrar?Något intresse som man vill hålla på med som man inte tar sig tiden till?Då är det det egna ansvaret att se till att man make it happen,med hjälp av sin omgivning kanske...Bli inte bitter.Make it happen.
Går man tillbaka i tiden så handlade ju föräldraskapet mest om reproduction hehe.Man föds,växer upp,föder barn,uppfostrar dem,släpper dem fria.

Jag är ju en ganska svagstark människa,och jag tror att vissa kan uppleva mig som sårbar.Men jag hoppas att mina barn inte kommer känna något "måste" inför mig i framtiden.Det är nog en av mina största önskningar.Jag vill inte att de ska känna att jag är en mamma som dem behöver ta hand om.JAG är föräldern,inte barnet.

Jag tror att jag skulle dö lycklig om jag visste att mina barn kände:

"Med mamma kan man vara helt sig själv.Hon accepterar mig precis som jag är och uppmuntrar mig i allt mitt hjärta brinner för.Hon dömer inte och finns alltid där.Jag har aldrig känt att jag behöver ge henne något i gengäld för allt hon gjort/gör för oss,jag vet att hon har njutit av varje stund och att livets gåva för henne,är vi.Mamma är en egen person med egna intressen.Hon är stark och lugn och inte lika hysterisk som hon var när hon var ung(hahahaha)..Min mamma är en bra människa och en god vän."

TÄNK om ens barn kände så.I slutändan.Gud,det önskar jag mig.
Låt mig bli en good enough mamma till mina barn.

Föräldraskapet är tufft.Man kan ha ambitioner och tankesätt gällande hur man vill att saker ch ting ska vara,men i slutändan handlar det npg mycket om att follow the flow.Som en porlande bäck.Att vara ödmjuk och felxibel.Att njuta av tiden vi har med varandra,i stunden.
Att se solen genom regnet,även när nätterna känns långa och dagarna är svåra.Ständigt emdveten om kärleken och livets stora kraft som skapande de små,mina små mirakel.Egna människor med förhoppningsvis långa liv framför sig :)

Att inte vara så hård mot sig själv.

Jag tror att en av anledningarna till att det kan kännas så svårt ibland,
är för att man genom föräldraskapet lär sig att man måste älska sig själv.

Man måste lära sig att älska sig själv,uppskatta sig själv,respektera sig själv,inte vara så hård mot sig själv.Tillit till livet.Kanske är det den magiska nyckeln till låset,insikten om att ett tillfredsställande föräldraskap börjar innifrån..

Nu vaknar Lullebullen,ha!Gissningen var fel..

Puss.

2011

Kära 2011.Vilket år det har varit!
Jag visste redan vid tolvslaget förra året,att vad som än skulle komma att hända det här året,så skulle det bli "bebisens år"....Har man BF i början av Januari så faller det sig liksom naturligt att hela det kommande året blir framtidens år.När jag ser tillbaka på året som gått är det först och främst en våg av tacksamhet som sköljer öevr mig.Att ha två friska barn.
Enorm glädje över Uma.Enorm lycka.Första tiden med henne,var trots sjukdom,helt magisk.
Det var fantastiskt att få bli tvåbarnsmamma!Det var annorlunda andra gången.Lugnare på något vis.Jag ahde mer självförtroende och saker och ting kändes ljusa,mjuka.
Nu i efterhand när jag kikar på foton tycker jag att Lughán ser så liten ut.
Lilla storebror.Inte lätt.Inte lätt att förklara att mamma inte kan lyfta.Att mamma inte kan krypa ner i säängen och brottas,mysa.Att mamma har ett litet grodyngel på sig non stop som kräver tutte,tutte,tutte.

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig heller,att Uma skulle vara så krävande.Det är tur att man är ovetandes om sådana saker i början..Kom ihåg att jag tänkte att "äsch,hon är ju spädis,det är klart hon håller låda"Sen tänkte jag "Äsch,i värsta fall håller det väl på så här tills hon är 6 månader."

Nu känner jag:Hon måste väl vara okej,iallafall när hon fyller ca 5 år,va!?"
Men då kommer andra utmaningar,förstås.

Jag hade heller ingen aning om,den nyårsaftonen,att om 12 dagar skulle jag hålla min dotter i min famn.Levande.Jag hade inte heller någon aning om vem hon var,hur mycket kärlek som jag skulle känna.Hur självklar hon skulle komma att bli.Hur mycket ljus hon sprider.
Was there even a life,before you.I don't think so,Uma Isobel.

Jag har aldrig kunnat föreställa mig själv med en dotter.Är djupt berörd av hur fint det har varit,att få möta henne.Hur himla mycket min hon känns.Efter resan emd Lughán så vet jag att sådana känslor inte är något att ta för givet,speciellt inte efter akutsnitt.Att "Du är min".

Ibland skriver jag så här på ett papper.
"Nora.Lughán och Umas mamma."

Jag tycker ju att det är töntigt med sånt,egentligen.När bloggar inte heter "min blogg" utan typ "mamman till mina barns blogg" ;-).Men det sipprar syndigt värme i hjärta och mage när man ser det sådär.Black and white.Att jag är mina barns mamma.Att u all sörja som varit,allt som har varit svårt,blodigt,difust,står jag och mina barn upp.Ur askan stiger jag med mina barn i handen,hela.Det finns inget större än det.En kamp som jag har stridit och vunnit,en styrka av stål.En oerhört sårbarhet.

Jag var absolut inte förberedd på sorgen som kom.
Att sorgen som kom efter Uma,hade mycket med tiden efter Lughán att göra.
Jag var inte förberedd på det magknipet,den smärtan,tårarna som aldrig tog slut.
Jag vet idag att jag behövde gå igenom en så intensiv sorgprocess för att kunna bli "ren".
Självklart är jag inte där än,men jag har kommit så långt under det här året.
Idag,känner jag att både hjärnan och hjärtat har vunnit över klumpen i magen.Jag vill inte ändra på mina erfarenheter.De har format mig till den jag är idag.Jag känner mig ganska hård,när det gäller vissa saker.Hårdheten har gett mig ökad mjukhet inför mig själv,men även för andra människor.
Jag har vågat inse att det finns ett par dumhuvuden där ute ,-)
Jag VET bättre än många andra inom child birth och hur man läker efter trauma.
Så är det bara :D
Ödmjukhet,vad är det ;-)

Ja,det har varit ett galet år.Ett instängt år,ett kämpigt år ett lyckligt år.
På sätt och vis är det skönt att lämna 2011 bakom sig.Blicka framåt.Förhoppningsvis ett helt år utan vare sig graviditet eller barnafödande ;-)
Jag är inte en sån människa som kan ploppa ut en massa ungar och sen bolla hemmet,mig själv och relationen som flygande fjärt.
Nej,jag är obegåvad.
Koncentrationen på hundra,oavbrutet,för att känna mig tillräcklig.
Och jag misslyckas något oerhört med det,nästan varje dag.Att känna mig tillräcklig är en ovanlig känsla.Jag är dålig på det.

Det har varit mycket skit det här året när det gäller yttre omständigheter.
Pengar,relationer,människor.
MEN förutom mina två underbara barn har jag även spenderat tid i Sverige,där vissa besök har varit hundra procent magiska,och så himla värdefulla.Jag är väldigt atcksam och stolt över min familj,min mamma och pappa och tre systrar,som har gjort allt för att stötta mig.Jag är tacksam för den ökade förståelse jag har inför mina egna föräldrars liv.

