Showing posts with label Tanke o Tänk. Show all posts
Showing posts with label Tanke o Tänk. Show all posts
Friday, March 2, 2012
Saturday, December 31, 2011
2011
Kära 2011.Vilket år det har varit!
Jag visste redan vid tolvslaget förra året,att vad som än skulle komma att hända det här året,så skulle det bli "bebisens år"....Har man BF i början av Januari så faller det sig liksom naturligt att hela det kommande året blir framtidens år.När jag ser tillbaka på året som gått är det först och främst en våg av tacksamhet som sköljer öevr mig.Att ha två friska barn.
Enorm glädje över Uma.Enorm lycka.Första tiden med henne,var trots sjukdom,helt magisk.
Det var fantastiskt att få bli tvåbarnsmamma!Det var annorlunda andra gången.Lugnare på något vis.Jag ahde mer självförtroende och saker och ting kändes ljusa,mjuka.
Nu i efterhand när jag kikar på foton tycker jag att Lughán ser så liten ut.
Lilla storebror.Inte lätt.Inte lätt att förklara att mamma inte kan lyfta.Att mamma inte kan krypa ner i säängen och brottas,mysa.Att mamma har ett litet grodyngel på sig non stop som kräver tutte,tutte,tutte.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig heller,att Uma skulle vara så krävande.Det är tur att man är ovetandes om sådana saker i början..Kom ihåg att jag tänkte att "äsch,hon är ju spädis,det är klart hon håller låda"Sen tänkte jag "Äsch,i värsta fall håller det väl på så här tills hon är 6 månader."
Nu känner jag:Hon måste väl vara okej,iallafall när hon fyller ca 5 år,va!?"
Men då kommer andra utmaningar,förstås.
Jag hade heller ingen aning om,den nyårsaftonen,att om 12 dagar skulle jag hålla min dotter i min famn.Levande.Jag hade inte heller någon aning om vem hon var,hur mycket kärlek som jag skulle känna.Hur självklar hon skulle komma att bli.Hur mycket ljus hon sprider.
Was there even a life,before you.I don't think so,Uma Isobel.
Jag har aldrig kunnat föreställa mig själv med en dotter.Är djupt berörd av hur fint det har varit,att få möta henne.Hur himla mycket min hon känns.Efter resan emd Lughán så vet jag att sådana känslor inte är något att ta för givet,speciellt inte efter akutsnitt.Att "Du är min".
Ibland skriver jag så här på ett papper.
"Nora.Lughán och Umas mamma."
Jag tycker ju att det är töntigt med sånt,egentligen.När bloggar inte heter "min blogg" utan typ "mamman till mina barns blogg" ;-).Men det sipprar syndigt värme i hjärta och mage när man ser det sådär.Black and white.Att jag är mina barns mamma.Att u all sörja som varit,allt som har varit svårt,blodigt,difust,står jag och mina barn upp.Ur askan stiger jag med mina barn i handen,hela.Det finns inget större än det.En kamp som jag har stridit och vunnit,en styrka av stål.En oerhört sårbarhet.
Jag var absolut inte förberedd på sorgen som kom.
Att sorgen som kom efter Uma,hade mycket med tiden efter Lughán att göra.
Jag var inte förberedd på det magknipet,den smärtan,tårarna som aldrig tog slut.
Jag vet idag att jag behövde gå igenom en så intensiv sorgprocess för att kunna bli "ren".
Självklart är jag inte där än,men jag har kommit så långt under det här året.
Idag,känner jag att både hjärnan och hjärtat har vunnit över klumpen i magen.Jag vill inte ändra på mina erfarenheter.De har format mig till den jag är idag.Jag känner mig ganska hård,när det gäller vissa saker.Hårdheten har gett mig ökad mjukhet inför mig själv,men även för andra människor.
Jag har vågat inse att det finns ett par dumhuvuden där ute ,-)
Jag VET bättre än många andra inom child birth och hur man läker efter trauma.
Så är det bara :D
Ödmjukhet,vad är det ;-)
Ja,det har varit ett galet år.Ett instängt år,ett kämpigt år ett lyckligt år.
På sätt och vis är det skönt att lämna 2011 bakom sig.Blicka framåt.Förhoppningsvis ett helt år utan vare sig graviditet eller barnafödande ;-)
Jag är inte en sån människa som kan ploppa ut en massa ungar och sen bolla hemmet,mig själv och relationen som flygande fjärt.
Nej,jag är obegåvad.
Koncentrationen på hundra,oavbrutet,för att känna mig tillräcklig.
Och jag misslyckas något oerhört med det,nästan varje dag.Att känna mig tillräcklig är en ovanlig känsla.Jag är dålig på det.
Det har varit mycket skit det här året när det gäller yttre omständigheter.
Pengar,relationer,människor.
MEN förutom mina två underbara barn har jag även spenderat tid i Sverige,där vissa besök har varit hundra procent magiska,och så himla värdefulla.Jag är väldigt atcksam och stolt över min familj,min mamma och pappa och tre systrar,som har gjort allt för att stötta mig.Jag är tacksam för den ökade förståelse jag har inför mina egna föräldrars liv.
Lughán har växt sig stor.Större.
han är fortfarande mjuk,varm och väldigt bestämd.
Han finenr fortfarande stor trygghet i leken,i hemmets lugna vrå.
Han pratar,oj så han pratar.Jag älskar det.
2011 kommer,trots en del koblajja,alltid minnas som året
-Uma kom
-Lughán blev storebror
Det är med varmt hjärta och trött huvud jag säger good bye.Blödig,som vanligt.
Tack livet för allt du giva mig,tack.
Jag lovar att försöka mitt yttersta ,med att ta vara på det flyktiga.
Att vårda det som finns.
Att älska medan tid består.
Jag visste redan vid tolvslaget förra året,att vad som än skulle komma att hända det här året,så skulle det bli "bebisens år"....Har man BF i början av Januari så faller det sig liksom naturligt att hela det kommande året blir framtidens år.När jag ser tillbaka på året som gått är det först och främst en våg av tacksamhet som sköljer öevr mig.Att ha två friska barn.
Enorm glädje över Uma.Enorm lycka.Första tiden med henne,var trots sjukdom,helt magisk.
Det var fantastiskt att få bli tvåbarnsmamma!Det var annorlunda andra gången.Lugnare på något vis.Jag ahde mer självförtroende och saker och ting kändes ljusa,mjuka.
Nu i efterhand när jag kikar på foton tycker jag att Lughán ser så liten ut.
Lilla storebror.Inte lätt.Inte lätt att förklara att mamma inte kan lyfta.Att mamma inte kan krypa ner i säängen och brottas,mysa.Att mamma har ett litet grodyngel på sig non stop som kräver tutte,tutte,tutte.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig heller,att Uma skulle vara så krävande.Det är tur att man är ovetandes om sådana saker i början..Kom ihåg att jag tänkte att "äsch,hon är ju spädis,det är klart hon håller låda"Sen tänkte jag "Äsch,i värsta fall håller det väl på så här tills hon är 6 månader."
Nu känner jag:Hon måste väl vara okej,iallafall när hon fyller ca 5 år,va!?"
Men då kommer andra utmaningar,förstås.
Jag hade heller ingen aning om,den nyårsaftonen,att om 12 dagar skulle jag hålla min dotter i min famn.Levande.Jag hade inte heller någon aning om vem hon var,hur mycket kärlek som jag skulle känna.Hur självklar hon skulle komma att bli.Hur mycket ljus hon sprider.
Was there even a life,before you.I don't think so,Uma Isobel.
Jag har aldrig kunnat föreställa mig själv med en dotter.Är djupt berörd av hur fint det har varit,att få möta henne.Hur himla mycket min hon känns.Efter resan emd Lughán så vet jag att sådana känslor inte är något att ta för givet,speciellt inte efter akutsnitt.Att "Du är min".
Ibland skriver jag så här på ett papper.
"Nora.Lughán och Umas mamma."
Jag tycker ju att det är töntigt med sånt,egentligen.När bloggar inte heter "min blogg" utan typ "mamman till mina barns blogg" ;-).Men det sipprar syndigt värme i hjärta och mage när man ser det sådär.Black and white.Att jag är mina barns mamma.Att u all sörja som varit,allt som har varit svårt,blodigt,difust,står jag och mina barn upp.Ur askan stiger jag med mina barn i handen,hela.Det finns inget större än det.En kamp som jag har stridit och vunnit,en styrka av stål.En oerhört sårbarhet.
Jag var absolut inte förberedd på sorgen som kom.
Att sorgen som kom efter Uma,hade mycket med tiden efter Lughán att göra.
Jag var inte förberedd på det magknipet,den smärtan,tårarna som aldrig tog slut.
Jag vet idag att jag behövde gå igenom en så intensiv sorgprocess för att kunna bli "ren".
Självklart är jag inte där än,men jag har kommit så långt under det här året.
Idag,känner jag att både hjärnan och hjärtat har vunnit över klumpen i magen.Jag vill inte ändra på mina erfarenheter.De har format mig till den jag är idag.Jag känner mig ganska hård,när det gäller vissa saker.Hårdheten har gett mig ökad mjukhet inför mig själv,men även för andra människor.
Jag har vågat inse att det finns ett par dumhuvuden där ute ,-)
Jag VET bättre än många andra inom child birth och hur man läker efter trauma.
Så är det bara :D
Ödmjukhet,vad är det ;-)
Ja,det har varit ett galet år.Ett instängt år,ett kämpigt år ett lyckligt år.
På sätt och vis är det skönt att lämna 2011 bakom sig.Blicka framåt.Förhoppningsvis ett helt år utan vare sig graviditet eller barnafödande ;-)
Jag är inte en sån människa som kan ploppa ut en massa ungar och sen bolla hemmet,mig själv och relationen som flygande fjärt.
Nej,jag är obegåvad.
Koncentrationen på hundra,oavbrutet,för att känna mig tillräcklig.
Och jag misslyckas något oerhört med det,nästan varje dag.Att känna mig tillräcklig är en ovanlig känsla.Jag är dålig på det.
Det har varit mycket skit det här året när det gäller yttre omständigheter.
Pengar,relationer,människor.
MEN förutom mina två underbara barn har jag även spenderat tid i Sverige,där vissa besök har varit hundra procent magiska,och så himla värdefulla.Jag är väldigt atcksam och stolt över min familj,min mamma och pappa och tre systrar,som har gjort allt för att stötta mig.Jag är tacksam för den ökade förståelse jag har inför mina egna föräldrars liv.
Lughán har växt sig stor.Större.
han är fortfarande mjuk,varm och väldigt bestämd.
Han finenr fortfarande stor trygghet i leken,i hemmets lugna vrå.
Han pratar,oj så han pratar.Jag älskar det.
2011 kommer,trots en del koblajja,alltid minnas som året
-Uma kom
-Lughán blev storebror
Det är med varmt hjärta och trött huvud jag säger good bye.Blödig,som vanligt.
Tack livet för allt du giva mig,tack.
Jag lovar att försöka mitt yttersta ,med att ta vara på det flyktiga.
Att vårda det som finns.
Att älska medan tid består.
Sunday, December 4, 2011
Hey baby..
Du ligger i rummet och sover,ljuset från det brinnande röda,gör dig lugn.I din lilla vrå.Du har alltid varit så himla glad och nöjd,när du får vara i din egna lilla vrå.Trygg med vetskapen att jag och pappa är nära dig.I ditt varma täcke kryper du ner,fingrar på din överläpp.Bruna,varma ögon ut i mörkret.Sitter på stolen och väntar på att du ska somna..."Juice" viskar du."Juice imorgon älskling."-svarar jag..."cuddle mamma"....Två armar upp i luften i mörkret och jag kramar dig.Du lutar huvudet och munnen mot min nacke och är så himla varm.Jag vet ingen som har så varma händer och fingrar som du,Lughán.När det är som kyligast är det du som värmer mig.När det är som kyligast.När det är som kyligast här i England,är det du som gör att jag har fötterna fästa vid jorden.Min riktlinje,min väg,mitt mål.Mitt svar....När jag betvivlar något eller vacklar,så tittar jag på dig.Jag blir lugn.Jag är lugn.....Du är min allra finaste.Solstrålen.Kommer alltid minnas din bestämdhet :) Envis.Ingen får mig att skratta som du.När jag säger eller gör saker som är så himla typiskt mig,skrattar du.Rakt ut.Du känner mig så himla väl,jag är genomskådad av en tvååring!Jag vet att det inte är lätt att vara storebror alltid,speciellt inte när man fortfarande är så liten själv.Jag vet att du älskar Uma av hela ditt hjärta,men det betyder inte att du måste vara helt okej och jättesnäll hela tiden.Det är okej att vara irriterad,det är okej att tycka att hon är i vägen.Det är okej att ligga i min famn och få vara "Lughán bäbis" en stund,som du har gjort på sista tiden.Det är din lilla signal,då vet jag att du behöver ha mig nära själv en stund.Jag bär dig i mina armar som när du var nyfödd.Du vill att jag ska vyssja dig.."Ssssh,bebis Lughán.Sov nu....."..Pussar på din mjuka panna.Det är okej att putta på mig när du vill läsa boken.."Snälla en bok till mamma"...Det är okej.Jag har alltid tid för dig.Det är okej att vara arg en hel dag.Jag stannar kvar,finns alltid här.Det är okej att slå i dörrar och gråta ut,det är okej.Jag finns alltid här.
