Hej hej hej! .m å n d a g.

Lugán har skrikit sig hes av upphetsning och utmattning.
Det är underligt det där.
Han är liksom så trött att hela kroppen förvandlas till en pustande trött liten svamp,
men huvudet nickar hit och dit och ögonen rullar.Som om han helt enkelt inte kan få nog av denna världen.Han vill inte somna.VILL INTE SOMNA,MAMMA.
-om han kunde prata alltså.-

För tillfället säger han bara 'dadadadadadadada'
och 'aaaaaaaaaababababa'.

Jag försöker titta på honom med ett förstående ansiktsuttryck,då brukar han skratta.
Här tar man sin mamma-uppgift på allvar och min son bara skrattar.
Det börjas redan nu.Tonårsrevolten.Hua!

Det har varit ett par störda dagar som jag nu vill lägga bakom mig och aldrig någonsin röra vid igen.
Tom fick frustrations-fnatt igår och vände
upp-och-ner på hela huset kändes det som.
Lughán bara skrek som vanligt och jag ville bara luta mitt ansikte mot mina handflator och kvävt skrika,i don't want this in my life.
Men det gjorde jag inte.

jag är så förvirrad för tillfället.Detta med jämställdhet,mammaskap och relation.
Vad är mitt,vad är ditt?
Är vi på varandras sida eller motarbetar vi bara varandra.
Ja visst ska man tänka positivt,men jag är så rädd att man tillsluta hamnar i förnekelse.

Är det faktiskt så att i slutet av dagen så är det ändå bara kvinnorna som får dra ansvarslasset medan männen utbildar sig till givande poster i livet.

Jag menar inte att jag inte vill vara hemma med mitt barn.Men trots att Tom är underbar så måste man ändå som mamma gå omkring och känna tacksamhet om han tar bebis en stund.
Som om att det sägs i det tysta.
'Nu har jag tagit honom en halvtimme,det borde räcka för resten av dagen och du borde vara tacksam'
Det är inte så att han säger så,jag tvivlar starkt på att han tänker de tankarna,
men det känns liksom.i luften.

Jag är så jävla rädd för att bli bitter med värkande leder och tomt sinne.
Vill våga nämna för min omgivning att jag också behöver tankerum och andningsrum
alldeles själv,
utan att få fan vad dålig mamma du är uppkastat i ansiktet.Tänk om jag aldrig kommer få något stöd i detta landet.
Piss-politik.Både globalt och privat.

Jag minns min förlossning.I början du vet,när det gick bra.
jag ville vara själv.
Jag behövde vara själv.
Men det kunde jag förstås inte säga till Tom eller någon annan.
Vad är det för kvinna liksom,inte vilja vara med sin man,pappan till barnet under detta viktiga livs-givande skeende?

Men jag lovar.Jag ville vara själv.
Jag ville inte behöva tänka på någon annans behov eller upplevelse i den stunden.
Det är en så jävla sjukt intim privat sak som kräver största möjliga koncentration.
Det var min kropp.Det är min kropp.
Är så rädd att någon ska ta min kropp utan tillåtelse.

Jag vet att det låter konstigt detta.
Men kan ofta uppleva en upplevelse som totalt olika saker i en.
När man ligger där,efter en förlossning.
Urkvinnan inom sig som man har upplevt.
Den sjuka kraften,den sjuka smärtan.
Allt som var så sjukt och inte alls som alla jävla pretantiösa waldorf-böcker
där kvinnan liksom ligger och skriker lidelsefullt i symbios med sin man och i hans kärleksfulla armar med ett perfekt litet blodigt bebis-huvud,utpushat ur en naturligt behårad gren,

utan mer en känsla
av ren och skär panik över en kropp som svikit en
och ett stilla rum,
och det ekar bara ensamhet bland alla grattis-blommor och blad och blod,
spritdoftande händer och kanyler.

Då orkar man liksom inte att sin man skickar sms till alla sina vänner och säger hur bra allting gick och hur bra vi nu mår.

Jag tror att förlossnings-ögonblicket är en av de mest ensammaste stunderna i en kvinnas liv.
I mitt liv.