Lughán har växt sig stor.Större.
han är fortfarande mjuk,varm och väldigt bestämd.
Han finenr fortfarande stor trygghet i leken,i hemmets lugna vrå.
Han pratar,oj så han pratar.Jag älskar det.

2011 kommer,trots en del koblajja,alltid minnas som året
-Uma kom
-Lughán blev storebror

Det är med varmt hjärta och trött huvud jag säger good bye.Blödig,som vanligt.
Tack livet för allt du giva mig,tack.

Jag lovar att försöka mitt yttersta ,med att ta vara på det flyktiga.
Att vårda det som finns.
Att älska medan tid består.

Hey baby..

Du ligger i rummet och sover,ljuset från det brinnande röda,gör dig lugn.I din lilla vrå.Du har alltid varit så himla glad och nöjd,när du får vara i din egna lilla vrå.Trygg med vetskapen att jag och pappa är nära dig.I ditt varma täcke kryper du ner,fingrar på din överläpp.Bruna,varma ögon ut i mörkret.Sitter på stolen och väntar på att du ska somna..."Juice" viskar du."Juice imorgon älskling."-svarar jag..."cuddle mamma"....Två armar upp i luften i mörkret och jag kramar dig.Du lutar huvudet och munnen mot min nacke och är så himla varm.Jag vet ingen som har så varma händer och fingrar som du,Lughán.När det är som kyligast är det du som värmer mig.När det är som kyligast.När det är som kyligast här i England,är det du som gör att jag har fötterna fästa vid jorden.Min riktlinje,min väg,mitt mål.Mitt svar....När jag betvivlar något eller vacklar,så tittar jag på dig.Jag blir lugn.Jag är lugn.....Du är min allra finaste.Solstrålen.Kommer alltid minnas din bestämdhet :) Envis.Ingen får mig att skratta som du.När jag säger eller gör saker som är så himla typiskt mig,skrattar du.Rakt ut.Du känner mig så himla väl,jag är genomskådad av en tvååring!Jag vet att det inte är lätt att vara storebror alltid,speciellt inte när man fortfarande är så liten själv.Jag vet att du älskar Uma av hela ditt hjärta,men det betyder inte att du måste vara helt okej och jättesnäll hela tiden.Det är okej att vara irriterad,det är okej att tycka att hon är i vägen.Det är okej att ligga i min famn och få vara "Lughán bäbis" en stund,som du har gjort på sista tiden.Det är din lilla signal,då vet jag att du behöver ha mig nära själv en stund.Jag bär dig i mina armar som när du var nyfödd.Du vill att jag ska vyssja dig.."Ssssh,bebis Lughán.Sov nu....."..Pussar på din mjuka panna.Det är okej att putta på mig när du vill läsa boken.."Snälla en bok till mamma"...Det är okej.Jag har alltid tid för dig.Det är okej att vara arg en hel dag.Jag stannar kvar,finns alltid här.Det är okej att slå i dörrar och gråta ut,det är okej.Jag finns alltid här.

Jag vill så gärna ge dig gåvan av en "bubbla",Lughán.Det är en bubbla som är mycket speciell.Den finns runt omkring dig,alltid.Den har en färg som du får bestämma själv.Det är inte en bubbla som skärmar av dig från omgivningen.Det är inte heller en bubbla som skyddar dig totalt.Diamanter måste nämligen slipas.Men,den här bubblan.Den filtrerar.Den filtrerar på så sätt,att enbart positiv energi kommer in.Du kan se det negativa.Du hör vad människor säger.Elakheter,tråkigheter,bitterhet.Mörker.Men det når dig ej.Bubblan gör att du ser saker i klarhet,som dem är.Bubblan gör även så att du ser igenom människors fasader och osäkerheter,falsk hårdhet och försvarsinställd ilska.Bubblan ger dig förmågan att se saker inte andra ser.Bubblan ger dig insikten om att saker inte alltid är,som dem till synes vara.Bubblan är mjuk och alltid varm.Det är en plats där du alltid kan få ro,dra dig tillbaka.Få tänka utan att bli störd.Du kan stänga ute alla ljud.

Och kanske viktigast av allt.Bubblans insida bär en spegelmekanism.Inte en spegel,som en klassisk"yta"spegel.Utan en spegel som reflekterar insidan av dig själv.Och i mitten av reflektionen brinner ljuset.Det är ljuset inom dig,du ser.Bubblans reflektion speglar the true essence of you.I bubblans insida ser du allt som är så himla bra med just dig...Just din bubbla speglar hur unik och värdefull just du är...Bubblan glänser och skimrar,påminner dig om att ha roligt i livet.Att det är så himla viktigt.Förlora inte skrattet.Bubblan påminner dig också om att du är ensam.Inte ensam på ett läskigt sätt,utan ensam på ett stärkande vis.Låt mig se om jag kan förklara det bättre...Ensam,som i,du är fri.Enbart du är ägaren av dig själv.Du är fri.Det är en befriande ensamhet.Det är en oerhörd rikedom,att få sitta stilla med sig själv.Njut av upplevelsen att få vara just du.Gör som du vill.Följ ditt hjärta.Ingen annan kan tala om för dig hur du ska leva ditt liv.Ingen annan kommer någonsin vara du,veta hur det är att vara du.Bara du.

Bubblan påminner dig också om att du inte är ensam.På planeten.Man ska ta hand om varandra,vår jord och djuren.Medmänsklighet.Att tillsammans kan vi göra underverk.

Bubblans insida är bucklig och ojämn.Nyanserna inom en och samma färg är många.Några skuggor här och var,några runda hörn.Det påminner om att inget är perfelt.Fel och brister hör till.Att annorlunda inte betyder fel eller ful.Att se på sin omgivning med förlåtande blick.Att sanningen ser olika ut för olika personer,att perspektivet är annorlunda,beroende på vem det är.Lyssna in,but stand your ground.

Jag tror att livet kommer att vara fullt av äventyr.Fullt av saker som måste göras,jobb som måste fullföljas,saker att uppleva,skratta åt,tillsammans med.
Människor att möta,musik att lyssna till,filmer som ska ses och böcker som kommer läsas,platser att besöka,destinationer att nå,
Men för mig,är det du och lillasyster som är resan.

Sluter ögonen i bruset och det är ögonblicket du kom till mig jag ser.Ögonblicket du och lillasyster kom till mig.Varmt huvud mot mitt bröst.Nytt liv.Allt försvann då.Ingenting spelar någon roll längre.Jag känner mig så väldigt stark,genom er.Jag vacklar inte.Vindarna blåser starka runt mig,men jag viker inte undan.Jag kämpar för er,aldrig ger jag upp.Stunden då du kom insåg jag att jag måste kämpa för mig själv.Du pusslade ihop mitt trasiga jag.Alla förlorade delar av mig fann varandra igen.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
De vackraste stunderna i livet är de jag delar med dig.
Alltid inom mig,aldrig utan dig.

Älskade lilla Lu.

Återuppstånden ifrån de dö'a.Hit me like a ray of sun.

Hej!
Jag heter Nora och jag är f-r-i-s-k.
Men lång tid tog det..Eller.Är man magsjuk tycker man ALLTID att det tar för lång tid?

Sen blev jag frisk som en nötkärna.Frisk nog att träffa min barnmorska igår iallafall HÄHÄ.
Ååååååh Kim <3 <3 <3
Fan vad jag älskar att prata med henne.
Är mäkta stolt,då hon på senare tid har fått mer och mer media-space.
Pratat i radio med sina friska fläktar och kloka ord.
Lättnadens suck över att det finns åtminstone EN vettig barnmorska i detta land.
Moder Jord.