Jag vill så gärna ge dig gåvan av en "bubbla",Lughán.Det är en bubbla som är mycket speciell.Den finns runt omkring dig,alltid.Den har en färg som du får bestämma själv.Det är inte en bubbla som skärmar av dig från omgivningen.Det är inte heller en bubbla som skyddar dig totalt.Diamanter måste nämligen slipas.Men,den här bubblan.Den filtrerar.Den filtrerar på så sätt,att enbart positiv energi kommer in.Du kan se det negativa.Du hör vad människor säger.Elakheter,tråkigheter,bitterhet.Mörker.Men det når dig ej.Bubblan gör att du ser saker i klarhet,som dem är.Bubblan gör även så att du ser igenom människors fasader och osäkerheter,falsk hårdhet och försvarsinställd ilska.Bubblan ger dig förmågan att se saker inte andra ser.Bubblan ger dig insikten om att saker inte alltid är,som dem till synes vara.Bubblan är mjuk och alltid varm.Det är en plats där du alltid kan få ro,dra dig tillbaka.Få tänka utan att bli störd.Du kan stänga ute alla ljud.
Och kanske viktigast av allt.Bubblans insida bär en spegelmekanism.Inte en spegel,som en klassisk"yta"spegel.Utan en spegel som reflekterar insidan av dig själv.Och i mitten av reflektionen brinner ljuset.Det är ljuset inom dig,du ser.Bubblans reflektion speglar the true essence of you.I bubblans insida ser du allt som är så himla bra med just dig...Just din bubbla speglar hur unik och värdefull just du är...Bubblan glänser och skimrar,påminner dig om att ha roligt i livet.Att det är så himla viktigt.Förlora inte skrattet.Bubblan påminner dig också om att du är ensam.Inte ensam på ett läskigt sätt,utan ensam på ett stärkande vis.Låt mig se om jag kan förklara det bättre...Ensam,som i,du är fri.Enbart du är ägaren av dig själv.Du är fri.Det är en befriande ensamhet.Det är en oerhörd rikedom,att få sitta stilla med sig själv.Njut av upplevelsen att få vara just du.Gör som du vill.Följ ditt hjärta.Ingen annan kan tala om för dig hur du ska leva ditt liv.Ingen annan kommer någonsin vara du,veta hur det är att vara du.Bara du.
Bubblan påminner dig också om att du inte är ensam.På planeten.Man ska ta hand om varandra,vår jord och djuren.Medmänsklighet.Att tillsammans kan vi göra underverk.
Bubblans insida är bucklig och ojämn.Nyanserna inom en och samma färg är många.Några skuggor här och var,några runda hörn.Det påminner om att inget är perfelt.Fel och brister hör till.Att annorlunda inte betyder fel eller ful.Att se på sin omgivning med förlåtande blick.Att sanningen ser olika ut för olika personer,att perspektivet är annorlunda,beroende på vem det är.Lyssna in,but stand your ground.
Jag vill så gärna ge dig gåvan av en "bubbla",Lughán.Det är en bubbla som är mycket speciell.Den finns runt omkring dig,alltid.Den har en färg som du får bestämma själv.Det är inte en bubbla som skärmar av dig från omgivningen.Det är inte heller en bubbla som skyddar dig totalt.Diamanter måste nämligen slipas.Men,den här bubblan.Den filtrerar.Den filtrerar på så sätt,att enbart positiv energi kommer in.Du kan se det negativa.Du hör vad människor säger.Elakheter,tråkigheter,bitterhet.Mörker.Men det når dig ej.Bubblan gör att du ser saker i klarhet,som dem är.Bubblan gör även så att du ser igenom människors fasader och osäkerheter,falsk hårdhet och försvarsinställd ilska.Bubblan ger dig förmågan att se saker inte andra ser.Bubblan ger dig insikten om att saker inte alltid är,som dem till synes vara.Bubblan är mjuk och alltid varm.Det är en plats där du alltid kan få ro,dra dig tillbaka.Få tänka utan att bli störd.Du kan stänga ute alla ljud.
Och kanske viktigast av allt.Bubblans insida bär en spegelmekanism.Inte en spegel,som en klassisk"yta"spegel.Utan en spegel som reflekterar insidan av dig själv.Och i mitten av reflektionen brinner ljuset.Det är ljuset inom dig,du ser.Bubblans reflektion speglar the true essence of you.I bubblans insida ser du allt som är så himla bra med just dig...Just din bubbla speglar hur unik och värdefull just du är...Bubblan glänser och skimrar,påminner dig om att ha roligt i livet.Att det är så himla viktigt.Förlora inte skrattet.Bubblan påminner dig också om att du är ensam.Inte ensam på ett läskigt sätt,utan ensam på ett stärkande vis.Låt mig se om jag kan förklara det bättre...Ensam,som i,du är fri.Enbart du är ägaren av dig själv.Du är fri.Det är en befriande ensamhet.Det är en oerhörd rikedom,att få sitta stilla med sig själv.Njut av upplevelsen att få vara just du.Gör som du vill.Följ ditt hjärta.Ingen annan kan tala om för dig hur du ska leva ditt liv.Ingen annan kommer någonsin vara du,veta hur det är att vara du.Bara du.
Bubblan påminner dig också om att du inte är ensam.På planeten.Man ska ta hand om varandra,vår jord och djuren.Medmänsklighet.Att tillsammans kan vi göra underverk.
Bubblans insida är bucklig och ojämn.Nyanserna inom en och samma färg är många.Några skuggor här och var,några runda hörn.Det påminner om att inget är perfelt.Fel och brister hör till.Att annorlunda inte betyder fel eller ful.Att se på sin omgivning med förlåtande blick.Att sanningen ser olika ut för olika personer,att perspektivet är annorlunda,beroende på vem det är.Lyssna in,but stand your ground.
Jag tror att livet kommer att vara fullt av äventyr.Fullt av saker som måste göras,jobb som måste fullföljas,saker att uppleva,skratta åt,tillsammans med.
Människor att möta,musik att lyssna till,filmer som ska ses och böcker som kommer läsas,platser att besöka,destinationer att nå,
Men för mig,är det du och lillasyster som är resan.
Sluter ögonen i bruset och det är ögonblicket du kom till mig jag ser.Ögonblicket du och lillasyster kom till mig.Varmt huvud mot mitt bröst.Nytt liv.Allt försvann då.Ingenting spelar någon roll längre.Jag känner mig så väldigt stark,genom er.Jag vacklar inte.Vindarna blåser starka runt mig,men jag viker inte undan.Jag kämpar för er,aldrig ger jag upp.Stunden då du kom insåg jag att jag måste kämpa för mig själv.Du pusslade ihop mitt trasiga jag.Alla förlorade delar av mig fann varandra igen.
Människor att möta,musik att lyssna till,filmer som ska ses och böcker som kommer läsas,platser att besöka,destinationer att nå,
Men för mig,är det du och lillasyster som är resan.
Sluter ögonen i bruset och det är ögonblicket du kom till mig jag ser.Ögonblicket du och lillasyster kom till mig.Varmt huvud mot mitt bröst.Nytt liv.Allt försvann då.Ingenting spelar någon roll längre.Jag känner mig så väldigt stark,genom er.Jag vacklar inte.Vindarna blåser starka runt mig,men jag viker inte undan.Jag kämpar för er,aldrig ger jag upp.Stunden då du kom insåg jag att jag måste kämpa för mig själv.Du pusslade ihop mitt trasiga jag.Alla förlorade delar av mig fann varandra igen.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
De vackraste stunderna i livet är de jag delar med dig.
Alltid inom mig,aldrig utan dig.
De vackraste stunderna i livet är de jag delar med dig.
Alltid inom mig,aldrig utan dig.
Älskade lilla Lu.
Thursday, November 17, 2011
Återuppstånden ifrån de dö'a.Hit me like a ray of sun.
Hej!
Jag heter Nora och jag är f-r-i-s-k.
Men lång tid tog det..Eller.Är man magsjuk tycker man ALLTID att det tar för lång tid?
Sen blev jag frisk som en nötkärna.Frisk nog att träffa min barnmorska igår iallafall HÄHÄ.
Ååååååh Kim <3 <3 <3
Fan vad jag älskar att prata med henne.
Är mäkta stolt,då hon på senare tid har fått mer och mer media-space.
Pratat i radio med sina friska fläktar och kloka ord.
Lättnadens suck över att det finns åtminstone EN vettig barnmorska i detta land.
Moder Jord.
Pratade om allt mellan himmel och jord,förstås.
Jag pratade lite om att en kvinna.Två kvinnor!Sagt till mig häromdagen att
"En förlossning är lika naturligt som sex"
och
"En förlossning kräver enbart medicinsk behandling om kvinnan "gör det" till en medicinsk händelse"....
Hehe.Vi både skrattade och kände vemod.
(Jag tror förresten att vi alla är ganska överens att det var liite lättare att göra bebis,än att trycka ut.Lättare in än ut,om man säger så.Tror ABSOLUUUT att det dött fler kvinnor i barnsäng,än i sänghalmen a'la orgasmic action ;-))
Ni vet.Jag är ju ett STORT fan av naturligt.Fanatiska Fanet Nr.1!
Och mina förlossningar,speciellt Uma's,
Var så naturligt det kunde bli.
Men en sak fascinerar mig.Att vissa 'supernaturalister' tror att naturen är så himla snäll och bra alltid!?
En förlossning är i de flesta fall,en naturlig process som leder till Liv.
Men.Likt alla andra djur,har vi alltid dött.Både som gravida,och när vi fött.
Lika naturligt som det är för oss att dra oss undan när vi föder.Är det att vissa dör.
Remember the cycle of life,baby.
Jag säger inte att just du skulle ha dött.
Eller du.
Eller du.
Eller du.
Men tjejen bredvid dig på tunnelbanan.Kanske the girl next door.
Jag.
Och visst,naturen är najs och vacker att titta på.Men förbaskat kraftfull.
Och trots att jag gillar att surfa vågor så springer jag hellre undan i tid för Tsunamin än sveps med och försvinner för alltid.
Jag väljer hellre skalpellen,för att rädda mitt barn.Om det krävs.
Jag väljer hellre döden själv än döden för mitt barn.
DET,om något,är naturligt.A mother's instinct.
Lika naturligt det är för mig att föda hemma,lika naturligt är det för mig att veta when to make the call.Att känna sin kropp så pass väl att veta när det är dags att rädda mina barn.
Animal Instinct.
Och trots att det kanske är något bittersweet och kanske"tragic but beautiful"över bilden:
*Vattenbuffeln som ska föda,komplikationer uppstår.Brölar högt.
Lägger sig i skymningen under busken och dör sakta.*
Jag vill inte vaaaara den där vattenbuffeln som dör.Okej?
Jag vill att kirurgen ska hoppa fram bakom busken på savannen å ba:"Supriiiise!!Klart du ska leva,klart vi ska rädda dig och dina barn,lilla döende vattenbuffel"
Jag skiter i allt.Rädda mitt barn.
Sen kan man komma och tycka att saker är orättvisa.(Typ varje dag)
Ja.No suprises here either.Livet är EJ rättvist.Men vi har alla våran egen väg att vandra,och den är God damn holy.Through cuts ans bruises we stand.Or fall.Men jag ska säga er att världen kan rocka ganska fett från det liggande perspektivet också,när man fallit.Blir man starkare!?Ja.
Gör det ont!?Som fan.
Är man tacksam!?Som fan.
Men 1.Sluta skylla på kvinnan.De flesta vet(måste väl för faaan fatta!!)att när det kommer till barnafödande så föder man som man föder.Du KAN inte bestämma om det ska gå på två eller tjugo timmar.Drömma,tänka,affirmera,förbereda.Visst.Men aldrig veta.
(Med detta sagt kan jag å andra sidan tycka mig veta att nästa gång jag föder kommer det att vara magnifikt och fullständigt fantastiskt och såklart via the holy hole(s.k.a fittan)...Det vet jag.Men det kanske man kan,när man har ett par förlossningar i baggaget?I know my stuff...Är man bäst så är man...hähä)
Jag älskar att ha värkar.Bättre än ett fulländat musikstycke.Nästan.
Alltså,jag är inte gravid(nejherregud).Men man kan väl få fika med sin barnmorska iallafall,såhär,tio månader efteråt!?Såklaaart.
Blir så i gasen och röd och varm och engagerad.Skulle kunna sitta 24 timmar non stop och prata om förlossningar och kvinnor och föräldraskap.Sjukt intressant.Vet ni hur mycket jag brinner för detta!?Sjukt mycket.Sjukt mycket brinner jag.Som en neverending fire brinner jag på bara knä för Dig och Dig och Dig.För oss alla.
