DEN AFRIKANSKA KVINNAN

Det finns ögonblick då jag verkligen älskar Leeds.Det är sällan man får ta del av en sådan mångkulturell del av världen,det är så fint.Och inte minst inspirerande.

Jag gymmade igår.Eller det gjorde jag inte alls det.Men jag gick till gymmet i alla fall,och gjorda Vinyasa Flow Yoga.
Helt sjukt skönt,blev helt harmonisk.
Det var en underbar tjej från Ungern som ledde passet.Hon pratade med en skön lugnande brytning på engelskan och var så böjlig i kroppen att jag blev mäkta imponerad.
Jag älskar att betrakta en människa använda sin kropp på det viset.Så underbart.
Det är ju precis så vi är ämnade att använda våra kroppar.
Det spelar ingen roll om man är tjock eller smal,så länge man är hälsosam och funktionell.
Så pass rörlig att man kan överleva skeppsbrott eller bära ut ett barn från ett brinnande hus.
En praktisk kropp helt enkelt.
Jag har alltid önskat att jag skulle haft mindre bröst.Inte för att det inte är fint med stora bröst,tvärtom.
Utan mer för all rörelse jag skulle kunna göra så mycket mera.
Bekvämt helt enkelt.Att kunna springa långt och länge utan guppande dingdongar dom bara dask,dask liksom.
Jag älskar funktion.Kanske för att jag är en så pass opraktisk och slarvig människa.
jag längtar ständigt efter japanska rätter och spikrak lugg,
som en motpol ungefär.
För att jämna ut,sudda över och balansera den kluddiga kladdiga sidan av mig själv.

Jag är trött på relationer.ALLT har man verkligen en särskild relation till.Tröttsamt ibland.
Speciellt relationen till den egna kroppen är tröttsam.

Jag var påväg hem från Yogan,jag satt högst upp,längst fram i bussen som jag alltid gör när jag är själv.
Bussen bromsade in vid en busshållplats.Det regnade ute så människorna kurade ihop sig under busshållplatsens tak.Då såg jag henne!
Mitt bland alla mjukisbyxor och plastkassar stod en afrikansk kvinna.Hon var helt vitklädd från topp till tå.Vackert draperad.man kunde skönja hennes kropps kurvor under allt det fölsjsamma tyget.
Hon var lång,ståtlig.Storbröstad vacker.
Även huvudet var inlindat i en vit turban,Och på ryggen hade hon lindat ett barn mot hennes kropp.Hon lyste i mörkret.
Hon svängde på höfterna och det kändes som hennes bakdel rörde sig i takt till någon avlägsen trumma i jorden.Inom henne.Hon rörde på sig,dansade i smutsiga regniga Leeds för att lugna sitt barn på ryggen.
Det var så himla fint.
Jag tänkte att om jag vore ett barn skulle jag inte kunna föreställa mig en underbarare plats att befinna sig på.Värmen från sin mammas rygg,insvept nära nära.

Sådan vill jag vara!Kanske låter detta som en klisché.
Detta är det naturliga som vi i västvärlden har gått miste om.
Jag har haft anorexia.Suttit kall i sterila vänterum med ammoniaklukten överallt.
Hatat,slagit.Velat komma bort bort bort från mig själv.
Varför känner vi så här för våra kroppar?
Om jag skulle fortsätta känna så här skulle jag ju då förmedla det till mitt/mina barn.
Och det är hemskt..
Jag har ammat stora bröst.Därför hänger de.Naturligt!?
Fult?
Naturligt.NATURLIGT!Hörde ni det alla jävlar som tror att runda bollar till bröst är på riktigt?

Tröttsamt trams.


Älska dig själv,embrace it.

Vi är ju bara helt vilse ju.

BARA TJAT OCH LITE ILSKA .m å n d a g.

Känner mig som levande död.Vilken jävla helg.
Nya tag.
Sitter i läppstift och trosor och tänker att jag borde få på mig kläderna och komma igång.Kom igång.

Det finns en blogg som heter 'finnjonna' som jag älskar.Mycket för att hon skriver så fint och hennes historia är så gripande och hon är så stark och vacker.
Hon fick ett barn för ett ungefär ett år sedan.Vägen dit var lång och smärtsam och hon förlorade två barn på färden.
Hon är hemma med sitt barn.Såklart.Hon kanske är lite som jag.Så himla lycklig över att ha blivit mamma,betagen varje dag av detta lilla under.Äntligen ett barn!
Det finns en tjej som heter Jenny W som har skrivit en artikel på sin feministiska blogg om 'finnjonna'.