Pratade om allt mellan himmel och jord,förstås.
Jag pratade lite om att en kvinna.Två kvinnor!Sagt till mig häromdagen att
"En förlossning är lika naturligt som sex"
och
"En förlossning kräver enbart medicinsk behandling om kvinnan "gör det" till en medicinsk händelse"....
Hehe.Vi både skrattade och kände vemod.
(Jag tror förresten att vi alla är ganska överens att det var liite lättare att göra bebis,än att trycka ut.Lättare in än ut,om man säger så.Tror ABSOLUUUT att det dött fler kvinnor i barnsäng,än i sänghalmen a'la orgasmic action ;-))

Ni vet.Jag är ju ett STORT fan av naturligt.Fanatiska Fanet Nr.1!
Och mina förlossningar,speciellt Uma's,
Var så naturligt det kunde bli.
Men en sak fascinerar mig.Att vissa 'supernaturalister' tror att naturen är så himla snäll och bra alltid!?
En förlossning är i de flesta fall,en naturlig process som leder till Liv.
Men.Likt alla andra djur,har vi alltid dött.Både som gravida,och när vi fött.
Lika naturligt som det är för oss att dra oss undan när vi föder.Är det att vissa dör.

Remember the cycle of life,baby.

Jag säger inte att just du skulle ha dött.
Eller du.
Eller du.
Eller du.
Men tjejen bredvid dig på tunnelbanan.Kanske the girl next door.
Jag.
Och visst,naturen är najs och vacker att titta på.Men förbaskat kraftfull.
Och trots att jag gillar att surfa vågor så springer jag hellre undan i tid för Tsunamin än sveps med och försvinner för alltid.
Jag väljer hellre skalpellen,för att rädda mitt barn.Om det krävs.
Jag väljer hellre döden själv än döden för mitt barn.
DET,om något,är naturligt.A mother's instinct.
Lika naturligt det är för mig att föda hemma,lika naturligt är det för mig att veta when to make the call.Att känna sin kropp så pass väl att veta när det är dags att rädda mina barn.
Animal Instinct.
Och trots att det kanske är något bittersweet och kanske"tragic but beautiful"över bilden:

*Vattenbuffeln som ska föda,komplikationer uppstår.Brölar högt.
Lägger sig i skymningen under busken och dör sakta.*

Jag vill inte vaaaara den där vattenbuffeln som dör.Okej?
Jag vill att kirurgen ska hoppa fram bakom busken på savannen å ba:"Supriiiise!!Klart du ska leva,klart vi ska rädda dig och dina barn,lilla döende vattenbuffel"

Jag skiter i allt.Rädda mitt barn.

Sen kan man komma och tycka att saker är orättvisa.(Typ varje dag)

Ja.No suprises here either.Livet är EJ rättvist.Men vi har alla våran egen väg att vandra,och den är God damn holy.Through cuts ans bruises we stand.Or fall.Men jag ska säga er att världen kan rocka ganska fett från det liggande perspektivet också,när man fallit.Blir man starkare!?Ja.
Gör det ont!?Som fan.
Är man tacksam!?Som fan.

Men 1.Sluta skylla på kvinnan.De flesta vet(måste väl för faaan fatta!!)att när det kommer till barnafödande så föder man som man föder.Du KAN inte bestämma om det ska gå på två eller tjugo timmar.Drömma,tänka,affirmera,förbereda.Visst.Men aldrig veta.
(Med detta sagt kan jag å andra sidan tycka mig veta att nästa gång jag föder kommer det att vara magnifikt och fullständigt fantastiskt och såklart via the holy hole(s.k.a fittan)...Det vet jag.Men det kanske man kan,när man har ett par förlossningar i baggaget?I know my stuff...Är man bäst så är man...hähä)

Jag älskar att ha värkar.Bättre än ett fulländat musikstycke.Nästan.

Alltså,jag är inte gravid(nejherregud).Men man kan väl få fika med sin barnmorska iallafall,såhär,tio månader efteråt!?Såklaaart.
Blir så i gasen och röd och varm och engagerad.Skulle kunna sitta 24 timmar non stop och prata om förlossningar och kvinnor och föräldraskap.Sjukt intressant.Vet ni hur mycket jag brinner för detta!?Sjukt mycket.Sjukt mycket brinner jag.Som en neverending fire brinner jag på bara knä för Dig och Dig och Dig.För oss alla.


Och jag ska få tillbaka sjukhusjournalen.När jag fick Lughán.Måste betala lite först.Här i England är det 'all about the money'..The business of being born.
Sen ska vi gå igenom,bit för bit.Min bok.Tjock som bibeln,är min journal.Ständiga infektioner,ständiga komplikationer.Kämpar varje dag för att min pojke ska bli hel.Han är hel i mitt kärleksljus,men ni vet.Oron.vissa detaljer om hans förlossning,vad de gjorde.Vad de gjorde mot honom.Vågar jag nog aldrig sätta ord på.Men.Om det inte hade gått vägen.Om han inte hade orkat.Vet jag nog inte hur jag skulle kunna förlåta.Så jävla mycket dimma.Så himla många felaktiga beslut.Som ett tåg man inte kunde stoppa.Spände fast mig.

De övergrepp som fick mig att tillslut säga "Fuck you"..Fuck you föralltid.Min kropp,mitt rike.
(Wow.Första gången i mitt liv.)

Men storyn handlar inte bara om mig.Utan om honom också.Pojken som Överlevde.
Och jag undrar om han en gång kommer fråga vartifrån han fått ärren på hans huvud.
Pojken min.

Folk säger säkert att jag har en "hang up".
Hade någon varit där,förutom Tom,hade man aldrig sagt det igen.Aldrig förminskat.


Jag undrar ibland om han drömmer,som jag.Om allt blod som är i mina drömmar någon gång kommer hitta hans drömland.Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så.
Du är Out of this world,Lughán.Out of this world.
Ingen Alien.Ingen Ängel än.Världens finaste,mest heliga väsen.Varm och mjuk.Ursinnesstark.
Så,så stolt över dig.
Älskar dig för alltid...

Förlossningsångest,som PMS ungefär.

Helvetet vad ångesten river idag.Lughán står med gummistövlar och pyjamaströja.Han vill ut i haglet.Det blixtrar och åskar som sjutton därute,hallååå.Mitt barn måste få komma ut och springa av sig!!

Jag har fet ångest över förlossningarna och min kropp idag.Jag vill svälta ihjäl mig själv haha.Visst låter det sunt?..MMM.Härligt med ångest.

Visst är jag alldeles för ärlig som skriver om det här?Jag menar,ÅNGEST.Fy så förbjudet.Speciellt för en SMÅBARNSMAMMA,herregud så tabu.Jag tycker att det är märkligt befriande att skriva om saker man inte får.Sen har jag ju alltid varit lite rebellisk.Ba smeta på,ut med skeletten ur garderoben.Jag menar,jag vill inte ha ett glamoröst liv med fasaden i behåll.Jag vill att folk ska komma nära och se även de groteska delarna i min lilla själ...Jag är inte så rädd för att se ful ut.Att upplevas som ful,eller att mitt liv skulle se fult ut.Jag har spenderat 20 år av mitt liv med att försöka att se vacker ut,men nu orkar jag inte mer.

Fulheten tillhör livet..

Haha kommer ihåg en "vän" förresten som sa till mig om mitt liv i England..