Och jag ska få tillbaka sjukhusjournalen.När jag fick Lughán.Måste betala lite först.Här i England är det 'all about the money'..The business of being born.
Sen ska vi gå igenom,bit för bit.Min bok.Tjock som bibeln,är min journal.Ständiga infektioner,ständiga komplikationer.Kämpar varje dag för att min pojke ska bli hel.Han är hel i mitt kärleksljus,men ni vet.Oron.vissa detaljer om hans förlossning,vad de gjorde.Vad de gjorde mot honom.Vågar jag nog aldrig sätta ord på.Men.Om det inte hade gått vägen.Om han inte hade orkat.Vet jag nog inte hur jag skulle kunna förlåta.Så jävla mycket dimma.Så himla många felaktiga beslut.Som ett tåg man inte kunde stoppa.Spände fast mig.
De övergrepp som fick mig att tillslut säga "Fuck you"..Fuck you föralltid.Min kropp,mitt rike.
(Wow.Första gången i mitt liv.)
Men storyn handlar inte bara om mig.Utan om honom också.Pojken som Överlevde.
Och jag undrar om han en gång kommer fråga vartifrån han fått ärren på hans huvud.
Pojken min.
Folk säger säkert att jag har en "hang up".
Hade någon varit där,förutom Tom,hade man aldrig sagt det igen.Aldrig förminskat.
Jag undrar ibland om han drömmer,som jag.Om allt blod som är i mina drömmar någon gång kommer hitta hans drömland.Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så.
Du är Out of this world,Lughán.Out of this world.
Ingen Alien.Ingen Ängel än.Världens finaste,mest heliga väsen.Varm och mjuk.Ursinnesstark.
Så,så stolt över dig.
Älskar dig för alltid...
Jag heter Nora och jag är f-r-i-s-k.
Men lång tid tog det..Eller.Är man magsjuk tycker man ALLTID att det tar för lång tid?
Sen blev jag frisk som en nötkärna.Frisk nog att träffa min barnmorska igår iallafall HÄHÄ.
Ååååååh Kim <3 <3 <3
Fan vad jag älskar att prata med henne.
Är mäkta stolt,då hon på senare tid har fått mer och mer media-space.
Pratat i radio med sina friska fläktar och kloka ord.
Lättnadens suck över att det finns åtminstone EN vettig barnmorska i detta land.
Moder Jord.
Pratade om allt mellan himmel och jord,förstås.
Jag pratade lite om att en kvinna.Två kvinnor!Sagt till mig häromdagen att
"En förlossning är lika naturligt som sex"
och
"En förlossning kräver enbart medicinsk behandling om kvinnan "gör det" till en medicinsk händelse"....
Hehe.Vi både skrattade och kände vemod.
(Jag tror förresten att vi alla är ganska överens att det var liite lättare att göra bebis,än att trycka ut.Lättare in än ut,om man säger så.Tror ABSOLUUUT att det dött fler kvinnor i barnsäng,än i sänghalmen a'la orgasmic action ;-))
Ni vet.Jag är ju ett STORT fan av naturligt.Fanatiska Fanet Nr.1!
Och mina förlossningar,speciellt Uma's,
Var så naturligt det kunde bli.
Men en sak fascinerar mig.Att vissa 'supernaturalister' tror att naturen är så himla snäll och bra alltid!?
En förlossning är i de flesta fall,en naturlig process som leder till Liv.
Men.Likt alla andra djur,har vi alltid dött.Både som gravida,och när vi fött.
Lika naturligt som det är för oss att dra oss undan när vi föder.Är det att vissa dör.
Remember the cycle of life,baby.
Jag säger inte att just du skulle ha dött.
Eller du.
Eller du.
Eller du.
Men tjejen bredvid dig på tunnelbanan.Kanske the girl next door.
Jag.
Och visst,naturen är najs och vacker att titta på.Men förbaskat kraftfull.
Och trots att jag gillar att surfa vågor så springer jag hellre undan i tid för Tsunamin än sveps med och försvinner för alltid.
Jag väljer hellre skalpellen,för att rädda mitt barn.Om det krävs.
Jag väljer hellre döden själv än döden för mitt barn.
DET,om något,är naturligt.A mother's instinct.
Lika naturligt det är för mig att föda hemma,lika naturligt är det för mig att veta when to make the call.Att känna sin kropp så pass väl att veta när det är dags att rädda mina barn.
Animal Instinct.
Och trots att det kanske är något bittersweet och kanske"tragic but beautiful"över bilden:
*Vattenbuffeln som ska föda,komplikationer uppstår.Brölar högt.
Lägger sig i skymningen under busken och dör sakta.*
Jag vill inte vaaaara den där vattenbuffeln som dör.Okej?
Jag vill att kirurgen ska hoppa fram bakom busken på savannen å ba:"Supriiiise!!Klart du ska leva,klart vi ska rädda dig och dina barn,lilla döende vattenbuffel"
Jag skiter i allt.Rädda mitt barn.
Sen kan man komma och tycka att saker är orättvisa.(Typ varje dag)
Ja.No suprises here either.Livet är EJ rättvist.Men vi har alla våran egen väg att vandra,och den är God damn holy.Through cuts ans bruises we stand.Or fall.Men jag ska säga er att världen kan rocka ganska fett från det liggande perspektivet också,när man fallit.Blir man starkare!?Ja.
Gör det ont!?Som fan.
Är man tacksam!?Som fan.
Men 1.Sluta skylla på kvinnan.De flesta vet(måste väl för faaan fatta!!)att när det kommer till barnafödande så föder man som man föder.Du KAN inte bestämma om det ska gå på två eller tjugo timmar.Drömma,tänka,affirmera,förbereda.Visst.Men aldrig veta.
(Med detta sagt kan jag å andra sidan tycka mig veta att nästa gång jag föder kommer det att vara magnifikt och fullständigt fantastiskt och såklart via the holy hole(s.k.a fittan)...Det vet jag.Men det kanske man kan,när man har ett par förlossningar i baggaget?I know my stuff...Är man bäst så är man...hähä)
Jag älskar att ha värkar.Bättre än ett fulländat musikstycke.Nästan.
Alltså,jag är inte gravid(nejherregud).Men man kan väl få fika med sin barnmorska iallafall,såhär,tio månader efteråt!?Såklaaart.
Blir så i gasen och röd och varm och engagerad.Skulle kunna sitta 24 timmar non stop och prata om förlossningar och kvinnor och föräldraskap.Sjukt intressant.Vet ni hur mycket jag brinner för detta!?Sjukt mycket.Sjukt mycket brinner jag.Som en neverending fire brinner jag på bara knä för Dig och Dig och Dig.För oss alla.
Och jag ska få tillbaka sjukhusjournalen.När jag fick Lughán.Måste betala lite först.Här i England är det 'all about the money'..The business of being born.
Sen ska vi gå igenom,bit för bit.Min bok.Tjock som bibeln,är min journal.Ständiga infektioner,ständiga komplikationer.Kämpar varje dag för att min pojke ska bli hel.Han är hel i mitt kärleksljus,men ni vet.Oron.vissa detaljer om hans förlossning,vad de gjorde.Vad de gjorde mot honom.Vågar jag nog aldrig sätta ord på.Men.Om det inte hade gått vägen.Om han inte hade orkat.Vet jag nog inte hur jag skulle kunna förlåta.Så jävla mycket dimma.Så himla många felaktiga beslut.Som ett tåg man inte kunde stoppa.Spände fast mig.
De övergrepp som fick mig att tillslut säga "Fuck you"..Fuck you föralltid.Min kropp,mitt rike.
(Wow.Första gången i mitt liv.)
Men storyn handlar inte bara om mig.Utan om honom också.Pojken som Överlevde.
Och jag undrar om han en gång kommer fråga vartifrån han fått ärren på hans huvud.
Pojken min.
Folk säger säkert att jag har en "hang up".
Hade någon varit där,förutom Tom,hade man aldrig sagt det igen.Aldrig förminskat.
Jag undrar ibland om han drömmer,som jag.Om allt blod som är i mina drömmar någon gång kommer hitta hans drömland.Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så.
Du är Out of this world,Lughán.Out of this world.
Ingen Alien.Ingen Ängel än.Världens finaste,mest heliga väsen.Varm och mjuk.Ursinnesstark.
Så,så stolt över dig.
Älskar dig för alltid...
Thursday, July 14, 2011
..Belly Matters vol 2.
Skulle lägga Lulle.Sjöng för honom fint och klappade stora huvudet.
Plötsligt stack han ut en hand mellan spjälorna i sängen,och började klappa min mage.
Drog upp tröjan och började skratta vid synen av min mage.
Jag älskar hur ens kropp liksom blir en annan sak när man får barn.
Tycker mycket mer om den syn ett barn har på en kropp,än vad media och vår del av världen anser som vacker.Han tycker min mage är rolig.Lite dallrig.Eller ganska så mycket dallrig.
Med sönderskurna magmuskler och flera hundra små strimmor,tigerränder.
Vissa "vänner" som inte har barn,som sett min mage,har inte kunnat låta bli å bara
"Vaaaa,fåååår man en sån mage,när man har barn???.."Ögonen trillar nästan ut.
Nej.Det kan jag lugna alla människor med därute haha.Alla får inte en sån här mage.Min mage ser inte ut att tillhöra min kropp riktigt.Jag är egentligen inte så överviktig,mer normalviktig fast med en "rundör" som man så fint uttrycker det.Jag är kurvig.Välsvarvade ben,rumpa.Min mage har aldrig varit riktigt platt.Men mjuk har den varit,och len.Jättelen,jättemjuk,jätteren.En tonårsmage.Nu ser det ut som jag och min kropp har gått igenom krig.Och det har vi också gjort....Inte bara graviditet,men mycket sjukdom.Det sätter sina spår.Vilken operation som helst tar tid att läka,kroppen längtar efter att bli hel.Mina ärr har varit komplicerade,mitt första öppnade sig på flera ställen,så det var en grötig linje med myntstora hål.Mitt andra,nu med Uma,öppnade sig på mitten och ville aldrig läka.Fick en infektion som aldrig ville ge sig,och de fick bränna mig utan bedövning för att skapa ny hud.
Glad var jag för det,ändå,eftersom att annars hade en till operation varit enda alternativet.
Man får vara glad för det som är.En kvinna jag lärt "känna" på BTA Birth Trauma Association,hade också en infektion i sitt ärr.Barnmorskorna mätte djupet med en sax.(!!!)
Plötsligt stack han ut en hand mellan spjälorna i sängen,och började klappa min mage.
Drog upp tröjan och började skratta vid synen av min mage.
Jag älskar hur ens kropp liksom blir en annan sak när man får barn.
Tycker mycket mer om den syn ett barn har på en kropp,än vad media och vår del av världen anser som vacker.Han tycker min mage är rolig.Lite dallrig.Eller ganska så mycket dallrig.
Med sönderskurna magmuskler och flera hundra små strimmor,tigerränder.
Vissa "vänner" som inte har barn,som sett min mage,har inte kunnat låta bli å bara
"Vaaaa,fåååår man en sån mage,när man har barn???.."Ögonen trillar nästan ut.
Nej.Det kan jag lugna alla människor med därute haha.Alla får inte en sån här mage.Min mage ser inte ut att tillhöra min kropp riktigt.Jag är egentligen inte så överviktig,mer normalviktig fast med en "rundör" som man så fint uttrycker det.Jag är kurvig.Välsvarvade ben,rumpa.Min mage har aldrig varit riktigt platt.Men mjuk har den varit,och len.Jättelen,jättemjuk,jätteren.En tonårsmage.Nu ser det ut som jag och min kropp har gått igenom krig.Och det har vi också gjort....Inte bara graviditet,men mycket sjukdom.Det sätter sina spår.Vilken operation som helst tar tid att läka,kroppen längtar efter att bli hel.Mina ärr har varit komplicerade,mitt första öppnade sig på flera ställen,så det var en grötig linje med myntstora hål.Mitt andra,nu med Uma,öppnade sig på mitten och ville aldrig läka.Fick en infektion som aldrig ville ge sig,och de fick bränna mig utan bedövning för att skapa ny hud.
Glad var jag för det,ändå,eftersom att annars hade en till operation varit enda alternativet.
Man får vara glad för det som är.En kvinna jag lärt "känna" på BTA Birth Trauma Association,hade också en infektion i sitt ärr.Barnmorskorna mätte djupet med en sax.(!!!)
Bristen på okunskap får mig att koka.Det är många trauman som sker varje dag,som hade gått att undvikas med hjälp av rätt personal och bemötande...Är det så mycket begärt liksom,att man blir bemött på rätt sätt..?
Man förväntar sig väl att en människa,speciellt inom vården,ska vara utbildad och kompetent.
Minns efter L,i badrummet och jag låg i mitt eget blod.
"Snart kommer ambulansen,Nora.Snart kommer ambulansen."