"Har annars hittat en blogg som jag måste kommentera trots att det bär emot. Det är rara finnjonnas blogg, en som det framgår tjej till Marcus Birro. Nått mer femtiotalskrampigt har jag dessvärre inte läst på länge."


Jag mår så illa över hur hon skrev om Jonna och hennes liv.Försöker göra sig rolig.Slå på en liten charmerande-orddans där undertonen är typ,spy galla.

Mår så illa.

Skulle hon ha tagit sig tid att verkligan Läsa om Jonnas liv och texter innan hon hade börjat lajja med sina jävla akademiska pretto-ord.Läst om hennes längtan efter ett barn som levde.Hennes resa.Hennes liv.

Man behöver inte ha barn för att ens förstå Jonnas smärta och glädje.
Kanske måste man vara mamma själv för att förstå,att man gör vad som krävs för att få det att funka.Då borde Jenny W förstå.
Man kämpar som en idiot för sin familj.Och det är en fin sak.Inte något man ska förkasta.
Kanske man måste vara en mamma som för första gången få hålla ett levande barn i sina armar,
för att förstå att man Vill vara hemma med sitt älskade knytte det första året.

Visst.Jag skulle kunna dra till supermarket och söka jobb.Sitta i kassan hela dagarna.
Vara den som "bär byxorna" så att säga.
Men jag vill inte.Jag vill fan inte.Och det har inget att göra med jämställdhet eller inte.
Det har att göra med att jag VILL.
Jag vill!
Och Jonna vill också!
Inte för alltid förstås.Men livet är som sagt kort som Jenny W säger.Och viktigt.
Och Just därför,vill jag vara hemma med Lughán de första året/åren.
För att det Betyder något.
För mig är det Värdefullt.
Ett beslut jag aldrig kommer att ångra.

Ibland är vågen inte helt jämn.Livet är skevt mest hela tiden.

Jag är feminist.En förvirrad sådan tydligen.
Då jag alls inte förstår hur denna artikel har med feminism att göra.

Hon är tydligen en person som gillar att dra tidiga slutsater om andra människor så jag tänkte tillåta mig själv att göra detsamma.Jag tror Jenny W behöver lite mer kärlek i sitt liv.

Tvi dig.

BARN .s ö n d a g.

Sedan jag fick barn tänker jag mycket på andra barn.
Och moderskapet.
Tänkte i början att kanske är jag en dålig mamma.Sådana tankar tycker jag inte borde finnas,och jag tillåter dem inte längre att finnas heller.Jag är den enda mamman för mitt barn,och det är perfekt.Däremot kan man ju sätta upp några små-regler om vad man vill och inte vill ha i sitt barns liv.Typ.Jag vill inte vara onykter i mitt barns sällskap eller jag vill aldrig slå mitt barn.Okej,då får jag följa det.T.ex

Tänker på att det måste finnas så väldigt många ensamma barn därute som inte har människor som älskar dem eller ger dem kärlek.Tänker att jag är glad och tacksam över att jag har så mycket kärlek att ge min son.att han alltid är varm och att jag alltid kommer finnas vid hans sida och aldrig sluta älska honom.
Då kanske det inte spelar någon roll om jag inte passar in i den typiska bull-mamma rollen där jag bara tvättar kläder och bakar gyllene limpor och alltid har håret i en välborstad brun fläta.

Tänker på alla barn därute.

Imorse skulle jag koka kaffe.Jag gick ut i köket med Lughán på höften och fyllde på te-kokaren med vatten.Lughán blev så fascinerad över hur vattnet rann ur kranen,han älskade ljudet.Så jag lät vattnet fortsätta rinna ett tag.Hela han lyste upp,och trots att han hade skrikit i två timmar i sträck tidigare och mitt tålamod var helt borta,kunde jag inte låta bli att smälta och älska hela honom i det fina ögonblicket när han förtjust och med nyfikna ögon betraktade det flygande plaskande vattnet när det trummade mot metall-sinken.

Sen fick jag ont i magen och var tvungen att stänga av kranen för att jag tänkte på alla barn som inte ens har tillgång till ett glas rent vatten att dricka.Barn som ligger där i sin oskyldighet,uttorkade och i behov av klart vatten.