"Det kanske inte är så roligt som det ser ut,att vara själv i England med två små barn och utan pengar,och en kropp som är fördärvad"..Hahaha.Det tyckte jag var så roligt,att hon sa så alltså.

Går man omkring och tänker i allmänhet om andras liv,att "oooj,sicket roligt liv hon verkar ha"..!?Det förstår man väl,att livet är livet oavsett var man är,hur man lever.

Sometimes fun,sometimes not,sometimes life just sucks a lot.

Förlossningsångesten.Kommer som PMS ungefär.Regelbundet.Man kan inte göra så mycket åt det,bara pray och kanske läsa inspirerande berättelser om överlevande.Pussa på barnen.

Men ofta kommer den obotligt,oundvikligt.Slår till mig över ögonen,munnen,halsen,bröstkorgen.Hamrar på tinningrna och stormar i öronen.Får mig att må så illa att jag känner smaken av galla.(Eller vad jag nu åt senast.En smörgås med ost kanske.)Kommer uppsmygandes i strupen.MMMM.Ångest.

Hello little friend.

Kroppshatet.

Det borde pratas mer om vad kejsarsnitt egentligen ÄR för något.

Hur det fundamentalt förändrar dig som person.

Det pratas mycket om rätt och fel.Det är så himla oväsentligt vad som är RÄTT eller FEL.

Det är tomma ord.Speciellt för människor som inte har upplevt det själva.Men hur det påverkar en människa,bebis.Relationen mellan mamma och bebis.Relationen mellan mamman och pappan,relationen mellan mamman och mamman.Pappan å pappan.

Det pratas det inte så mycket om.

Jag kan LUGNT säga att det krävs mycket mer av en kvinna som genomlever trauma,operation,infektion,kamp,sjukdom när det kommer till relationen med sitt nyfödda barn och sig själv,än vad det gör för the average svensson.Hon med vattenavgång,oregelbundna värkar som blir regelbundna.Hon som klockar in ett par cm i timmen.Hon som blir klar på 4-6 timmar och ligger där "lite trött" med smörgåsbricka och en hurtig svensk flagga.Hon som blir chockad över hur mycket man faktiskt BLÖDER när man har fött barn.Jesus.Där föll livmodern ut.Att det svider när man kissar.Att magen inte ser PRECIS ut som den gjorde innan hon blev gravid,på direkten.Största bekymret man har.Hon som åker hem på dag två-tre och fortfarande klagar på att "oj så länge vi stannade,och oj så skönt att komma hem.Sjukhussängarna är ju så obekväma."

Det bara är så.Att det krävs mer av mig.Fakta liksom.

Det krävs mer av mig än de flesta andra mammor,resten av mitt liv.I relation till mig själv och mitt barn.Jag har mycket att läka.Jag har mycket att förlåta,komma över.Orka leva med.

Vissa barn är födda med medvind,andra motvind.

Vissa mammor är födda i motvind.

Liksom jag lever i ett annat universum,är nog även Lughán ett unikt barn.

Hans resa också liksom.

Ibland är jag tacksam för hela grejen.(Ja,förutom det uppenbara att vi båda lever alltså)

Ba:"Men åååh tack.halleluja,jag är upplyst.Så skönt"

Men oftast stirrar jag ångest och skuld,minnen och jobbigheter i vitögat,varje dag.

jag känner inte att min kropp är min kropp längre,vill inte veta av vad som hände den kroppen,vill inte kännas vid,veta av hur Lughán fick sitt ärr på sitt huvud.På sina hälar.

Hur jävla sjuk han var.P.g.a mig.

Jag vill inte veta att det är jag som har orsakat det.Jag orkar inte leva med vetskapen och skulden att jag är jag är jag.Född in i detta,kroppen och smärtan.

Vi lever i en modern tid.Och de som är sympatiska och för jämställdhet och kärlek,vill gärna få mig att förstå.Tala om för mig att jag visst födde mina barn...

Min kropp,right!?...Vi pratar om min kropp här.Det spelar ingen roll om det tar 35 timmar.Det spelar ingen roll vad som utspelar sig under de timmarna.De spelar ingen roll hur ont man har,hur ofta värkarna kommer,hur lite bedövning man har.Det spelar ingen roll att man har så jävla ont att man inte kan andas efteråt,det spelar ingen roll att man spenderar halva sitt spädbarns liv på sjukhus med "förlossningskomplikationer".

Det spelar ingen roll.Har man inte krystat ut sitt barn,har man inte fött.

Det krävs inte så mycket hjärnkapacitet för att förstå det.

Amerikanen med epiduralen på rygg i sängen,som endast kände av lite "bajsnödighet" har fött barn.Not me.

Kejsarsnitt är precis en sådan mardröm som det låter.Tyvärr.

Dags att dra den sanningen ut i ljuset och sluta upp med att mörka.

Och det i sin tur spelar stor roll i hur man känner sig som människa,kvinna,mamma.

Det är en jävla chock för både kropp och psyket att uppleva akutsnitt efter många timmar av bubbla.

Det är ett helvete.

Det spelar ingen roll om folk säger till mig,"att krysta var den värsta biten,tur att du slapp"

Ni FATTAR verkligen inte.Ni som uttrycker er så...

(inkluderat min mamma med fyra lätta,snabba förlossningar,"Krysta var ingen dans på rosor"..Nähääää,vad är det du säger?Det trodde ju jag)

Jag hade tagit vilken smärta som helst.

Jag hade tagit vilken smärta som helst.

Jag hade tagit vilken smärta som helst.

-För att få vara den första som rörde vid mitt barn-.

Jag-mina barns mamma.

At få FÖDA mitt barn.Att få känna när jag FÖDER mitt barn.

Och folk påstår att det "Inte är en dans på rosor".

Ja.Jag hade iallafall tyckt att det vore ett jävla party.Jag hade korkat upp champagnen direkt och kysst golvet på mina bara knän.Prisat Gud,fittan,barnet,livet.Mig själv.

(Och det är nog det allra viktigaste,att få prisa sig själv.)

Att få uppleva det heliga i att föda.

Don't take it for granted,folks.

-Tacksamheten.-

-Lättheten-

-Krystandet-

-Livet-

-Att det går som det ska.-

Men som sagt.Förlossningsångest är lite som PMS och det kommer i vågor.Imorgon mår jag kanske inte lika illa längre.Men det är som vilken sjukdom som helst.Som min anorexi..

Det är något man lär sig att hantera och att leva med.Men det finns alltid där.

..Belly Matters vol 2.

Skulle lägga Lulle.Sjöng för honom fint och klappade stora huvudet.
Plötsligt stack han ut en hand mellan spjälorna i sängen,och började klappa min mage.
Drog upp tröjan och började skratta vid synen av min mage.
Jag älskar hur ens kropp liksom blir en annan sak när man får barn.
Tycker mycket mer om den syn ett barn har på en kropp,än vad media och vår del av världen anser som vacker.Han tycker min mage är rolig.Lite dallrig.Eller ganska så mycket dallrig.
Med sönderskurna magmuskler och flera hundra små strimmor,tigerränder.
Vissa "vänner" som inte har barn,som sett min mage,har inte kunnat låta bli å bara
"Vaaaa,fåååår man en sån mage,när man har barn???.."Ögonen trillar nästan ut.
Nej.Det kan jag lugna alla människor med därute haha.Alla får inte en sån här mage.Min mage ser inte ut att tillhöra min kropp riktigt.Jag är egentligen inte så överviktig,mer normalviktig fast med en "rundör" som man så fint uttrycker det.Jag är kurvig.Välsvarvade ben,rumpa.Min mage har aldrig varit riktigt platt.Men mjuk har den varit,och len.Jättelen,jättemjuk,jätteren.En tonårsmage.Nu ser det ut som jag och min kropp har gått igenom krig.Och det har vi också gjort....Inte bara graviditet,men mycket sjukdom.Det sätter sina spår.Vilken operation som helst tar tid att läka,kroppen längtar efter att bli hel.Mina ärr har varit komplicerade,mitt första öppnade sig på flera ställen,så det var en grötig linje med myntstora hål.Mitt andra,nu med Uma,öppnade sig på mitten och ville aldrig läka.Fick en infektion som aldrig ville ge sig,och de fick bränna mig utan bedövning för att skapa ny hud.
Glad var jag för det,ändå,eftersom att annars hade en till operation varit enda alternativet.