När en ambulans kommer och man tror att man ska dö,är det en sådan lättnad.Man tror att personalen ska veta vad den sysslar med.Om mitt barn skulle skada sig så vill man vila i vetskapen att,de som kommer i ambulansen vet vad som behöver göras,de kommar att göra allt som står i deras makt för att hjälpa mitt barn.
Det var en ignorant, ung kille som kom med den ambulansen.Jag såg skräcken och okunskapen i ögonen,och känslan i min mage sa
"måste till ett sjukhus,nu,han vet inte vad han sysslar med"..
Han började massera min mage i ambulansen,så att det forsade ur ärret,jag bad honom i panik att han skulle åka nu."Kan vi åka?"Han tejpade upp hela ärret med en konstig tejp,jag har skrivit om det förut,de kunde inte tro sina ögon på akuten,kallade in flera läkare och kopplade in lustgasen direkt
.Han var så sjukt äcklad av min kropp,den där ambulanskillen.
En nyförlöst,ammande,operationssvullen ung kvinna dränkt i blod.Fyfan vad äckligt...
Jag har levt med den där "äckelskammen" om min kropp så himla länge nu.
Hela tonårsåren,anorexin,förlossningen,eftervården,
en till graviditet,en till förlossning,akutsnitt,infektion.
Men Lughan.Han tittade på min mage och frågade -"va e de?"...
"Mage" svarar jag.
L säger: "magge"...
Han klappar min mage.Frågar "va e de" igen.
Och jag säger att:
"Det är mammas mage.Där du och lillasyster Uma växte sig stora från små,små frön.Där all god mat som mamma äter hamnar.All god mat som får mamma att må bra..."
Han tittar på mig och skrattar....Klappar honom på huvudet och lämnar rummet.
Hör hur han superfnittrar under täcket...."mammi magge"...hihihihihi...."silly mammi"....."Fiiiin mammi magge"...
Och bort flyger sexualitet,anorexin,skammen,hatet,ärret,bristningar,lös hud,extrakilon,deformerade magmuskler...
I min mage bodde mina barn.I magen hamnar all god mat som jag äter som ger mig näring.Kanske ger den mig också lite för många love handles,men hellre det än tom och kall och alldeles för svag och sjuk.Hellre mjuk och varm och älskad av min son och dotter,än seg hjärna av ätstörda små salladsblad...Hellre fokus på livet och glädje än ytan och kroppen...
Jag övar varje dag att äta allt och inte hålla tillbaka på något...Illamåendet som sköljer genom min kropp när jag tänker på snitten och fulheten,när det gör så himla ont i min mage,mitt ärr,trots att det är sex månader sedan Uma föddes...Då blir jag galen och vill bara äta sallad.Men gör gröt istället med banan och bär,kaffe med mjölk eller grädde i.Blir varm.Får energi.Hjärnan och hjärtat får energi att mota bort alla känslor av skam och smuts.
Min mage är bara en mage.
Och jag är inte här för att tillfredställa någon med min mage.Jag är inte här för att du ska få stånd,eller för att jag ska passa i den där bikinin.Jag är inte här för att passa i dem där midjebyxorna för se ung och snygg och trendig ut.Jag är inte här för att vara en MILF.Jag är inte ute efter att vara en yummy mummy.Jag är inte här för att någon ska tycka att det är skönt att titta på mig.I am not here to please you.
Jag vill bara vara välmående och stark och ta hand om mina krigsärr/kärleksärr.
Min mage är bara en mage.
Man förväntar sig väl att en människa,speciellt inom vården,ska vara utbildad och kompetent.
Minns efter L,i badrummet och jag låg i mitt eget blod.
"Snart kommer ambulansen,Nora.Snart kommer ambulansen."
När en ambulans kommer och man tror att man ska dö,är det en sådan lättnad.Man tror att personalen ska veta vad den sysslar med.Om mitt barn skulle skada sig så vill man vila i vetskapen att,de som kommer i ambulansen vet vad som behöver göras,de kommar att göra allt som står i deras makt för att hjälpa mitt barn.
Det var en ignorant, ung kille som kom med den ambulansen.Jag såg skräcken och okunskapen i ögonen,och känslan i min mage sa
"måste till ett sjukhus,nu,han vet inte vad han sysslar med"..
Han började massera min mage i ambulansen,så att det forsade ur ärret,jag bad honom i panik att han skulle åka nu."Kan vi åka?"Han tejpade upp hela ärret med en konstig tejp,jag har skrivit om det förut,de kunde inte tro sina ögon på akuten,kallade in flera läkare och kopplade in lustgasen direkt
.Han var så sjukt äcklad av min kropp,den där ambulanskillen.
En nyförlöst,ammande,operationssvullen ung kvinna dränkt i blod.Fyfan vad äckligt...
Jag har levt med den där "äckelskammen" om min kropp så himla länge nu.
Hela tonårsåren,anorexin,förlossningen,eftervården,
en till graviditet,en till förlossning,akutsnitt,infektion.
Men Lughan.Han tittade på min mage och frågade -"va e de?"...
"Mage" svarar jag.
L säger: "magge"...
Han klappar min mage.Frågar "va e de" igen.
Och jag säger att:
"Det är mammas mage.Där du och lillasyster Uma växte sig stora från små,små frön.Där all god mat som mamma äter hamnar.All god mat som får mamma att må bra..."
Han tittar på mig och skrattar....Klappar honom på huvudet och lämnar rummet.
Hör hur han superfnittrar under täcket...."mammi magge"...hihihihihi...."silly mammi"....."Fiiiin mammi magge"...
Och bort flyger sexualitet,anorexin,skammen,hatet,ärret,bristningar,lös hud,extrakilon,deformerade magmuskler...
I min mage bodde mina barn.I magen hamnar all god mat som jag äter som ger mig näring.Kanske ger den mig också lite för många love handles,men hellre det än tom och kall och alldeles för svag och sjuk.Hellre mjuk och varm och älskad av min son och dotter,än seg hjärna av ätstörda små salladsblad...Hellre fokus på livet och glädje än ytan och kroppen...
Jag övar varje dag att äta allt och inte hålla tillbaka på något...Illamåendet som sköljer genom min kropp när jag tänker på snitten och fulheten,när det gör så himla ont i min mage,mitt ärr,trots att det är sex månader sedan Uma föddes...Då blir jag galen och vill bara äta sallad.Men gör gröt istället med banan och bär,kaffe med mjölk eller grädde i.Blir varm.Får energi.Hjärnan och hjärtat får energi att mota bort alla känslor av skam och smuts.
Min mage är bara en mage.
Och jag är inte här för att tillfredställa någon med min mage.Jag är inte här för att du ska få stånd,eller för att jag ska passa i den där bikinin.Jag är inte här för att passa i dem där midjebyxorna för se ung och snygg och trendig ut.Jag är inte här för att vara en MILF.Jag är inte ute efter att vara en yummy mummy.Jag är inte här för att någon ska tycka att det är skönt att titta på mig.I am not here to please you.
Jag vill bara vara välmående och stark och ta hand om mina krigsärr/kärleksärr.
Min mage är bara en mage.
Thursday, June 23, 2011
Obehaget
Till att börja med vill jag bara säga att jag inte riktigt vet vad jag vill med det här inlägget.Jag har inga visa ord att komma med.Är bara sjukt lost när det gäller detta.Men,men.Vi kör på.
Igår var vi på supermarket.L hade jeans,bruna skor,en grå och orange-randig T-shirt,och över det en långärmad rosa och vitrandig tröja från Lindex.
Köpte ett par kläder till barnen.En röd tunika i linne med ett par detaljer på.
Ett par småblommiga harembyxor,blåa.Att få plats med heeeela blöjrumpan i..
När vi kommer fram till kassan,säger kvinnan!
Pekar på L" Oooooh look at that little girl,laughing at that other boy"..
L sitter i kundvagnen och skrattar åt en liten kille med monster-t-shirt.
Jag bryr mig inte så mycket.Är välk lite road över det faktum att L verkligen ser ut som en pojke.Förutom den rosa tröjan.Om du bär rosa,är du en tjej i England.Det bara är så..
Den röda tunikan rullar på bandet och kassörskan börjar tjuta "ooooh look how pretty that one is,you're going to be such a pretty,beautiful little girl in this...Of course you are pretty already but you'll be EVEN prettier in this.How lovely"....
Det är då det kommer.Obehaget.Får ont i magen och mår illa.Ler tillbaka utan glädje.För jag bryr mig inte om att någon tror L är en tjej eller Uma är en kille.Men obehaget kommer då någon kallar Uma vacker för att hon bär ett särskilt plagg.För att det är så små flickor bör vara.
Jag vet inte vad jag ska göra.Inte klä henne alls i tjejjiga kläder..!?
Men jag tycker att blommiga klänningar kan vara estetiskt fina.Men jag blir så förbannad på England,jävla tråkiga plastland där allt bara är klänning eller monster.Där min grymma tjej bara är vacker....Där min lilla pojke är en "good boy,storebror".."Stooooora killen ska sköta sig".."OOooh he is a big boy isn't he"..O.s.v...
åååååh.Jag vet inte hur jag ska göra...För obehaget finns där.Hela tiden.
Tycker inte det är charmigt alls när folk ger Uma komplimanger för hur puttinuttsöt hon ser ut i en volangkjol.Jag tycker att hon är finast naken.Bara hon liksom.Så fort man sätter kläder på sitt barn så blir det ett statement.Fan.
Och vem är jag i allt det här.?..Vem man är,och vem man bör vara som mamma,förälder,förebild.Den trygga.
Efter jag fick L och akutsnittet,infektionen och skammen och smärtan,utvecklade jag en fobi inför mig själv.Måste tvätta,måste raka,måste vara ren,ren,ren hela tiden....
Otaliga gånger har jag stått i duschen och gnuggat,skrubbat mitt ärr.Vill inte ha dig,lämna min kropp.Raka bort allt hår,smink,smink,smink.Slänga alla alternativa kläder..Jag har inte stått ut med mig själv...Symptom man kan utveckla när man har PTSD.PTSD kan även leda till OCD...Obsessive Compulsive Disorder....
Jag har alltid varit en slarvig go-with-the-flow person..
Sen fick jag en dotter,och nu panikar jag.
Vill skydda min tjej.Vill skydda henne.Fan.
Igår var vi på supermarket.L hade jeans,bruna skor,en grå och orange-randig T-shirt,och över det en långärmad rosa och vitrandig tröja från Lindex.
Köpte ett par kläder till barnen.En röd tunika i linne med ett par detaljer på.
Ett par småblommiga harembyxor,blåa.Att få plats med heeeela blöjrumpan i..
När vi kommer fram till kassan,säger kvinnan!
Pekar på L" Oooooh look at that little girl,laughing at that other boy"..
L sitter i kundvagnen och skrattar åt en liten kille med monster-t-shirt.
Jag bryr mig inte så mycket.Är välk lite road över det faktum att L verkligen ser ut som en pojke.Förutom den rosa tröjan.Om du bär rosa,är du en tjej i England.Det bara är så..
Den röda tunikan rullar på bandet och kassörskan börjar tjuta "ooooh look how pretty that one is,you're going to be such a pretty,beautiful little girl in this...Of course you are pretty already but you'll be EVEN prettier in this.How lovely"....
Det är då det kommer.Obehaget.Får ont i magen och mår illa.Ler tillbaka utan glädje.För jag bryr mig inte om att någon tror L är en tjej eller Uma är en kille.Men obehaget kommer då någon kallar Uma vacker för att hon bär ett särskilt plagg.För att det är så små flickor bör vara.
Jag vet inte vad jag ska göra.Inte klä henne alls i tjejjiga kläder..!?
Men jag tycker att blommiga klänningar kan vara estetiskt fina.Men jag blir så förbannad på England,jävla tråkiga plastland där allt bara är klänning eller monster.Där min grymma tjej bara är vacker....Där min lilla pojke är en "good boy,storebror".."Stooooora killen ska sköta sig".."OOooh he is a big boy isn't he"..O.s.v...
åååååh.Jag vet inte hur jag ska göra...För obehaget finns där.Hela tiden.
Tycker inte det är charmigt alls när folk ger Uma komplimanger för hur puttinuttsöt hon ser ut i en volangkjol.Jag tycker att hon är finast naken.Bara hon liksom.Så fort man sätter kläder på sitt barn så blir det ett statement.Fan.
Och vem är jag i allt det här.?..Vem man är,och vem man bör vara som mamma,förälder,förebild.Den trygga.
Efter jag fick L och akutsnittet,infektionen och skammen och smärtan,utvecklade jag en fobi inför mig själv.Måste tvätta,måste raka,måste vara ren,ren,ren hela tiden....
Otaliga gånger har jag stått i duschen och gnuggat,skrubbat mitt ärr.Vill inte ha dig,lämna min kropp.Raka bort allt hår,smink,smink,smink.Slänga alla alternativa kläder..Jag har inte stått ut med mig själv...Symptom man kan utveckla när man har PTSD.PTSD kan även leda till OCD...Obsessive Compulsive Disorder....
