Ovanlig stund.

Det är nästan så att jag inte vågar skriva det här men...Båda barnen sover.Samtidigt.Nu har tjugo minuter gått.Gissar på att Uma vaknar snart och först utav de tu.Jag har mycket jag behöver göra egentligen,men tog mig en kopp kaffe och browsar på datorn.Funderar mycket över barnen och de kommande dagarna.Jag älskar mina barn över allt annat,såklaaaart,men för tillfället går L mig på nerverna.Eller,vi har verkligen bra stunder om dagarna,också.Men så har han sin trotssida som helt plötsligt kan slå till,med en sådan väldigt kraft att väggarna skakar och själen darrar som ett ledset löv...Lilla Lughán...Jag har ju problem med min kroppsbegränsning,okej med kramar och allehanda mys och bus,förstås,men just sparkar,slag,bit,nyp och skrik i ansiktet har jag svårt med.Jag har svårt när han sparkar mig i ryggen i soffan och han inte lyssnar när jag ber honom att sluta.Jag tycker det är svårt när han medvetet klämmer Uma's huvud mellan två stolar eller krånglar med precis ALLT vi ska göra.Det är så frustrerande att han känner så mycket och är så envis emd en sådan stor kraft,utan att kunna säga vad han egentligen vill.Jag kan fråga om vi vill gå ut och han skriker nej,springer ut i köket och tar något från köksbänken och kastar i golvet.Så ursinnig hela tiden.Det går mellan att krama,krama,krama och sparka,sparka,sparka.Tar ut honom så mycket det går,men han blir konstig även där.Sätter sig/lägger sig under en buske och vägrar röra på sig eller trampar i rabatterna som den lille rebell han är ;-) Han vill att allt ska vara precis på hans sätt,och det är svårt att veta vad detta särskilda sätt är ibland.Han får vredesutbrott på mig när det gäller sättet jag går på,sättet jag håller barnvagnen på,vilken sida av vägen o.s.v...Gormar som en flodhäst och bufflar mig i ryggen...Vad vill du Lughán?...Försök visa för mamma så hjälper jag dig.Jag vill bara få det rätt för dig.Jag är inte emot dig,jag är inte din fiende,jag vill hjälpa dig...Slutar alltid med skrik och gråt,vad vi än gör.Och Uma är ju som ett gnällande,tuttande plåster på mig,kan tänka mig att det är en av orsakerna till att han spårar så,han vet ju att jag ingenting kan göra när Uma är all over me.

Får gå ut och andas i köket ibland.Som genom en värk hahaha.Att ha barn kan kännas som en evighetslång förlossningsvärk vissa dagra ;-)..Det ÄR svårt.Det är det verkligen.Hur ska man reagera liksom?När man viker tvätt med bebbe U hängandes kring fotknölarna,vänder ryggen till och L har rivit ner allt på golvet och stampar på det.Gör mat och serverar,han kastar på golvet,Uma gråter.Torka händerna efter maten,han vägrar.Kastar med huvudet och råkar banga sig själv i bordet,gör illa sig själv och gråter,säger "Mamma dum,mamma ont på Lughán..."....Nej Lughán,du gjorde illa dig själv.Jag gjorde inte illa dig.Jag vill bara hjälpa dig.Kom så torkar vi hnden så kan vi läsa en bok i soffan sen om du vill....Men det dåliga samvetet sticker som nålar i hjärtat ändå...Han drar mig i håret.Han tar min telefon och kastar i golvet,klättrar upp på stereon och kastar laptopen(!) i golvet o.s.v...Det ÄR svårt att veta hur man ska hantera det.Det går liksom emot hela mitt jag att vara arg och tjatig.Det är inte jag att vara arg.Jag är ingen arg människa,jag är peace and love.I grunden.Jag blir mest tyst.Men ibland spricker även jag,såklart.Frustrationen är total.Som imorse t.ex..Vi har ju matleverans på fredagar.Grönsaker,mejeriprodukter och ägg kommer i lådor som placeras på vårt hallgolv...Jag var väl busy för ett ögonblick,hann inte ta upp allt på direkten,då jag plötsligt ser ett ägg fara genom luften.Då har Lulle pillat upp äggpaketet.Och jag tar tag i det,han släpper inte,han är stark som en tjur och jag och mitt PTSD kontrollbehov ba"VOFF VOFF VOFF" Skäller till så att jag blir hes och hjärtat går i bitar i samma stund.Ett ägg är ett ägg.Hur ska en tvååring veta det?Hur ska en tvååring veta att mattan blir förstörd och jag är rädd för hyresvärden.Hur ska en tvååring veta att ekologiska ägg är dyra,och mamma inte är rik.Hur ska en tvååring veta att ägg inte ska kastas med...?

Eller vet dem det?Att det är fel?När man säger att det är fel?
Jag brukar alltid säga..."Men han är ju så liten,han förstår inte.."

När börjar dem förstå då?När ska man begära av sitt barn att det ska förstå att:
"Det där är inte okej"

Det är ju inte så att han är dum i huvudet precis.Men han är ju liten.

Och inom mig ekar orden "Jag har så svårt att älska mig själv när du skäller på mig mamma"..

Ja men när barnen är överjävliga då?När barnet slår ett annat barn?När ditt barn tar en träleksak och kastar så hårt han kan mot fönstret,eller ännu värre,lillasysters huvud?

Vad gör man då?

Kära barnpsykologexperter.