Man får vara glad för det som är.En kvinna jag lärt "känna" på BTA Birth Trauma Association,hade också en infektion i sitt ärr.Barnmorskorna mätte djupet med en sax.(!!!)

Bristen på okunskap får mig att koka.Det är många trauman som sker varje dag,som hade gått att undvikas med hjälp av rätt personal och bemötande...Är det så mycket begärt liksom,att man blir bemött på rätt sätt..?
Man förväntar sig väl att en människa,speciellt inom vården,ska vara utbildad och kompetent.

Minns efter L,i badrummet och jag låg i mitt eget blod.
"Snart kommer ambulansen,Nora.Snart kommer ambulansen."
När en ambulans kommer och man tror att man ska dö,är det en sådan lättnad.Man tror att personalen ska veta vad den sysslar med.Om mitt barn skulle skada sig så vill man vila i vetskapen att,de som kommer i ambulansen vet vad som behöver göras,de kommar att göra allt som står i deras makt för att hjälpa mitt barn.

Det var en ignorant, ung kille som kom med den ambulansen.Jag såg skräcken och okunskapen i ögonen,och känslan i min mage sa
"måste till ett sjukhus,nu,han vet inte vad han sysslar med"..
Han började massera min mage i ambulansen,så att det forsade ur ärret,jag bad honom i panik att han skulle åka nu."Kan vi åka?"Han tejpade upp hela ärret med en konstig tejp,jag har skrivit om det förut,de kunde inte tro sina ögon på akuten,kallade in flera läkare och kopplade in lustgasen direkt
.Han var så sjukt äcklad av min kropp,den där ambulanskillen.
En nyförlöst,ammande,operationssvullen ung kvinna dränkt i blod.Fyfan vad äckligt...

Jag har levt med den där "äckelskammen" om min kropp så himla länge nu.
Hela tonårsåren,anorexin,förlossningen,eftervården,
en till graviditet,en till förlossning,akutsnitt,infektion.

Men Lughan.Han tittade på min mage och frågade -"va e de?"...

"Mage" svarar jag.

L säger: "magge"...

Han klappar min mage.Frågar "va e de" igen.

Och jag säger att:
"Det är mammas mage.Där du och lillasyster Uma växte sig stora från små,små frön.Där all god mat som mamma äter hamnar.All god mat som får mamma att må bra..."

Han tittar på mig och skrattar....Klappar honom på huvudet och lämnar rummet.

Hör hur han superfnittrar under täcket...."mammi magge"...hihihihihi...."silly mammi"....."Fiiiin mammi magge"...

Och bort flyger sexualitet,anorexin,skammen,hatet,ärret,bristningar,lös hud,extrakilon,deformerade magmuskler...

I min mage bodde mina barn.I magen hamnar all god mat som jag äter som ger mig näring.Kanske ger den mig också lite för många love handles,men hellre det än tom och kall och alldeles för svag och sjuk.Hellre mjuk och varm och älskad av min son och dotter,än seg hjärna av ätstörda små salladsblad...Hellre fokus på livet och glädje än ytan och kroppen...

Jag övar varje dag att äta allt och inte hålla tillbaka på något...Illamåendet som sköljer genom min kropp när jag tänker på snitten och fulheten,när det gör så himla ont i min mage,mitt ärr,trots att det är sex månader sedan Uma föddes...Då blir jag galen och vill bara äta sallad.Men gör gröt istället med banan och bär,kaffe med mjölk eller grädde i.Blir varm.Får energi.Hjärnan och hjärtat får energi att mota bort alla känslor av skam och smuts.

Min mage är bara en mage.

Och jag är inte här för att tillfredställa någon med min mage.Jag är inte här för att du ska få stånd,eller för att jag ska passa i den där bikinin.Jag är inte här för att passa i dem där midjebyxorna för se ung och snygg och trendig ut.Jag är inte här för att vara en MILF.Jag är inte ute efter att vara en yummy mummy.Jag är inte här för att någon ska tycka att det är skönt att titta på mig.I am not here to please you.

Jag vill bara vara välmående och stark och ta hand om mina krigsärr/kärleksärr.

Min mage är bara en mage.

Under vatten

De säger att tiden läker alla sår.När tiden går och hjärtat slår,läks man.Sakta.Vad tiden hjälper till med,är att man ofta ser tillbaka på saker som hänt med klarare ögon.Med ett vidgat perspektiv.Ser tillbaka i Tiden och inser saker om mig själv.
Det som varit.Det som är.Och det som komma skall.
Vissa saker är mer jobbiga att minnas än andra.
Några minnen som har hängt efter mig hela veckan är vissa fråndå Lughan föddes.Då min son föddes.
Ibland tycker jag att det känns som ett jävla tjat om kejsarsnitt,vad ett kejsarsnitt är för något.
Är det rätt eller fel?Moral,etik.Vad är bäst för barnet?,Är det akut eller planerat? o.s.v.
Men "kejsarsnitt" är bara en så liten del av vad det egentligen ÄR.
Alla de punkter som diskuteras vilt i alla mamma-forum,finns inte med i bilden,då i stunden,när det sker.
När man förs ner för en korridor och ditt barn håller på att dö,existerar inte frågor som
"Är det rätt eller fel!?"....

Du sugs ner under vattnet.

Det är först nu jag förstår att det där vattnet som jag befann mig så länge i,locket för öronen,tog väldigt lång tid att släppa.Det är först nu,som jag ser dimman klart.
Om du förstår vad jag menar...
Att jag levde i den där susande dimman så himla länge.

När L skulle födas,där på slutet,visste ingen om han skulle leva eller att dö.
När man är gravid i slutskedet är ens största mardröm att något ska hända barnet.
När värkarna sedan börjar,finns det inte i ditt huvud att ditt barn kanske inte skulle finnas mer.
Och sen kom helvetet.
Minns oron och lukten av ruttet lik,minns frågeställningen i mitt huvud.Minns känslan av lugn.Självklarhet.Tystnaden i bruset.Han lever inte.Jag hade längtat så efter att få träffa honom,En hel graviditet.Jag var taggad på förlossningen,visste att jag var så himla stark...Det är en surrealistisk känsla att ha ett barn fött som inte andas,lukten av död och vetskapen om att det inte hade gått som det skulle.Han andades inte.Vi hade dubbla uppsättningen kris-team i rummet.Inte bara för bebisen utan även för min skull.Infektionen var aggressiv,så aggressiv att de inte vågade söva ner mig.Ville hålla koll,ständig uppsyn.Minns att mina ögon rullade in i huvudet ibland och jag svaldes i mörker,under vattnet i min egna värld,och hur läkarna stod över mitt huvud och sa mitt namn,så skarpt."Nora,wake up.Do you hear me Nora."