Jag har alltid varit en slarvig go-with-the-flow person..
Sen fick jag en dotter,och nu panikar jag.
Vill skydda min tjej.Vill skydda henne.Fan.
Thursday, April 21, 2011
Gooood morgon!
Published with Blogger-droid v1.6.8
Saturday, February 5, 2011
Seg lördag!
Ack man.Tråkdag.Grå dag.Huvudvärksväder deluxe.Lughan röjjer och jag känner mig lite usel som inte leker mera,med honom.Men jag sitter dånad med världens huvudvärk och snsusande bebis på mig.Som en liten koalabjörn fastklistrad på bröstet.Frustrerande att fortfarande må dåligt i kroppen.Är oftast jag som lagar all mat och fixar med grejjorna här hemma,så tycker inte om att förlora "kontrollen".Allt blir lite halvklart här och var.Tom är påväg ut med honom,önskar verkligen att jag kunde följa med.Bara lite frisk luft.
Står emot frestelsen att äta upp alla kakor vi har i skafferiet.Mmm,kaka.Fast jag är så ruskigt trött på socker.Blä.Blö.Vill äta,vill inte äta,vill äta,vill inte äta.Vill baka.Älskar att baka.Men mitt immunförvar är så himla dålit sedan operationen och antibiotikan så jag borde verkligen hålla mig ifrån the white drug.
Längtar efter musik och film och energi.Kaffe snart.Sedan planera,planera,planera.Skriva matlistor och listor på saker vi behöver,planer inför nästa vecka o.s.v.Det enda en handicapped woman kan göra.Detta eviga listskrivande.
Nu har dem gått ut.Lughan rusade fram till mig och kysste mig över hela ansiktet.Underbara lilla liv.
Lughan sparkade mig förövrigt på ärret,torsdagmorgon.Det är svårt det där.Fysisk smärta inför barn.Han förstår inte.Blev bara arg på mig när jag tog ner honom från Umas vagn som han klättrade på när hon sov,sprattlade till med hela kroppen och fick in en fullträff med hälarna.Och jag föll.Föll och föll och föll och föll.På knä och kved och tårarna vällde fram och han blev rädd.Fick hålla om honom och hålla mig,och Uma vaknade,och pillrena åkte fram.Och jag kunde inte vara en rolig mamma resten av dagen,bara sitta och läsa.Och då blev han arg på mig.
Komplicerat.
Står emot frestelsen att äta upp alla kakor vi har i skafferiet.Mmm,kaka.Fast jag är så ruskigt trött på socker.Blä.Blö.Vill äta,vill inte äta,vill äta,vill inte äta.Vill baka.Älskar att baka.Men mitt immunförvar är så himla dålit sedan operationen och antibiotikan så jag borde verkligen hålla mig ifrån the white drug.
Längtar efter musik och film och energi.Kaffe snart.Sedan planera,planera,planera.Skriva matlistor och listor på saker vi behöver,planer inför nästa vecka o.s.v.Det enda en handicapped woman kan göra.Detta eviga listskrivande.
Nu har dem gått ut.Lughan rusade fram till mig och kysste mig över hela ansiktet.Underbara lilla liv.
Lughan sparkade mig förövrigt på ärret,torsdagmorgon.Det är svårt det där.Fysisk smärta inför barn.Han förstår inte.Blev bara arg på mig när jag tog ner honom från Umas vagn som han klättrade på när hon sov,sprattlade till med hela kroppen och fick in en fullträff med hälarna.Och jag föll.Föll och föll och föll och föll.På knä och kved och tårarna vällde fram och han blev rädd.Fick hålla om honom och hålla mig,och Uma vaknade,och pillrena åkte fram.Och jag kunde inte vara en rolig mamma resten av dagen,bara sitta och läsa.Och då blev han arg på mig.
Komplicerat.
Wednesday, September 8, 2010
"Äh,det väl bara att klämma ut den,eller?"
Och vet du förresten.Det gör inte ont längre,detta med förlossningen.Andas ut och förstår att det är ju lugnt,tiden läker ju.Det hade jag glömt.Ville ju verkligen gå i terapi ett tag.Av den anledningen att jag inte kände igen mig själv.Jag som alltid har älskat människor och orkat lyssna.Plötsligt reagerade kroppen med illamående så fort jag hörde om lyckligt,snabbt och smärtfritt.Intellektet tänkte klokt,men kroppen reagerade annorlunda.Så är det inte längre upptäckte jag idag.
Fann mig i en situation på lekskolan idag.En waldorfmamma med en sju veckor gammal bebis satt och raljerade om lyckad snabb hemmafödsel,vips hamnade jag i centrum med magen och fick frågan om jag hade planerat en hemmaförlosssning nästa gång.Jag ba,alltså nej det går inte.Jag är ett medicinskt komplicerat fall.
"Medicinskt,men arnika då?"-undrade de febrilt."Kejsarsnitt med ettan,åååh stackars dig,det var nog för att du inte hummade och andades tillräckligt ska du se.".
De ville höra allt,gotta sig,ojja sig.Och jag var lugn.
Hon bar sitt barn i sjal oavbrutet,
"det har jag gjort sedan bebisen var bebis,eftersom det är så jag är förälder-sån är jag."
Och jag kände,jaha,sån är du.Du gör så.Du skriver din livshistoria.
Jag skriver min.Det är en så fasligt enkel sak,men vi måste komma ihåg det vi människor.Vi som jämför oss oavbrutet och mår så dåligt över saker som händer oss men inte andra.Det är ju så det ska vara.I am writing my history.Du skriver din.Jävligt fina grejjor det.Och helt unikt.
Känner att det är med den insikten som man VERKLIGEN kan lyssna på en annan människas ord utan att involvera sig själv.Har man den grunden inom sig så är man lika stark som Jesus,banne mig.Tänk att egoism och självtillit leder till ultimat medmänsklighet.
Amen.
Åh förresten ett litet omoget P.S kan jag inte låta bli.
Tycker fortfarande att det är lite roligt när människor med tröstande medkänsla säger till mig att-"nästa gång,nästa gång går det nog Nora,ska du se.För du förstår,har vägen redan banats en gång så går det så snabbt och fint andra gången.
Tack för omtaken,men.Nu är det så att mitt barn föddes inte genom fittan alltså.Orörd väg så att säga.Ödemark alltså.Även kallad "no-head-through-this-hole"- syndromet.
Så undvik helst denna typ av kommenter,helt ologisk.
Vet inte hur många gånger jag sagt "Oh no you don't understand,my pussy is still not wide,it's no baby that has gone through there eeeeh pussy you know eeh no baby..Yes big hole in my belly instead,no,no alien just c-section they call it.Yes yes hole in belly not pussy eeh"
Ja ni ser,obekvämt alltså!
Fann mig i en situation på lekskolan idag.En waldorfmamma med en sju veckor gammal bebis satt och raljerade om lyckad snabb hemmafödsel,vips hamnade jag i centrum med magen och fick frågan om jag hade planerat en hemmaförlosssning nästa gång.Jag ba,alltså nej det går inte.Jag är ett medicinskt komplicerat fall.
"Medicinskt,men arnika då?"-undrade de febrilt."Kejsarsnitt med ettan,åååh stackars dig,det var nog för att du inte hummade och andades tillräckligt ska du se.".
De ville höra allt,gotta sig,ojja sig.Och jag var lugn.
Hon bar sitt barn i sjal oavbrutet,
"det har jag gjort sedan bebisen var bebis,eftersom det är så jag är förälder-sån är jag."
Och jag kände,jaha,sån är du.Du gör så.Du skriver din livshistoria.
Jag skriver min.Det är en så fasligt enkel sak,men vi måste komma ihåg det vi människor.Vi som jämför oss oavbrutet och mår så dåligt över saker som händer oss men inte andra.Det är ju så det ska vara.I am writing my history.Du skriver din.Jävligt fina grejjor det.Och helt unikt.
Känner att det är med den insikten som man VERKLIGEN kan lyssna på en annan människas ord utan att involvera sig själv.Har man den grunden inom sig så är man lika stark som Jesus,banne mig.Tänk att egoism och självtillit leder till ultimat medmänsklighet.
Amen.
Åh förresten ett litet omoget P.S kan jag inte låta bli.
Tycker fortfarande att det är lite roligt när människor med tröstande medkänsla säger till mig att-"nästa gång,nästa gång går det nog Nora,ska du se.För du förstår,har vägen redan banats en gång så går det så snabbt och fint andra gången.
Tack för omtaken,men.Nu är det så att mitt barn föddes inte genom fittan alltså.Orörd väg så att säga.Ödemark alltså.Även kallad "no-head-through-this-hole"- syndromet.
Så undvik helst denna typ av kommenter,helt ologisk.
Vet inte hur många gånger jag sagt "Oh no you don't understand,my pussy is still not wide,it's no baby that has gone through there eeeeh pussy you know eeh no baby..Yes big hole in my belly instead,no,no alien just c-section they call it.Yes yes hole in belly not pussy eeh"
Ja ni ser,obekvämt alltså!
Thursday, August 26, 2010
Body Boredom
Bara så tråkigt.Detta med IDEAL alltså.Trååkigt.Ser smal modell och folk pekar på mig,undrar och frågar "Nora,känner du pressen?".Och jag,jag orkar fanimej inte bry mig längre,vafalls?Bryr mig FÖR lite typ.Come on liksom.Lite fit kan man ju bli,sådär mellan graviditeter och i livet,i bikinin.Men jag är likgiltig.kan inte låte bli att känna mig,ja nästan lite läcker.Riktigt jävla fin och sexig i mina prinskorvsben,runda vader och knubbiga fötter.Orkar inte bry mig om vad män tycker om min rumpa,jag älskar min rumpa!Min kropp är inte sjuk av cancer,inte fel.Bara fin.Får man tycka så?
För jag ser inte idealet.Jag vet,det låter konstigt men jag ser verkligen inte längre.Är verkligen smal det som är snyggast?Jag vet inte.Känner mig lite som en idisslande kossa som uttråkad piskar bort en fluga med svansen.Bara så fett jävla trååkigt och oväsentligt.Jag som brukade bry mig så otroligt mycket men nu är det bara så himla passerat.Är det kanske framtidens vingar jag känner?Kan vi bli fria snart,kanske redan nu.
Tänkte på en bild som togs av mig.Kjolen liksom körde in i mitt fläsk så att det bullade sig lite konstigt under tröjan.Jag kan inte längre se att det är fult.För det klassas det ju som,fult.Allt som bullar ut får underkänt.Men jag kan verkligen inte förstå ur estetisk synvinkel vad som skulle vara fult med en kurva som bullar ut och är mjuk.Helskönt ju.
Jag vill ha armar som kan hålla andra människor vid liv över ytan av vattnet.Då är jag nöjd.
För jag ser inte idealet.Jag vet,det låter konstigt men jag ser verkligen inte längre.Är verkligen smal det som är snyggast?Jag vet inte.Känner mig lite som en idisslande kossa som uttråkad piskar bort en fluga med svansen.Bara så fett jävla trååkigt och oväsentligt.Jag som brukade bry mig så otroligt mycket men nu är det bara så himla passerat.Är det kanske framtidens vingar jag känner?Kan vi bli fria snart,kanske redan nu.
Tänkte på en bild som togs av mig.Kjolen liksom körde in i mitt fläsk så att det bullade sig lite konstigt under tröjan.Jag kan inte längre se att det är fult.För det klassas det ju som,fult.Allt som bullar ut får underkänt.Men jag kan verkligen inte förstå ur estetisk synvinkel vad som skulle vara fult med en kurva som bullar ut och är mjuk.Helskönt ju.
Jag vill ha armar som kan hålla andra människor vid liv över ytan av vattnet.Då är jag nöjd.
Thursday, August 5, 2010
Att gå
Vaknar upp till ljus morgon och sjunker djupare in i madrassens bekvämlighet.Ju starkare hörs uppfodrande små skrin från barnkammaren och jag tar mig upp.Dagen idag blir lång,Tom kommer inte hem fören till midnatt ungefär.Vi saknar honom,såklart,men klarar oss.Dricker stora koppar varm choklad och gläds åt hur levande gräset ser ut.Alla bin som surrar och hur mjuk luften ser ut att vara.Igår gick vi,jag och L,längst landsvägen.Hand i hand.Det är så himla stort att se honom i kontrast till omvärlden.Jag känner ju honom så himla väl i hemmamiljön.Men världen är så stor så stor och han är en sådan vacker liten pojke.Fjunen till hår som vajar i vinden,bekymmersrynkan i pannan,intensiv mörk blick.På stadiga ben,kort som en tumme.Iklädd skor och stickad tröja tultar han vägen fram och jag blir så rörd av livets mirakel.Älskade liten pilt.Upplevelsen av själens ensamhet ör kristallklar,vass och vacker.Inser att jag bara kan finnas till som en klippa i stormen,men resan,livets resa,kommer han att göra själv.