Det är en tomhet som fortfarande inte lämnar kroppen

Ursäkta svamlet.

Om att vara stor fast ändå väldigt liten.

Lughán är ett "ovanligt stort" barn.Han fyller fyra månader den 17 November och väger drygt 9 kg.
Kläderna på H&M som är storlek 6-9 månader sägs vara upp till 9 kg.Alltså följer han inte den "normala" tillväxt-kurvan,såsom man ska vara om man är normal.
Det är det första människor säger när de ser honom."oj,vilken redig pojke"-"stor och stark och stadig"."Han kan nog sitta upp snart,ska du se"-"det ser ut som om han skulle kunna börja gå vilken dag som helst"
Aldrig någonting om att han är fin.Bara att han är så väldigt stor."He is massive"Men Lughán är fortfarande liten och behöver den omtanke ett litet barn får.
Varför ska ett litet barn vara "oh så rysligt söt-så pytteliten och gullig".Varför ska ett barn som kommer ren in i denna värld,bli dömd och stämplad från början.Det är ju inte något vidare konstigt att ojämställdhet finns menar jag.
tar mig tillbaka till när jag var yngre.De satte mig alltid mellan de bråkiga pojkarna för att jag skulle se till att de var tysta.Bara för att jag var mullig,var jag "redig tjej,med fötterna på jorden.Inte känslig alls bara stark".
Bara för att jag i tolvårsåldern inte tolererade att killarna kallade mig för fitta eller fet utan att ge svar på tal,blev jag kallad radikal feminist trots att jag knappt förstod vad begreppet menades.Lärarna skrockade lite,tittade roat på mig och sa "Jo,rediga Nora är det eld i".
Jag hade kortklippt hår och fick inte bli Lucia.Det stod mellan mig som hade "medmänskliga kvalitéer" eller en annan flicka som hade långt lockigt hår sa magistern.
Hon vann.

Jag blir bara så trött ibland.Min son är känslig såsom andra barn.Min son är lika liten,såsom en annan snart fyramånaders gammal bebis.
Bara för att han väger och ser ut som en 6-9månaders gammal bebis betyder inte att han är "wow vilken dunderkille,så stor och stark och macho"
Han är också söt,också fin.Också liten och ren.Snälla stämpla inte.Se Lughán som Lughán är.Se andra barn som de individer de är.
Jag vill inte att Lughán ska få höra att han är för stor och inte passar in.Att han har fel kropp bara för att han inte passar in i sin årsgrupp.Att vara så redig att han klarar sig själv och aldrig behöver hjälp med någonting på dagis.
Något är så sjukt fel i samhället när det första man gör när ett barn är fött är att diskutera dess utseende,anlag,kroppstyp,knubbiga mage.Kommer han alltid att vara tjock?Vilket litet fetto liksom.
Låt barnen bara lysa.Sluta utseendehetsa runt någon som knappt känner igen sina egna föräldrar än.
HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN,DU DUGER INTE!liksom.

Fick mig en ryslig verklighets-check när jag fick barn.
"Åh en liten flicka!"-nej det är en pojke.!"Men han har ju så stora ögon,långa ögonfransar och en lila filt,visst måtte det vara en flicka?"..NEJ FÖRIHELVETE!

kanske svamlar jag bara.Men jag tycker bara att det är så himla obehagligt.
Och det är ändå en pojke jag har.Det är liksom "okej"att en kille är stor och stark,eller?
Om det hade varit en stor flicka jag hade istället.Hade det varit ännu mera fel då?Hon skulle då förväntas vara en liten jollrande prinsessa.Mår illa jag bara tänker på det

Det är ett evigt jämförande med grannbebisen som är född två månader tidigare men ändå halva storleken av vad Lughán är."Oj vad stor Lughán är,vad matar du honom?"Folk skämtar om att inte orka lyfta honom.Att han väger mer än de själva.Brist på samtalsämne undrar jag.Eller är alla bara så sjukt osunda i sin inställning till mycket små barn.
Det är som om det eviga jämförandet börjar med en rivstart redan vid befruktelsens skeende.
Under min graviditet var de så oroliga och skickade mig på ultraljud hela tiden för att de tyckte att Lughán hade långa ben.Han kom tillslut ut ur magen och hade fortfarande långa ben.Kanke lite längre ben än genomsnittsbebisen.Är det en sjukdom då?Ja för att passa in kanske han måste kapa halva vaden eller så.