Jag tycker inte om the naughty step som dem har i England,men det har hänt/händer att han med fast hand åker upp på rummet och får lugna ner sig med ett par böcker i sängen.Det kan vara enough att han får sitta själv en stund och vara i sin bokvärld.Bryta mönstret.Göra något annar o.s.v...

Han har ju varit sjuk också,så han är så väldigt trött.Han har ju egentligen slutat med sin nap under dagen,men nu sover han som sagt.

Älskade,bestämda,ursinniga lilla björn.Jag vill ju bara att du ska ha det bra gubben.
Jag kan inte skydda honom från allt,och det är ju inte meningen heller.Jag tror starkt på att barn måste få utlopp för sina känslor och beteenden,utan pekpinnar och "Du är feeeeel,du beter dig feeeel"tjat i örat...Jag vill inte tysta honom helt,eller försöka få honom att bete sig som en liten ängel,det är ju inte meningen.Men jag märker ju att det är självdestruktivt för honom ofta.Han gör ju illa sig själv.Vad gör man då?Väntar ut det?..Antar det.Bara finnas där.

Det blir skönt sen när barnen blir äldre och man kan hjälpa dem mer.Hjälpa till med aktiviteter och sporter hit och dit.Få utlopp för sina energier.Jag tror att han är ganska lik sin mor,min pojke ;-)

Jag har en väldigt stark känsla av att jag måste let him go liksom.Han har alltid varit så självständig.Han har aldrig varit symbiotisk med någon,inte ens med mig.Han är beroende av sin hemmamiljö och sin trygga familj,sina saker,böcker leksaker.Men han i sig själv har mycket integritet och längtar mycket ut.Vandrar själv.Hittar gömslen,egna platser som bara är hans.I hans värld.Upptäcka på egen hand.Inte hålla handen.Släpp mig...

Min syn på föräldraskap i grunden är nog ganska krass haha.Annorlunda och mer romantisk i praktiken,visst.Men grundsynen på "föräldraskapet" är nog ganska krass.Det är många idag som liksom claimar att barnen är ens allt(vilket dem såklart är)men det är ett sådant ansvar på något vis.Att lägga på barnen.Som om man förväntar sig något av sina barn i gengäld.Gåvan är ju att bara få vara med dem,leva med dem.Att vara en förälder.Försöka så gott man kan att ge verktyg som kan stärka dem som människor.Trygghet och kärlek och uppmuntran.Att ge en fågel vingar...Sen så flyger dem ju! :) Och det får man nog vara beredd på.Hur dem flyger,vart dem flyger vet man ju inte riktigt.Men ATT dem flyger är ju verkligen en realitet.Det är ju individer och inte en förlängning av sig själv.Man kan inte ba "ÅÅÅH,stay with me baby."....Kan ibland höra föräldrar som säger "och jag som har offrat SÅ mycket för dig"..Mänskligt att känna så,kanske,men ingenting man vill lägga på barnen.Och tragiskt också på något vis.Om man nu känner att man "offrar" så mycket,vad är det man offrar?Något intresse som man vill hålla på med som man inte tar sig tiden till?Då är det det egna ansvaret att se till att man make it happen,med hjälp av sin omgivning kanske...Bli inte bitter.Make it happen.
Går man tillbaka i tiden så handlade ju föräldraskapet mest om reproduction hehe.Man föds,växer upp,föder barn,uppfostrar dem,släpper dem fria.

Jag är ju en ganska svagstark människa,och jag tror att vissa kan uppleva mig som sårbar.Men jag hoppas att mina barn inte kommer känna något "måste" inför mig i framtiden.Det är nog en av mina största önskningar.Jag vill inte att de ska känna att jag är en mamma som dem behöver ta hand om.JAG är föräldern,inte barnet.

Jag tror att jag skulle dö lycklig om jag visste att mina barn kände:

"Med mamma kan man vara helt sig själv.Hon accepterar mig precis som jag är och uppmuntrar mig i allt mitt hjärta brinner för.Hon dömer inte och finns alltid där.Jag har aldrig känt att jag behöver ge henne något i gengäld för allt hon gjort/gör för oss,jag vet att hon har njutit av varje stund och att livets gåva för henne,är vi.Mamma är en egen person med egna intressen.Hon är stark och lugn och inte lika hysterisk som hon var när hon var ung(hahahaha)..Min mamma är en bra människa och en god vän."

TÄNK om ens barn kände så.I slutändan.Gud,det önskar jag mig.
Låt mig bli en good enough mamma till mina barn.

Föräldraskapet är tufft.Man kan ha ambitioner och tankesätt gällande hur man vill att saker ch ting ska vara,men i slutändan handlar det npg mycket om att follow the flow.Som en porlande bäck.Att vara ödmjuk och felxibel.Att njuta av tiden vi har med varandra,i stunden.
Att se solen genom regnet,även när nätterna känns långa och dagarna är svåra.Ständigt emdveten om kärleken och livets stora kraft som skapande de små,mina små mirakel.Egna människor med förhoppningsvis långa liv framför sig :)

Att inte vara så hård mot sig själv.

Jag tror att en av anledningarna till att det kan kännas så svårt ibland,
är för att man genom föräldraskapet lär sig att man måste älska sig själv.

Man måste lära sig att älska sig själv,uppskatta sig själv,respektera sig själv,inte vara så hård mot sig själv.Tillit till livet.Kanske är det den magiska nyckeln till låset,insikten om att ett tillfredsställande föräldraskap börjar innifrån..

Nu vaknar Lullebullen,ha!Gissningen var fel..

Puss.