Det kan vara svårt att förstå att jag har gett en fågel vingar.
Det kan vara svårt att förstå att jag har gett en fågel vingar.
Wednesday, June 23, 2010
boobs and love.
Mitt vackra orörda barn.Jag älskar att titta på L när han leker.Han är så närvarande i sina fingrar när han tummar och klappar på leksaker,mitt hår,sitt öra.Vill skydda honom.Inte från livet,för alla måste lära och får erfarenhet.Men jag vill skydda honom från falskhet.Jag vill lära honom att älska sig själv.
När jag var yngre,och även nu efter barn har jag velat operera mina bröst.Nu efter amning.Inte för attt få plastigt stora,men mer lika som de var förut.
Såg på 'Tribal Wives' igår.Ett program som handlar om en brittisk tjej som åker till en avlägsen plats och lever med en en grupp människor som har en helt annan livstil.Människor och små byar som lever ett liv långt bort från den materialistiska västvärlden.Människor som fortfarande lever i symbios med naturen,och fotfarande lever efter SINA lagar.De följer ingen regering.De följer sina egna regler.
De är så naturliga.De tänkte alls inte på hur bröst SKA se ut.För det finns ju faktiskt inte något sätt som bröst ska se ut på.Egentligen.Bröst är som näsor eller rumpor eller fötter.Inga är någon annans lik.Alla är unika.Tänkte på vad smutsig och falsk jag skulle känt mig om jag hade kommit till den byn.Opererad och med dålig självkänsla.Distraherad och förblindad,vilseledd bort från det som är viktigt egentligen.Fixerad vid sådant som inte är på riktigt.Åh vad jag skulle ha gråtit.Av sorg över att ha låtit mig själv falla och följa det som inte är sant.
Tänker på alla människor som varje dag desperat försöker vara eller se ut på ett särskilt sätt för att passa in.Det gör ont att tänka på all energi som går åt till att slå på oss själva och varandra.
Vill skydda L från detta.Vill att han ska bli uppfostrad i kärlek.Både till sig själv och sin omgivning.
Ni vet uttrycket där man säger att ger man kärlek så får man kärlek?Speciellt sant tror jag att det är om man älskar sig själv.Eller i alla fall accepterar och respekterar sig själv.Då får man av livet så oändligt mycket mer.
När jag ser på L när han leker tvivlar jag inte på att vi inte är perfekta som människor.Varje liten vrå och mullig kroppsdel och bekymrad rynka på pannan är där var den ska vara.
Intelligent design.ID
This is the life.Don't waste it.
När jag var yngre,och även nu efter barn har jag velat operera mina bröst.Nu efter amning.Inte för attt få plastigt stora,men mer lika som de var förut.
Såg på 'Tribal Wives' igår.Ett program som handlar om en brittisk tjej som åker till en avlägsen plats och lever med en en grupp människor som har en helt annan livstil.Människor och små byar som lever ett liv långt bort från den materialistiska västvärlden.Människor som fortfarande lever i symbios med naturen,och fotfarande lever efter SINA lagar.De följer ingen regering.De följer sina egna regler.
De är så naturliga.De tänkte alls inte på hur bröst SKA se ut.För det finns ju faktiskt inte något sätt som bröst ska se ut på.Egentligen.Bröst är som näsor eller rumpor eller fötter.Inga är någon annans lik.Alla är unika.Tänkte på vad smutsig och falsk jag skulle känt mig om jag hade kommit till den byn.Opererad och med dålig självkänsla.Distraherad och förblindad,vilseledd bort från det som är viktigt egentligen.Fixerad vid sådant som inte är på riktigt.Åh vad jag skulle ha gråtit.Av sorg över att ha låtit mig själv falla och följa det som inte är sant.
Tänker på alla människor som varje dag desperat försöker vara eller se ut på ett särskilt sätt för att passa in.Det gör ont att tänka på all energi som går åt till att slå på oss själva och varandra.
Vill skydda L från detta.Vill att han ska bli uppfostrad i kärlek.Både till sig själv och sin omgivning.
Ni vet uttrycket där man säger att ger man kärlek så får man kärlek?Speciellt sant tror jag att det är om man älskar sig själv.Eller i alla fall accepterar och respekterar sig själv.Då får man av livet så oändligt mycket mer.
När jag ser på L när han leker tvivlar jag inte på att vi inte är perfekta som människor.Varje liten vrå och mullig kroppsdel och bekymrad rynka på pannan är där var den ska vara.
Intelligent design.ID
This is the life.Don't waste it.
Thursday, March 18, 2010
SAKER SOM ÄR VERKLIGHETEN
Ibland hör man saker,händer saker som man inte orkar ta in.Men som tar sig in i allafall.Och med all rätt,för det är viktigt att bli vän med sanningen.Och om man inte orkar vara vän,måste det i allafall finnas någon slags acceptans.Nu har det hänt två saker som påverkar mig jättemycket.Som följer mig i mitt trötthets töcken i vardagen.Vilar och gör ont i hjärtat.
Number one:En familj vi känner.Eller Tom känner.En vän till honom,tjugosex år,världens vackraste Freya.Hon har gått i väntans tider länge nu.Nio månader närmare bestämt.Plus tio,precis som jag.Första barnet,precis som jag.Förväntansfull och nervös,precis som jag.Enda skillnaden mellan oss är att mitt barn kom ut ur magen med ett hjärta som slog,medan hennes sons hjärta slutade att slå.Barnmorskan kunde inte finna hjärtljudet och Freya fick föda ut ett barn som sov.Freya är världens finaste och starkaste människa och säger att hon är tacksam över de nio månader hon fick dela med sin son,bära honom inom sig.Hon fick ta med honom hem och ha honom bredvid sig i sängen de dagar som varit mellan i lördags då han föddes,tills idag.Idag är begravningen och jag orkar inte annat än att gråta.Gråta över livet och min egoism.Lyckan över att ha ett barn vars hjärta som slår.Ett barn som skriker,nyps och river och skrattar och leker och andas luft.Inget änglabarn.Hon sa att han var vacker.Jag vill väcka honom men det går inte.Det trycker över brösten.En sådan sak som är verklighet men ändå helt overkligt.En sådan sak som inte får hända men händer.En sådan sak som inte hände mig men som händer andra.En sådan sak som kan hända mig och dig.En sådan sak som gör att man inte orkar längre men måste orka.En sådan sak som jag inte förstår vad meningen med allt är.En sådan sak som gör att man inte orkar tro på Gud men måste.
Number two:Jag har läst en blogg så länge.Om en underbart stark kvinna med cancer.Hon har somnat nu.Och jag sörjer som om jag kände henne.Läst hennes ord varje dag i ett år nu.
Kan inte riktigt sammanfatta henne,hennes blogg eller hennes kamp i egna ord.
Men läs gärna själva.
Det ger perspektiv och eftertanke.Och jag prisar varje stund jag får vara frisk.
Nu.Nog med detta.Lughán sover och jag ska nog ta mig en kopp kaffe,en bit choklad och den där skvallerblaskan jag köpte.När han vaknar ska vi promenera i solen han och jag.Min älskade son,världens vackraste prins.
Number one:En familj vi känner.Eller Tom känner.En vän till honom,tjugosex år,världens vackraste Freya.Hon har gått i väntans tider länge nu.Nio månader närmare bestämt.Plus tio,precis som jag.Första barnet,precis som jag.Förväntansfull och nervös,precis som jag.Enda skillnaden mellan oss är att mitt barn kom ut ur magen med ett hjärta som slog,medan hennes sons hjärta slutade att slå.Barnmorskan kunde inte finna hjärtljudet och Freya fick föda ut ett barn som sov.Freya är världens finaste och starkaste människa och säger att hon är tacksam över de nio månader hon fick dela med sin son,bära honom inom sig.Hon fick ta med honom hem och ha honom bredvid sig i sängen de dagar som varit mellan i lördags då han föddes,tills idag.Idag är begravningen och jag orkar inte annat än att gråta.Gråta över livet och min egoism.Lyckan över att ha ett barn vars hjärta som slår.Ett barn som skriker,nyps och river och skrattar och leker och andas luft.Inget änglabarn.Hon sa att han var vacker.Jag vill väcka honom men det går inte.Det trycker över brösten.En sådan sak som är verklighet men ändå helt overkligt.En sådan sak som inte får hända men händer.En sådan sak som inte hände mig men som händer andra.En sådan sak som kan hända mig och dig.En sådan sak som gör att man inte orkar längre men måste orka.En sådan sak som jag inte förstår vad meningen med allt är.En sådan sak som gör att man inte orkar tro på Gud men måste.
Number two:Jag har läst en blogg så länge.Om en underbart stark kvinna med cancer.Hon har somnat nu.Och jag sörjer som om jag kände henne.Läst hennes ord varje dag i ett år nu.
Kan inte riktigt sammanfatta henne,hennes blogg eller hennes kamp i egna ord.
Men läs gärna själva.
Det ger perspektiv och eftertanke.Och jag prisar varje stund jag får vara frisk.
Nu.Nog med detta.Lughán sover och jag ska nog ta mig en kopp kaffe,en bit choklad och den där skvallerblaskan jag köpte.När han vaknar ska vi promenera i solen han och jag.Min älskade son,världens vackraste prins.
OH MY GOD
Lughán fyllde 8 månader i går.8 MÅNADER?När hände det?När blev jag mamma?Är jag mamma?Dah,tänker ni,klart du är.Men min hjärna är fortfarande gröt.Fortfarande klär jag mig i not so very matching clothes och går en daglig tur till co-op aka pressbyrån och köper mjölk,bajsservetter,choklad och skvallerblaskor.Kommer jag någonsin ur detta?Ni vet,aldrig-fixa-håret-för-att-jag-är-nybliven-mamma-träsket.Det träsk som jag lovade mig själv att aldrig hamna i.
Men härligt är det ta mig tusan trots allt gnäll och ömma leder.Helt jävla underbart.Jag älskar att vara mamma!Me love being mother,hell yeah!
Men härligt är det ta mig tusan trots allt gnäll och ömma leder.Helt jävla underbart.Jag älskar att vara mamma!Me love being mother,hell yeah!
Wednesday, March 10, 2010
Älskade Pilt!
Ibland när man är mamma springer man omkring som en yr höna,med blixtrande huvudvärk och värkande kropp.Påsar under ögonen,känner sig som en gammal påse hela mig.Problem med att kombinera världarna.Att vara ung och vara mamma och göra vad man vill i utbildning och relation,allt ansvar,längtan efter att vara produktiv och egentid.Då stannar man upp ett slag och tar ett foto av sin lilla bebis som ligger i sin säng med rosslande lungor och ler mitt i alltihopa.Då stannar man liksom upp och bara älskar.Det är ju detta som är av något värde.Det där leendet och hela han,gudomligt.Och så får man energi att leva och älska hela världen igen.Tänker och undrar varför det ska vara så förbannat svårt att uppskatta det man har i stunden.Jag är frisk.Bara en sån sak.Kom igen om tio år menar jag när jag står inför döden i någon helvetisk sjukdom och efterlämnar fyra underbara ungar utan mat.Kom igen säger jag till mig själv.Kom igen.Man har bara ett liv och det är heligt.Man föds lever och dör.Det är inte lätt,livet alltså.Men heligt.At all times.
Så,nu var det nog med detta moraltjat!
Godmorgon förresten!Världen är fin.♥
Thursday, March 4, 2010
OH PLEASE DOCTOR,CUT ME OPEN
Min svärfar opererade sig för två år sedan.En allvarlig operation då de skar upp hela hans mage på mitten,och han låg på sjukhus i 6 månader efter det.
Nu mår han mycket bättre,men ärret är kvar."Det är någon som infiltrerar mig",kan han säga ibland."Som om jag inte äger min kropp."
Han har svårt för vintern,för då måste man ha mycket kläder på sig.
Han klarar inte av att känna material mot sitt ärr.
Om sommaren går han omkring i sin trädgård med öppen skjorta.
Han uttrycker ibland,känslan av sårbarhet och dödlighet.
Att någon annan än honom själv har skärt igenom hela honom.Lager på lager.
Nu råkar min svärfar ha haft en mer komplicerad operation än mig.
Kejsarsnitt sker varje dag.Men kanske därför är det viktigt att prata om.
Ett operationsärr kan vara långt mer djupt än bara ytligt.
Både kroppsligt och mentalt.Det blir en ny kroppsdel som man måste lära sig att älska.för man måste möta det varje dag.Känna dess närvaro varje dag.Man måste bli vän.
Hello friend liksom.
Trots att man ser annorlunda ut nu.
Trots att magmusklerna fortfarande gapar skevt i mitten.
Trots att det skär in som en vass bucklig troskant som gör ont.
Drar man fingret lägst med ärret,känner man de ruda cirklarna där ärret öppnade sig och sprack.
Hello friend.
När man trycker försiktigt och känner all hård ärrvävnad som fortsätter ända ner i det mest heliga,livmodern.