Ni vet under vatten.
Visst känns det som om att man är fri?Man behöver inte se,man behöver inte höra.
Ibland återupplever jag det i badkaret.Känslan av att bara vara jag.Under vattnet.Avstängd.
Jag hör inte vad du säger,jag hör inte att det händer.Det är inte jag.Det händer någon annan.
Allt är bra.För det är det väl?Jag drömmer bara.

Tanken som jagar mig,stör mig och som jag inte kan släppa,är den där känslan av acceptans.Acceptans i chocken.Att jag kände ett lugn inom mig,när jag väntade på budskapet om liv eller död.Minns att det fladdrade förbi en tanke om hur jag skulle ringa hem till mamma och orka säga vad som hade hänt.Att det som skulle gå bra inte gick bra.Att både jag och pojken jag skulle föda blev så fruktansvärt sjuka.Att han inte hade orkat.

Jag var fortfarande under vatten de första dagarna efteråt.Hängde inte med.Tittade på mig själv och situationen och blodet och febern utifrån.Betraktade allt från utsidan.Jag minns att jag egentligen inte orkade.Att jag hallucinerade mycket och att ingen kom när jag behövde hjälp.Att jag ramlade på badrumsgolvet.Att när jag slumrade till vaknade dyblöt i svett och bara ville dö.
Ensamheten.

Jag hade precis blivit mamma och det enda jag önskade när jag vaknade till liv var att jag skulle dö.Kunde han inte få en bättre mamma,en friskare mamma än mig?Alla nålarna som jag skulle vilja springa ifrån.De hade nålat mig överallt,finns ingen plats kvar.Och nålarna i honom.Jag ville dra ut dem.Ville inte att de skulle ta blodprov varje natt via hans lilla häl.
Under vatten.
Under vatten när sjuksköterskan slängde upp honom på axeln och gick ifrån mig och jag hörde hur han skrek när hon skar upp hans häl och jag ville hålla honom vid mitt bröst,men när hon kom tillbaka la hon honom i plastboxen och hur jag än bad sa hon bara att "Du måste sova".Men jag kunde inte sova när min pojke med stjärnögonen låg och blickade med stora tårar på sin kind ut i natten i en liten plastbox.Jag släpade mig fram vid sängkanten och nådde precis hans huvud med fingertopparna.Grät och grät och viskade att jag älskade honom så nära jag kunde och försökte andas värme över honom.Ringde febrilt på den där jävla röda knappen och ingen kom.Ingen kom och hjälpte mig att vara mamma till min son den första tiden.
Man ska ju inte behöva hjälp.
Varför fungerar du inte du dumma jävla kropp?

Under vatten.

Åkte hem.Jag skulle bli hel nu.Tom var hos mig.Min älskade son var hos mig.Vi tre.
Det enda som betydde någonting i hela världen.Och morgonen.Den Där Morgonen då min mage öppnade sig och dränkte hela badrumsgolvet och mig själv i rött rött rött.Min sons lilla ansikte i sin pappas armar i dörröppningen när jag hjulades in i ambulansen med sirenerna.

Under vatten.

En vecka senare,efter att de hade tömt mig så mycket de kunde,skulle jag på ultraljud.För att se hur det såg ut på insidan.Minns att jag satt i ett väntrum i en rullstol 18 år gammal bland massa andra handikappade gubbar.Alla var gamla.Det luktade mycket gammal människa.Jag satt i ett sådant där sjukhusnattlinne och ville bara att tiden skulle gå,att det fick vara min tur snart.Jag hörde L skrika i den röda vagnen som Tom körde runt runt,någonstans därute.Man fick inte ta med bebisar in.Jag ville bara springa ut och ta honom i mina armar och rymma,men mina ben bar mig inte.Jag var avundsjuk på alla människor som kunde gå.det enda jag önskade var att kunna gå igen.Att få hålla honom.

Under vatten.

Alla dessa ultraljud där de tryckte ner "grejen" i min mage,på ett nyopererat,infekterat ärr med eftervärkar i en uppskuren,öm livmoder som precis förstått att den fattades på barn.....

Jag blev aldrig frisk.Ursninnesviljan i mig som gjorde att jag orkade fortsätta,i smärtan.
I smärtan.I den öronbedövande sjukliga smärta som det innebar att leva ett vanligt liv.
Halta omkring med kateter,på huk längst med golvet och försöka vara mamma.

Jag ville så för min egen skull få revansch den här gången.Och det fick jag ju,på sätt och vis.
29 timmar av naturlighet....Men så fort ambulansen dök upp så sjönk jag under vatten igen.De sista 4 timmarna på sjukhuset,innan snittet,sorgens,smärtan,smärtan,smärtan.Frustration.Infektion.

Jag orkar liksom inte kämpa mer.Jag är så himla trött.

På utsidan syns det inte.Men jag bär fortfarande med mig vissa saker som ibland kan skina igenom mig som person i vardagen.....
Kontrollbehovet.Jag som i vanliga fall är en helt galet lazy hippie.
Kan inte,vill inte flyga om inte hela familjen är med.Klarar inte av att någon annan passar L utan mig.Jag måste vara med honom oavbrutet.Jag litar inte på någon annan förutom Tom.
Så fort L ramlar stegrar sig panikångesten inom mig.Får ta i mig själv med hårdhandskar ibland för att jag ska orka chilla.Det är ingen fara,Nora,det är ingen fara.

Så rädd för att förlora,så rädd för att förlora.

Men det är intressant det där med vattnet.
Hur jag har levt och till viss del fortfarande lever i min egen värld,
långt borta ifrån de människor som aldrig kommer att förstå..

Långt borta ifrån de som tror att "man bara är lite öm" efter kejsarsnitt.
Att jag var "to posh to push"...
Eller att jag "inte är en riktig mamma som inte har fött barn vaginalt..."

Det är så jävla vacker och fint med allt som är naturligt ju."Du måste föda!"

Kejsarsnitt är onödiga.

Visst.Fortsätt berätta det för mig,ni.Ni som inte vet hur det är.Ni som inte vet oväsentligheten i vad som är mest "naturligt" när mitt barn antagligen inte kommer att överleva.

Modet det krävs att orka leva,efteråt.Med dig själv,med kroppen,som mamma.

"Kejsarsnitt" är en väldigt ytlig term.Ett ord som beskriver ett kirurgiskt ingrepp.
Det som det är för doktorerna som utför det.För mig och vi som har erfarit det är det långt mycket mer.Inte bara den vackra födelsen av mitt unika mirakel till barn,men även kampen mellan liv och död.Kampen med mig själv,mot mig själv.Att komma i kontakt med sin egen dödlighet.Att inte vara i kontroll.

Jag längtar efter att svettas.Jag längtar efter att åstadkomma någonting med min kropp.Att fullborda.Att komma över mållinjen med bara mig själv i handen och ingen droppställning eller skalpell.Jag längtar efter den där känslan man får av"att jag dör nu" som man kan få under förlossningen ibland.Visst är det så,att man tror att man ska dö under en helvetesvärk ibland?.Övertygad om att "nu,nu slutar kroppen att fungera,hela ryggen och magen spricker upp,jag dör"
Men så dör man inte!
Kroppen orkar!Du orkar!.
Jag längtar efter det.Den där känslan.Jag vill springa marathon.
Övervinna mig själv.Vinna mig själv.
Jag har "sprungit" ifrån mig själv hela mitt liv,men nu vill jag springa med mig själv,i mig själv.Svettas,spy.Blodsmak i munnen."Nu dör jag."Men jag dör inte.Jag passerar mållinjen.
Jag klarade det.Ensam är stark.Ingen förstår,men jag förstår mig själv nu.
Vi är kompisar.