Detta kanske låter som ett försvarstal.Typ-"min son är visst fin,trots att han är stor,så det så."

Men det är inte riktigt det jag vill belysa,trots att det låter som en partisk mammas eldiga 'du-är visst-värd-någonting'-betygelser.

Jag vill väl bara ha sagt att jag nästan blir mörkrädd ibland.
Det är en så otroligt osund och onaturlig fixering av vad som är rätt och fel utseendemässigt.

Jag är ju inte så himla bra med detta själv.
Eftersom att alla påpekar att Lughán är stor som en elefant,
oroar jag mig också.
Kikar i smyg på honom när han ligger naken på skötbordet och sprattlar.
Han tror att jag bara leker med honom när jag cyklar hans nakna små ben,
fast jag egentligen tittar på honom och tänker,
"de kanske har rätt.Tänk om det är något fel på honom,tänk om han har ovanligt långt liv,för stort huvud,för tjocka ben."
"Ser inte det ena ögat mindre ut som den där kvinnan sa,och har han T.O.M FÖR LITEN SNOPP KANSKE?
"Kommer kuken bli lik sin fars",säger de och flinar."hähähä".
Så jävla sjukt.
Och där ligger Lughán och skrattar och ler och förstår alls inte vilken sjuk och vriden värld han har kommit till.

Hur var jag som barn?

Jag var sprudlande och full av energi.Jag kom till världen och jag levde i nuet och var social.Pratade med allt och alla och tänkte inte så mycket.Sedan i 12-årsåldern kom smällen och självkänsla och självförtroendet sjönk som sten mot botten.
Blev sjuk i anorexi och hatade mig själv så innerligt.Jag har under mina tonårsår alltid fått kämpa med att bemästra min "galna" sida,det är liksom så fel för en flicka att också vara arg.
Killarna i klassen som kastade glasflaskor nerför spiraltrappan på andra elever,fick allt stöd i världen och blev sedan hyllade av de kvinnliga lärarna att de växte upp till välartade unga män,bara för att de betedde sig någorlunda snällt mot sin omvärld.Att de kallade tjejen utan så mycket tuttar för jävla äckel-planka eller jag som var mullig för fula hora var ju glömt och förlåtet snabbt som ögat.Medans flickorna med attityd tyckte lärarna verkligen inte om och har aldrig gillat längre fram heller.

Jag tryckte ner mig själv så mycket under tonårsåren.Försökte kväva det som var jag.
Detta har lett till att utöver självhat har jag även utvecklat social fobi och knappt kan köpa mjölk på ICA utan att ha hjärtat i halsgropen.Bara för att jag har lärt mig att det är vulgärt ovh fult med flickor som skränar och skrattar.NEJ,detta är inte en gammaldags uppfattning utan finns fortfarande väldigt närvarande i denna nutid.

Jag längtar tillbaka till den tid när jag var yngre och stod naken vid strandkanten med armarna uppsträckta i skyn och skrek "Här är jag världen,kom och ta mig om du kan!!!".Mitt självförtroende var odödligt.
Jag vill inte leva så här längre.Speciellt vill jag vara en förebild för min son och andra eventuella framtida barn.Jag vill inte stå framför spegeln och nypa fläsket och prata om hur fet eller fel jag är.Trots att jag kanske inte känner mig på topp utseendemässigt vill jag inte sprida de orden.Det ansvaret tycker jag nog att man har när man får barn.
Att lära dem att man är perfekt precis som man är.Det finns inget som är fel eller trasigt.Skydda Lughán helt kan jag förstås inte göra.Men man ska försöka vara den förändring i världen som man vill se.Man ska icke klaga på smal-hetsen t.ex om man själv går där och räknar kalorierna för att passa in i någon jävla falsk mall.
Det finns fan inga regler.

Min son är det finaste och mest perfekta som finns.Stor som liten.Med ben eller utan.

Det är bara Lughán.