Hello friend.
Men det var som min svärfar sa."Oh,you've got a smiling one".Och det är sant,Det ler.
Hello friend.
Nu mår han mycket bättre,men ärret är kvar."Det är någon som infiltrerar mig",kan han säga ibland."Som om jag inte äger min kropp."
Han har svårt för vintern,för då måste man ha mycket kläder på sig.
Han klarar inte av att känna material mot sitt ärr.
Om sommaren går han omkring i sin trädgård med öppen skjorta.
Han uttrycker ibland,känslan av sårbarhet och dödlighet.
Att någon annan än honom själv har skärt igenom hela honom.Lager på lager.
Nu råkar min svärfar ha haft en mer komplicerad operation än mig.
Kejsarsnitt sker varje dag.Men kanske därför är det viktigt att prata om.
Ett operationsärr kan vara långt mer djupt än bara ytligt.
Både kroppsligt och mentalt.Det blir en ny kroppsdel som man måste lära sig att älska.för man måste möta det varje dag.Känna dess närvaro varje dag.Man måste bli vän.
Hello friend liksom.
Trots att man ser annorlunda ut nu.
Trots att magmusklerna fortfarande gapar skevt i mitten.
Trots att det skär in som en vass bucklig troskant som gör ont.
Drar man fingret lägst med ärret,känner man de ruda cirklarna där ärret öppnade sig och sprack.
Hello friend.
När man trycker försiktigt och känner all hård ärrvävnad som fortsätter ända ner i det mest heliga,livmodern.
Hello friend.
Men det var som min svärfar sa."Oh,you've got a smiling one".Och det är sant,Det ler.
Hello friend.
Tuesday, February 2, 2010
GOD FÖRMIDDAG .t i s d a g.
Ett + ett halvt år sedan.Jättekär.Wiiiie det börjar närma sig fredag då Mor min kommer!Roligt!
Det ska bli så skönt att prata svenska och bara bla bla bla bla bla bla..
Skönt!
Knyttet vaknade runt halv sex och ville gå upp,men jag lyckades vagga honom till sömns igen vilket var välbehövligt för både honom och mig.Ibland går det inte rent fysiskt att ta sig upp.Det går bara inte.Imorse var det mina ögon som krånglade.Försökte så gott det gick att bända upp ögonen men de var som ihoplklistrade av trötthet.Vid halv åtta steg vi i alla fall upp då jag inte kunde ta sparkarna i ryggen längre.Ibland förstår jag mig inte på Lughán.Han vaknar jättetidigt och är superpigg men när vi väl kommer upp så bara gäspar han och gnäller och gnyr av trötthet.Varför ska det vara så svårt att sova ut undrar jag?
För sedan blir det skrikfest när man försöker få honom att somna igen.
Jag måste komma igång mer med rutinerna.Trots att Lughán föddes för sex månader sedan vaknar jag fortfarande på morgonen och känner mig som ett stort frågetecken.Hur gör man med ett barn?Vad ska vi göra idag?
Trots att det finns hur mycket husliga bestyr som helst att göra kommer jag helt enkelt inte igång riktigt.
Det blir lätt att man bara sitter och segar.
Önskar att det fanns fler människor jag kände i min omgivning.Skulle vara så vackert att ha "fika med en vän" uppskrivet i sin kalender.Det skulle vara jättefint.
Det kan gå dagar utan att jag har en konversation med någon överhuvudtaget.
All denna grubbeltid skulle man ju kunna utnyttja till någonting nyttigt,men istället så rinner den mellan fingrarna och jag tänker för mycket på frågor som jag inte kan få besvarade.
Vill bli mer produktiv.
Känns fint att ha börjat en kurs i alla fall.trots att det bara är sista helgen i varje månad.
I lördags fick vi uppgiften att gå ut i naturen och ställa oss frågan-
What does it mean to be alive?
Vi skulle använda oss av våra sinnen istället för vårt intellekt för att besvara frågan.
Vad känner du,vad hör du,vad ser du,vad smakar du!
Det var fint!
Dessa ord blev mitt svar:
Everchanging
crisp
clear
connection
circle
light
hope
texture
roughness
strive
shadows
air
cold
rythm
vulnerability
death
ground
bridges
wet
details
longing
cracks
warmth
strength
hand in hand
magic
attention
freedom
konstruction
directions
ownership
Ska försöka ta mig iväg till gymmet senare.Det var längesedan nu jag var där.I förra veckan fann jag inte tiden och när jag fann tiden blev jag sjuk.
Sedan är jag så himla sugen på kalles kaviar att jag ska försöka tjata till mig en tripp till Ikea senare!
Nu borde jag ta tag i disken medan Lughán har sin lilla nap!
Och laga linsgryta!
Ack det ljuva fattiga unga mamma-livet i främmande land.
Känner mig gammal.
Det ska bli så skönt att prata svenska och bara bla bla bla bla bla bla..
Skönt!
Knyttet vaknade runt halv sex och ville gå upp,men jag lyckades vagga honom till sömns igen vilket var välbehövligt för både honom och mig.Ibland går det inte rent fysiskt att ta sig upp.Det går bara inte.Imorse var det mina ögon som krånglade.Försökte så gott det gick att bända upp ögonen men de var som ihoplklistrade av trötthet.Vid halv åtta steg vi i alla fall upp då jag inte kunde ta sparkarna i ryggen längre.Ibland förstår jag mig inte på Lughán.Han vaknar jättetidigt och är superpigg men när vi väl kommer upp så bara gäspar han och gnäller och gnyr av trötthet.Varför ska det vara så svårt att sova ut undrar jag?
För sedan blir det skrikfest när man försöker få honom att somna igen.
Jag måste komma igång mer med rutinerna.Trots att Lughán föddes för sex månader sedan vaknar jag fortfarande på morgonen och känner mig som ett stort frågetecken.Hur gör man med ett barn?Vad ska vi göra idag?
Trots att det finns hur mycket husliga bestyr som helst att göra kommer jag helt enkelt inte igång riktigt.
Det blir lätt att man bara sitter och segar.
Önskar att det fanns fler människor jag kände i min omgivning.Skulle vara så vackert att ha "fika med en vän" uppskrivet i sin kalender.Det skulle vara jättefint.
Det kan gå dagar utan att jag har en konversation med någon överhuvudtaget.
All denna grubbeltid skulle man ju kunna utnyttja till någonting nyttigt,men istället så rinner den mellan fingrarna och jag tänker för mycket på frågor som jag inte kan få besvarade.
Vill bli mer produktiv.
Känns fint att ha börjat en kurs i alla fall.trots att det bara är sista helgen i varje månad.
I lördags fick vi uppgiften att gå ut i naturen och ställa oss frågan-
What does it mean to be alive?
Vi skulle använda oss av våra sinnen istället för vårt intellekt för att besvara frågan.
Vad känner du,vad hör du,vad ser du,vad smakar du!
Det var fint!
Dessa ord blev mitt svar:
Everchanging
crisp
clear
connection
circle
light
hope
texture
roughness
strive
shadows
air
cold
rythm
vulnerability
death
ground
bridges
wet
details
longing
cracks
warmth
strength
hand in hand
magic
attention
freedom
konstruction
directions
ownership
Ska försöka ta mig iväg till gymmet senare.Det var längesedan nu jag var där.I förra veckan fann jag inte tiden och när jag fann tiden blev jag sjuk.
Sedan är jag så himla sugen på kalles kaviar att jag ska försöka tjata till mig en tripp till Ikea senare!
Nu borde jag ta tag i disken medan Lughán har sin lilla nap!
Och laga linsgryta!
Ack det ljuva fattiga unga mamma-livet i främmande land.
Känner mig gammal.
Wednesday, January 27, 2010
HEJ ALLA MAMMOR .o n s d a g.
HUR SLUTAR MAN AMMA!?
min son råkar vara tutte-lover number 1.Hjälp.Jag kan inte ens trappa ner.Detta tuttberoende verkar vara svårare än när jag slutade röka.fan.
min son råkar vara tutte-lover number 1.Hjälp.Jag kan inte ens trappa ner.Detta tuttberoende verkar vara svårare än när jag slutade röka.fan.
Monday, January 4, 2010
Hej hej hej! .m å n d a g.
Lugán har skrikit sig hes av upphetsning och utmattning.
Det är underligt det där.
Han är liksom så trött att hela kroppen förvandlas till en pustande trött liten svamp,
men huvudet nickar hit och dit och ögonen rullar.Som om han helt enkelt inte kan få nog av denna världen.Han vill inte somna.VILL INTE SOMNA,MAMMA.
-om han kunde prata alltså.-
För tillfället säger han bara 'dadadadadadadada'
och 'aaaaaaaaaababababa'.
Jag försöker titta på honom med ett förstående ansiktsuttryck,då brukar han skratta.
Här tar man sin mamma-uppgift på allvar och min son bara skrattar.
Det börjas redan nu.Tonårsrevolten.Hua!
Det har varit ett par störda dagar som jag nu vill lägga bakom mig och aldrig någonsin röra vid igen.
Tom fick frustrations-fnatt igår och vände
upp-och-ner på hela huset kändes det som.
Lughán bara skrek som vanligt och jag ville bara luta mitt ansikte mot mina handflator och kvävt skrika,i don't want this in my life.
Men det gjorde jag inte.
jag är så förvirrad för tillfället.Detta med jämställdhet,mammaskap och relation.
Vad är mitt,vad är ditt?
Är vi på varandras sida eller motarbetar vi bara varandra.
Ja visst ska man tänka positivt,men jag är så rädd att man tillsluta hamnar i förnekelse.
Är det faktiskt så att i slutet av dagen så är det ändå bara kvinnorna som får dra ansvarslasset medan männen utbildar sig till givande poster i livet.
Jag menar inte att jag inte vill vara hemma med mitt barn.Men trots att Tom är underbar så måste man ändå som mamma gå omkring och känna tacksamhet om han tar bebis en stund.
Som om att det sägs i det tysta.
'Nu har jag tagit honom en halvtimme,det borde räcka för resten av dagen och du borde vara tacksam'
Det är inte så att han säger så,jag tvivlar starkt på att han tänker de tankarna,
men det känns liksom.i luften.
Jag är så jävla rädd för att bli bitter med värkande leder och tomt sinne.
Vill våga nämna för min omgivning att jag också behöver tankerum och andningsrum
alldeles själv,
utan att få fan vad dålig mamma du är uppkastat i ansiktet.Tänk om jag aldrig kommer få något stöd i detta landet.
Piss-politik.Både globalt och privat.
Jag minns min förlossning.I början du vet,när det gick bra.
jag ville vara själv.
Jag behövde vara själv.
Men det kunde jag förstås inte säga till Tom eller någon annan.
Vad är det för kvinna liksom,inte vilja vara med sin man,pappan till barnet under detta viktiga livs-givande skeende?
Men jag lovar.Jag ville vara själv.
Jag ville inte behöva tänka på någon annans behov eller upplevelse i den stunden.
Det är en så jävla sjukt intim privat sak som kräver största möjliga koncentration.
Det var min kropp.Det är min kropp.
Är så rädd att någon ska ta min kropp utan tillåtelse.
Jag vet att det låter konstigt detta.
Men kan ofta uppleva en upplevelse som totalt olika saker i en.
När man ligger där,efter en förlossning.
Urkvinnan inom sig som man har upplevt.
Den sjuka kraften,den sjuka smärtan.
Allt som var så sjukt och inte alls som alla jävla pretantiösa waldorf-böcker
där kvinnan liksom ligger och skriker lidelsefullt i symbios med sin man och i hans kärleksfulla armar med ett perfekt litet blodigt bebis-huvud,utpushat ur en naturligt behårad gren,
utan mer en känsla
av ren och skär panik över en kropp som svikit en
och ett stilla rum,
och det ekar bara ensamhet bland alla grattis-blommor och blad och blod,
spritdoftande händer och kanyler.
Då orkar man liksom inte att sin man skickar sms till alla sina vänner och säger hur bra allting gick och hur bra vi nu mår.
Jag tror att förlossnings-ögonblicket är en av de mest ensammaste stunderna i en kvinnas liv.
I mitt liv.
Det är en tomhet som fortfarande inte lämnar kroppen
Ursäkta svamlet.
Det är underligt det där.
Han är liksom så trött att hela kroppen förvandlas till en pustande trött liten svamp,
men huvudet nickar hit och dit och ögonen rullar.Som om han helt enkelt inte kan få nog av denna världen.Han vill inte somna.VILL INTE SOMNA,MAMMA.
-om han kunde prata alltså.-
För tillfället säger han bara 'dadadadadadadada'
och 'aaaaaaaaaababababa'.
Jag försöker titta på honom med ett förstående ansiktsuttryck,då brukar han skratta.
Här tar man sin mamma-uppgift på allvar och min son bara skrattar.
Det börjas redan nu.Tonårsrevolten.Hua!
Det har varit ett par störda dagar som jag nu vill lägga bakom mig och aldrig någonsin röra vid igen.