Ibland när folk frågar mig varför jag fött mina barn med kejsarsnitt,känner jag mig som en livlös docka som bara stirrar rakt in i väggen...För vad finns att förklara liksom?
Att jag och min son dog och återuppstod.

Nån ba"Åååh,men Nora,du vet väl att naturligt är bäst för barnet"...

Jag ba."Ja."

Nån ba "Ååååh Nora,du fattar väl att kejsarsnitt innebär större risker för barnet och framtida graviditeter.Alla risker ökar jättemycket!"

Jag ba."Ja."

Nån ba "Åååååh Nora,jag trodde att du var en sån där natural mama som ville ha en vattenförlossning,fegade du ur eller?"

Jag ba."Jaaa".

Under vatten.

Nirvana

Ville bara säga att allt är så mycket bättre nu.
Att ibland når man botten,precis innan man åker upp till ytan igen.
Tar första andetagen utan smärta,trevandes.
Barnen visar vägen till ett hjärta utan sorg.
Jag tror att jag är en sådan som måste pumpa ur mig all skit,
innan jag kan gå vidare.
Det funkar inte att bara svälja och aldrig närma sig det som är svårt,
att gömma undan.
Jag måste älta för att nå nirvana.Men man måste såklart vara försiktig så att man inte blir förblindad av sitt eget tankehjul.Råkar fastna någonstans därinne i all sorg och förhårdad.Det är en konst att lära sig att bli mjuk och att känna sig upprymd och lätt igen.
Nu är jag ute på andra sidan.
Vägen är fortfarande lång att gå,men vid vägkanten blomstrar ljuset.
Ingen ilska eller bitterhet,bara tacksamhet och lyckliga tårar över allt jag är välsignad med.
Lättnaden sköljer genom min kropp som sockerdricka.
Små försiktiga bubblor av mitt gamla jag,men även mitt nya.
Jag gillar den jag är och den jag har blivit!
Hon är cool.

Belly matters

Kära mage.
Inte räds jag din fulhet,inte.För vad är egentligen fult...?
Varför är det så fult att våga vara ful som kvinna...?och vad ÄR egentligen FULT..?
Mjuka ränder och krusningar,rynkor och vågor.
Allt är bara så mjukt,och fint.
Här har mina två barn bott och växt sig stora,från ett litet,litet frö.
Bott i det allra heligaste av rum.Hur kan jag känna att detta är fult..?
Jag för magrevolution mot min omgivning.
Genetiken bestämmer hur vi ska se ut.
Jag har ärvt min pappas hud.Lätt för att få bristningar.Min mamma hade inte några bristningar alls och födde barn mycket lätt.Jag har antagligen ävnen ärvt min pappas mor,min farmors,kropp när det gäller att föda barn.
Hennes förstfödda son dog efter en flera dygns lång förlossning där han inte orkade kämpa mer.De två andra förlossningarna var också svåra,men både pappa och hans syster överlevde.
Jag undrar hur det var att vara ung kvinna på den tiden då man ingen hjälp fick,efter att ha förlorat sitt barn.Att ligga ensam på ett sjukhus med vita väggar och ingen pratar om det. Det förbjudna som skall fortsätta att vara osagt.För all framtid.
Jag blir snurrig och kall av att tänka på detta.Förtvivlad.

Jag tackar dig,du lilla mage,tacksam över vad du har lyckats bära fram inom dig.
Jag ska för alltid älska det faktum att min kropp har burit fram liv i form av L och U.
Mina två barn.
En Son och en Dotter.
Rynkor och bristningar och slapp hud spelar inte så stor roll när man har ett friskt hjärta som slår och två friska barn vid sin sida.

Vi ska vara stolta!
Nu vet jag att även min mage kommer att bli bättre med tiden,
efter att alla barn är födda och rätt träning,så kommer jag att se bättre ut..

Men...

Jag vill ändå ha sagt att det spelar ingen roll hur jag än ser ut i slutändan!
Inte för att jag inte bryr mig om skönhet,för det gör jag.
Men vad skönhet ÄR för något,är däremot ämne för diskussion.
Min mage ser inte ut som den borde enligt idealet,men vilket ideal undrar jag?
Jag tycker att min mage är vacker!
Jag tycker varje mage som burit på ett barn är vacker!
Ingen kvinna ska skämmas eller gömma sin mage som om det vore en hemlighet...
När ska vi sluta att skämmas....?

Jag tycker att det är vackert med mjukt.
Jag tycker att mitt ärr är vackert,oftast.Ibland känns det obekvämt och smutsigt,
men det går inte att undvika det,det är en del av min kropp som jag lär mig att älska.
Det är en symbol för kamp och frihet och sekunden,ögonblicket då mina barn kom till världen,med lyckotårar och lungor fyllda luft och själar genomsyrade av kärlek och ljus!
En symbol för livbärare,en symbol för frihet.Mina barn!Deras födsel.Min kropp!

Jag är STOLT!

Våga att älska det som andra tycker är fult.Det som andra tycker att du ska gömma bort.
Våga att inse sanningen och verkligheten.
Våga att välja att inte följa med strömmen.
Våga att stå upp för dig själv.
Våga att känna ändlös kärlek till den kropp som inte var som den än gång var,
men har förändrats till det bättre av att ha burit Ditt barn.
Våga att inte bry Dig.
Våga att vara Du.
Våga vara stolt.

Att i sanning INTE bry sig om vad andra tycker och tänker om mig och min kropp är den vackraste av egenskaper.Frihet.Jag är fri.Kvinnan är fri.

Ready or not,here I am.

Standing strong,touching ground,breathing air.
And above all.
Being alive,no matter what.
No matter what the darkness say,I shall live.

Det är svårt att veta hur ärlig man ska vara i sin blogg.Min blogg.
En dagbok som bara är min,som jag tror att ingen läser.
Jag skriver vad jag känner i stunden.Bara en liten fraction of my soul,
och det är inte hela mig,förstås.Men en liten del,bara ett litet ögonblick.
Som om du ser min själ en liten stund men sedan undrar om du drömde när du möter mig i person.
För i levande livet,bland människor är jag en mycket drivande kraft.Skrattar,lever,glittrar,kör på.Medveten.Tycker mycket om vin och skratt och sena nätter med långa samtal...

Men nu är jag ensam.I England.Utan identitet.
Här är jag Toms flickvän från Sverige,Nora Pattinson.Inte Alden

Och människor har bilder i sina huvuden av hur ett liv i England ser ut med två barn.
Det är tyst här.
Jag har varit med om så mycket flimmer,sjukhus,smärta och ensamhet.
Och blod.Och kyla.

Men att vara ärlig.Ärlighet.Det är inte så bra med mig,just nu.Just nu.
Just nu sover min familj och jag ska gå ut i mörkret och röka en cigarett,kanske dricka lite te.Eller vin.Spanska vinet som mamma lämnade kvar i vårt skafferi.
Vara själv en stund och låta tårarna vila.

Jag är trött på människor.Trött på förlossningar.Känner mig märkligt tom.
Trött på jämförandet.Trött på tjat om hur mycket någon kämpade...