Tom fick frustrations-fnatt igår och vände
upp-och-ner på hela huset kändes det som.
Lughán bara skrek som vanligt och jag ville bara luta mitt ansikte mot mina handflator och kvävt skrika,i don't want this in my life.
Men det gjorde jag inte.
jag är så förvirrad för tillfället.Detta med jämställdhet,mammaskap och relation.
Vad är mitt,vad är ditt?
Är vi på varandras sida eller motarbetar vi bara varandra.
Ja visst ska man tänka positivt,men jag är så rädd att man tillsluta hamnar i förnekelse.
Är det faktiskt så att i slutet av dagen så är det ändå bara kvinnorna som får dra ansvarslasset medan männen utbildar sig till givande poster i livet.
Jag menar inte att jag inte vill vara hemma med mitt barn.Men trots att Tom är underbar så måste man ändå som mamma gå omkring och känna tacksamhet om han tar bebis en stund.
Som om att det sägs i det tysta.
'Nu har jag tagit honom en halvtimme,det borde räcka för resten av dagen och du borde vara tacksam'
Det är inte så att han säger så,jag tvivlar starkt på att han tänker de tankarna,
men det känns liksom.i luften.
Jag är så jävla rädd för att bli bitter med värkande leder och tomt sinne.
Vill våga nämna för min omgivning att jag också behöver tankerum och andningsrum
alldeles själv,
utan att få fan vad dålig mamma du är uppkastat i ansiktet.Tänk om jag aldrig kommer få något stöd i detta landet.
Piss-politik.Både globalt och privat.
Jag minns min förlossning.I början du vet,när det gick bra.
jag ville vara själv.
Jag behövde vara själv.
Men det kunde jag förstås inte säga till Tom eller någon annan.
Vad är det för kvinna liksom,inte vilja vara med sin man,pappan till barnet under detta viktiga livs-givande skeende?
Men jag lovar.Jag ville vara själv.
Jag ville inte behöva tänka på någon annans behov eller upplevelse i den stunden.
Det är en så jävla sjukt intim privat sak som kräver största möjliga koncentration.
Det var min kropp.Det är min kropp.
Är så rädd att någon ska ta min kropp utan tillåtelse.
Jag vet att det låter konstigt detta.
Men kan ofta uppleva en upplevelse som totalt olika saker i en.
När man ligger där,efter en förlossning.
Urkvinnan inom sig som man har upplevt.
Den sjuka kraften,den sjuka smärtan.
Allt som var så sjukt och inte alls som alla jävla pretantiösa waldorf-böcker
där kvinnan liksom ligger och skriker lidelsefullt i symbios med sin man och i hans kärleksfulla armar med ett perfekt litet blodigt bebis-huvud,utpushat ur en naturligt behårad gren,
utan mer en känsla
av ren och skär panik över en kropp som svikit en
och ett stilla rum,
och det ekar bara ensamhet bland alla grattis-blommor och blad och blod,
spritdoftande händer och kanyler.
Då orkar man liksom inte att sin man skickar sms till alla sina vänner och säger hur bra allting gick och hur bra vi nu mår.
Jag tror att förlossnings-ögonblicket är en av de mest ensammaste stunderna i en kvinnas liv.
I mitt liv.
Det är en tomhet som fortfarande inte lämnar kroppen
Ursäkta svamlet.
Friday, November 13, 2009
-Om kyrkogården och längtan efter en lekpark!-
Som jag kanske nämnt tidigare,brukar jag promenera på en kyrkogård med Lughán.Jag börjar vänja mig nu,trots att det var väldigt makabert i början.Det enda jag tycker är svårt fortfarande är när man går förbi sörjande människor.
De som sitter nedhukade där vid gravstenarna med ny-köpta blommor och gråter eller ber en bön.
Det värsta är när graven tillhör ett barn.Och där går jag förbi,skyndar med min röda barnvagn och en gråtande Lughán.Vågar knappt möta deras blickar,men jag kan känna hur fel det är av mig att gå där på kyrkogården.Hur har jag mage liksom att vandra med mitt levande liv på rullande hjul förbi de människor vars liv har tagits ifrån dem alldeles för tidigt.
Ibland kan jag inte låta bli att snegla på dessa gravar där folk har suttit nedhukade vid,nästa gång jag går förbi och ingen är där längre.
Det är en konstig fascination.
Sorgen är så naken liksom.Det känns som om jag tar del av något förbjudet,betraktar det hemliga band mellan de levande nära och kära till och de älskade bortgångna.
Minns specifikt en ung kvinna som satt vid en grav.Hon stirrade tomt ut i luften och tomt på mig.Hennes hand kramade hårt en nallebjörn och jag skyndade odiskret förbi.
Nästa dag,var jag där igen.Jag kunde inte låta bli,trots att jag kände mig skamligt kriminell,att se vad som stod på gravstenen.
Det var ett namn,ett datum.Följt av orden "born sleeping".
Det var så fina ord som förklarar det absolut värsta som kan hända blivande föräldrar.
Det som jag var så rädd för under min graviditet,som var läskigt nära att bli min verklighet också.Att föda ett sovande barn.
Statistiken säger att 4000 barn föds sovande i England idag.De sa att det är ovanligt,det händer inte dig.
Fast det händer 4000 föräldrar varje år.Jag mår illa av den tanken.
Och jag känner mig så dum ibland som klagar.Vi som har levande friska barn har liksom inte råd att klaga egentligen.Trots sömnlösheten och tröttheten,bröstinflammationen,jobbiga förlossningen,ärret som aldrig läker,den misslyckade amningen,det uteblivna sexet o.s.v.
Skynda dig älskade,skynda att älska!
Tacksamhet.Jag är tacksam.
Anledningen till att jag och Lughán promenerar på kyrkogården,är för att det andra alternativet inte är så lockande.Det finns en park här i Leeds.En underbar park där man får lust att spela brännboll och leka.Den är stor och grön och jättefin.Tyvärr finns det många gäng här i Leeds som tycker mycket om att vandalisera och göra barnfamiljer rädda.Det finns en liten lekpark,men den är sönderslagen.Jag önskar nästan att de tog bort den helt.För det finns ingen sorgligare syn i världen än en ödelagd lekplats.Inga gungor finns kvar.Bara krokiga metallställningar med flagnande färg som människor har sparkat sönder.Det gnisslar om den trasiga metall-karusellen och det enda som virvlar med vinden längst marken under gungställningen är ett par tomma ölburkar.Det är så himla tråkigt.
jag vet gamla människor som har slutat att gå där,efter att ha blivit påkörda av killar på cyklar.
Jag blev själv påkörd bakifrån av en kille på bmx när jag var höggravid.Det var inte ett misstag,jag var målet.
Det är inte en miljö jag vill ha mitt barn i.En miljö där människor som tydligen mår så jävla dåligt att de har bestämt att förstöra andras liv så till den milda grad att de på riktigt skadar.
Läskiga figurer vandrar omkring med sågar i händerna och ser skräckinjagande ut.
För en månad sedan anmäldes en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka.
I'm feeling pretty sick och osäkerheten jag upplever är det värsta.
Jag vill inte behöva känna att jag skyndar med barnvagnen förbi de som röker hasch på bänken
och som leker med en fickkniv i ena handen.
Detta är det värsta med Leeds.Det stenhårda klimatet.
Familjer som uppfostrar sina barn till rasister och vandalister.
Att inte kunna ha blommor utanför sin dörr utan att
få de förstörda.
Att inte kunna ha en kolonilott utan att få sitt växthus nerslaget.
Att man alltid alltid måste låsa sin dörr,
trots att man är inomhus.
Bristen på respekt
Det bästa med Leeds är det mångkulturella.
På bara vår gata finns det minst tio olika nationaliteter,och när man vandrar längst gatan är man hungrig innan man hunnit komma till dörren p.g.a alla underbara dofter från de olika världs-köken.
De lagar galet god mat och är så underbara.
Jag tycker om det faktum att Leeds inte är så segregerat.Rika bor bredvid de fattiga.Invandrarna bor granne med medelklass-engelska familjen.
Det är fint.Även fast det skapar konflikter ibland.
Oj jag vet inte varför jag skriver om detta.Det finns så mycket mer till ämnet och jag ska skriva mycket mer om Leeds när jag får chansen,fast nu vaknar Lughán tyvärr.
Puss
De som sitter nedhukade där vid gravstenarna med ny-köpta blommor och gråter eller ber en bön.
Det värsta är när graven tillhör ett barn.Och där går jag förbi,skyndar med min röda barnvagn och en gråtande Lughán.Vågar knappt möta deras blickar,men jag kan känna hur fel det är av mig att gå där på kyrkogården.Hur har jag mage liksom att vandra med mitt levande liv på rullande hjul förbi de människor vars liv har tagits ifrån dem alldeles för tidigt.
Ibland kan jag inte låta bli att snegla på dessa gravar där folk har suttit nedhukade vid,nästa gång jag går förbi och ingen är där längre.
Det är en konstig fascination.
Sorgen är så naken liksom.Det känns som om jag tar del av något förbjudet,betraktar det hemliga band mellan de levande nära och kära till och de älskade bortgångna.
Minns specifikt en ung kvinna som satt vid en grav.Hon stirrade tomt ut i luften och tomt på mig.Hennes hand kramade hårt en nallebjörn och jag skyndade odiskret förbi.
Nästa dag,var jag där igen.Jag kunde inte låta bli,trots att jag kände mig skamligt kriminell,att se vad som stod på gravstenen.
Det var ett namn,ett datum.Följt av orden "born sleeping".
Det var så fina ord som förklarar det absolut värsta som kan hända blivande föräldrar.
Det som jag var så rädd för under min graviditet,som var läskigt nära att bli min verklighet också.Att föda ett sovande barn.
Statistiken säger att 4000 barn föds sovande i England idag.De sa att det är ovanligt,det händer inte dig.
Fast det händer 4000 föräldrar varje år.Jag mår illa av den tanken.
Och jag känner mig så dum ibland som klagar.Vi som har levande friska barn har liksom inte råd att klaga egentligen.Trots sömnlösheten och tröttheten,bröstinflammationen,jobbiga förlossningen,ärret som aldrig läker,den misslyckade amningen,det uteblivna sexet o.s.v.
Skynda dig älskade,skynda att älska!
Tacksamhet.Jag är tacksam.
Anledningen till att jag och Lughán promenerar på kyrkogården,är för att det andra alternativet inte är så lockande.Det finns en park här i Leeds.En underbar park där man får lust att spela brännboll och leka.Den är stor och grön och jättefin.Tyvärr finns det många gäng här i Leeds som tycker mycket om att vandalisera och göra barnfamiljer rädda.Det finns en liten lekpark,men den är sönderslagen.Jag önskar nästan att de tog bort den helt.För det finns ingen sorgligare syn i världen än en ödelagd lekplats.Inga gungor finns kvar.Bara krokiga metallställningar med flagnande färg som människor har sparkat sönder.Det gnisslar om den trasiga metall-karusellen och det enda som virvlar med vinden längst marken under gungställningen är ett par tomma ölburkar.Det är så himla tråkigt.
jag vet gamla människor som har slutat att gå där,efter att ha blivit påkörda av killar på cyklar.
Jag blev själv påkörd bakifrån av en kille på bmx när jag var höggravid.Det var inte ett misstag,jag var målet.
Det är inte en miljö jag vill ha mitt barn i.En miljö där människor som tydligen mår så jävla dåligt att de har bestämt att förstöra andras liv så till den milda grad att de på riktigt skadar.
Läskiga figurer vandrar omkring med sågar i händerna och ser skräckinjagande ut.
För en månad sedan anmäldes en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka.
I'm feeling pretty sick och osäkerheten jag upplever är det värsta.
Jag vill inte behöva känna att jag skyndar med barnvagnen förbi de som röker hasch på bänken
och som leker med en fickkniv i ena handen.
Detta är det värsta med Leeds.Det stenhårda klimatet.
Familjer som uppfostrar sina barn till rasister och vandalister.
Att inte kunna ha blommor utanför sin dörr utan att
få de förstörda.
Att inte kunna ha en kolonilott utan att få sitt växthus nerslaget.
Att man alltid alltid måste låsa sin dörr,
trots att man är inomhus.
Bristen på respekt
Det bästa med Leeds är det mångkulturella.
På bara vår gata finns det minst tio olika nationaliteter,och när man vandrar längst gatan är man hungrig innan man hunnit komma till dörren p.g.a alla underbara dofter från de olika världs-köken.
De lagar galet god mat och är så underbara.
Jag tycker om det faktum att Leeds inte är så segregerat.Rika bor bredvid de fattiga.Invandrarna bor granne med medelklass-engelska familjen.
Det är fint.Även fast det skapar konflikter ibland.
Oj jag vet inte varför jag skriver om detta.Det finns så mycket mer till ämnet och jag ska skriva mycket mer om Leeds när jag får chansen,fast nu vaknar Lughán tyvärr.
Puss
Subscribe to:
Posts (Atom)