Jag är kall ikväll.Känner ingen som helst sympati för människor som föder vaginalt.
Ingen.Sympati.Alls.
Just ikväll.Imorgon känner jag säkert annorlunda.Men ikväll är jag sympatilös.
Oresonlig och utan logik.Kan inte ta en debatt för jag är bara enspårad i huvudet,
just ikväll.
Folk fattar liksom inte att det handlar mer om good luck än hur stark man är.Spelar ingen roll hur mycket yoga du gör,hur nyttigt du äter,hur fit du är,hur positiv du är.

Du föder om du föder och du föder inte om du inte föder.
Du blir inte sjuk om du inte blir sjuk och du blir sjuk om du blir sjuk.

För ni vet inte hur det är att kämpa förgäves i ändlösa timmar utan att slutet kommer.
En envis drömmare.
Ni vet inte hur det känns när en infektion sprider sig som en löpeld i kroppen och vill ta dig och ditt ofödda barns liv.
När manliga,kalla läkare kör upp hård metall och ser ner på dig som om du vore ett missfoster.
Du får aldrig en kram eller ett bra jobbat.
De säger " your baby is out "...eller " your baby is delivered "...
Aldrig," your baby is born "!!!!Aldrig " bra jobbat " utan bara " det var nära ögat "..
" Nu dog du nästan "...

Spelar ingen roll hur länge du har varit i etablerad förlossning,hur lite smärtlindring du har haft,hur aktiv du har varit,kämparglöden,modet,styrkan.

Inga vänner som ger dig en kram,ingen familj i närheten.
Att vara ett med sig själv,sin kropp,sin graviditet,sin bebis,sin förlossning.
Att veta att man kan,att man är stark.Att klamra sig fast vid väggen.
Att bli nerburen naken för en brant trappa och de inte kan stoppa blodet som pulserar ur din uppskurna mage.
Att se hjärtslagen dippa på skärmen,inom mig.Att inte kunna stå,gå,sitta,ligga,hålla ditt barn.
Att vakna upp och inte vilja leva mer i denna kropp,denna ursinningssmärta.
Att inte föda.Att bli uppskuren.
Trots att man kämpar tills man spyr.Det är smärta.På alla plan.
Enbart förlossningsvärkar är positiv smärta.

Akutsnitt är bara smärta,smärta,smärta,smärta,smärta.Fundamentalt,innerligt.
Och folk frågar "Är du lite öm?"...Du vet INGENTING om vad smärta är.
Att få gnäll och skäll från andra kvinnor " haha,pilutta dig "...
att läsa texter om en gentle arrival into eager arms,
som om mina förlossningar bara varit tragiska och fula,inte vackra...

Att leva med kroppen,efteråt.min besudlade kropp.Ärret,svullnaden,helvetet.De avskurna magmusklerna.
Att ingen tror att man har kämpat,stämplad för livet.
Att ingen vet hur ömt jag håller mina barn,hur jag älskar dem,hur jag är som mor.
Jag är mor.Mamma.Kanske inte en perfekt mamma som har fått kejsarsnitt,men en mamma.
En mamma som gör vad som helst för sina barn och som det smärtar så att de inte fått den start i livet jag hade velat.

Det äter upp mig inifrån och jag krampar.Krampar sönder.Lever för barnen,för Lugháns leende på morgonen.Alla ord som bubblar ur hans mun och hur han smeker min kind och viskar mamma.Hur han tar på mig,gosar med min degiga mage.Kryper tätt intill.Känner sig trygg.
Älskar mig.
Att amma Uma,att se dem växa upp.
Att få ta del,vara en del i deras liv.Inte en förlängning av mig själv eller någon slags jag i mini-format,utan hela,egna,fristående individer.
Självständiga och starka.
Jag håller deras händer nu,men jag vet att de en dag kommer släppa men att jag alltid kommer finnas i deras hjärta.Och att de alltid ska finnas i mitt.
Att jag alltid skulle göra om samma sak,gång på gång,bara för att ha just dem.

Men jag undrar ibland vad det är för bekräftelse jag söker.Vad för slags förlåtelse.Som om jag hade syndat.

Att bikta mig,hos dig och dig och dig.
Att bikta mig,tala ut,gråta ut.Att inte vara rädd,inte känna avsky längre.

Att inte bli ätstörd igen..

Jag har varit väldigt sjuk i anorexi förut....
Jag är en väldigt slarvig person.Väldigt.Saknar många skruvar när det gäller allt praktiskt.
Jag lär mig,det gör jag,men det tar oändligt med tid.
För att hitta ett sätt att kontrollera min tillvaro,kontrollerade jag mitt matintag.
När jag var 12 år började det,cementväggen...

Jag kan känna ibland det där suget att återfå kontrollen över mig själv,mitt liv.
Mina förlossningar.
Min jävla hjälplösa kropp.
Att inte äta,äta mindre,äta lite,äta ingenting.
Kontrollera något i paniken och hjälplösheten inför att vara ett patetiskt akutsnittsoffer.
Pallar inte min kropp eller mig själv..

Men jag har barn nu.Två vackra,vackra barn.Jag vill vara en stark mamma.Och jag är stark.
Stark som fan.

En mamma som är frisk och äter allt.Jag är väldigt stolt över det faktum att jag varit så hälsosam under mina graviditeter,inte blivit ätstörd eller så.
Gått upp mycket i vikt,för mycket,inte p.g.a överätning utan bara för att jag är sådan när jag är gravid...ca 25 kg närmare bestämt,nästan 30.

Det är som det är,som det ska vara.Men kroppen,aaah den färbannade kroppen...

Jag är mycket väl medveten om att det jag skriver om är tabu.Som kvinna ska man bara må bra,vara smal,men inte ätstörd,inte vara deprimerad,icke nöjd eller på något sätt erkänna sig som svag.Man ska bara vara alldeles lagom.Laaagooom.

Mia Skäringer säger. " Kom nära " ...Det är en av anledningarna till att jag är ärlig om saker och ting.Våga komma nära.Livet är så upp och ner.Jag är en helt galet lycklig person på många plan.Men jag vill vara ärlig om att allting inte alltid är good in the hood eftersom att det är så lätt att man bara får en ensidig bild i bloggar.Hur en människa är o.s.v..

Yta.Motherfucking jävla yta.

Så därför.Bara så att Du vet..Bara för att det här är min blogg,min trafikplats;

Ont gör det.I mig.Så jävla avgrundsont att jag sitter vaken om nätterna när jag borde sova och bara gråter.Gråter över drömmen som aldrig blev av,men som alltid finns kvar.
Förlusten,sorgen.Det gör så jävla ont när ingen kommer när man ropar.När man ligger på ett kallt sjukhusgolv och inte kan ta sig upp och lampan blinkar röd,röd,röd.Och ingen kommer.
När folk ser på dig med avsky och säger att du inte är en riktig mamma.

Och ärligt.Nu igen.Jag hade inte kunnat göra mer än vad jag gjorde.Det är sant,jag lovar.Tror du mig inte?Nej,jag förstår det.Har man fött vaginalt förstår man aldrig,jag upprepar,aldrig.Hur det är att vara jag.Hur det är att vara jag.Såklart.

Och jag pallar inte skriva " att föda naturligt " längre...För vad är naturligt?
För om jag hade fött naturligt hade jag varit dö nu,och trots att döden är en naturlig del av livet så vill jag inte dö riktigt än.Jag vill leva,och jag vill att mina barn ska leva.
Och de ville nog läkarna också för annars hade de nog inte tagit i mig med våld när de höll ner mig mot britsen trots att jag skrek.Nej.
Ett liv är alltid ett liv.Och en mamma är alltid en mamma.
Oavsett hur man föder.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”