Lughán blev ledsen.Jag hällde upp vattnet i kaffebryggaren och fick återigen magknip över att Lughán blev ledsen över att jag stängde av vattnet.

Ibland är det komplicerat att vara mor.

Eller som när Lughán fick en tröja över ansiktet när jag var på toaletten och vilken panik han fick.Hur han bara grät och grät och armarna sprattlade hjälplöst åt sidorna och lättnaden han uttryckte när jag tog bort tröjan.
Ville mest bara gråta då när jag tänkte på alla barn därute där ingen kommer och tar bort tröjan för ansiktet på dem.De små bebisar som blir slagna och alls inte förstår.
de små barn som aldrig får vara trygga eller tröstade när de gråter.
De barn som inte har någon att lyfta upp dem när de fallit.

Barn förstår ju inte.

Det brukar jag påminna Tom och mig själv om ibland om natten när Lughán vaknar klockan tre och vill att dagen ska börja,då man i trötthets-dvalan får känslan av att man bara vill släpa honom till ett annat rum och låta honom ligga där på trägolvet och skrika bäst han vill,
han förstår ju inte.
Det ser man ju på hela honom.Han förstår verkligen inte varför jag inte vill gå upp med honom klockan tre på morognen.
För barn finns nog inte tid och rum på samma sätt.

Tänker på barnen.

Hej hej hej! .m å n d a g.

Lugán har skrikit sig hes av upphetsning och utmattning.
Det är underligt det där.
Han är liksom så trött att hela kroppen förvandlas till en pustande trött liten svamp,
men huvudet nickar hit och dit och ögonen rullar.Som om han helt enkelt inte kan få nog av denna världen.Han vill inte somna.VILL INTE SOMNA,MAMMA.
-om han kunde prata alltså.-

För tillfället säger han bara 'dadadadadadadada'
och 'aaaaaaaaaababababa'.

Jag försöker titta på honom med ett förstående ansiktsuttryck,då brukar han skratta.
Här tar man sin mamma-uppgift på allvar och min son bara skrattar.
Det börjas redan nu.Tonårsrevolten.Hua!

Det har varit ett par störda dagar som jag nu vill lägga bakom mig och aldrig någonsin röra vid igen.
Tom fick frustrations-fnatt igår och vände
upp-och-ner på hela huset kändes det som.
Lughán bara skrek som vanligt och jag ville bara luta mitt ansikte mot mina handflator och kvävt skrika,i don't want this in my life.
Men det gjorde jag inte.

jag är så förvirrad för tillfället.Detta med jämställdhet,mammaskap och relation.
Vad är mitt,vad är ditt?
Är vi på varandras sida eller motarbetar vi bara varandra.
Ja visst ska man tänka positivt,men jag är så rädd att man tillsluta hamnar i förnekelse.

Är det faktiskt så att i slutet av dagen så är det ändå bara kvinnorna som får dra ansvarslasset medan männen utbildar sig till givande poster i livet.

Jag menar inte att jag inte vill vara hemma med mitt barn.Men trots att Tom är underbar så måste man ändå som mamma gå omkring och känna tacksamhet om han tar bebis en stund.
Som om att det sägs i det tysta.
'Nu har jag tagit honom en halvtimme,det borde räcka för resten av dagen och du borde vara tacksam'
Det är inte så att han säger så,jag tvivlar starkt på att han tänker de tankarna,
men det känns liksom.i luften.

Jag är så jävla rädd för att bli bitter med värkande leder och tomt sinne.
Vill våga nämna för min omgivning att jag också behöver tankerum och andningsrum
alldeles själv,
utan att få fan vad dålig mamma du är uppkastat i ansiktet.Tänk om jag aldrig kommer få något stöd i detta landet.
Piss-politik.Både globalt och privat.

Jag minns min förlossning.I början du vet,när det gick bra.
jag ville vara själv.
Jag behövde vara själv.
Men det kunde jag förstås inte säga till Tom eller någon annan.
Vad är det för kvinna liksom,inte vilja vara med sin man,pappan till barnet under detta viktiga livs-givande skeende?

Men jag lovar.Jag ville vara själv.
Jag ville inte behöva tänka på någon annans behov eller upplevelse i den stunden.
Det är en så jävla sjukt intim privat sak som kräver största möjliga koncentration.
Det var min kropp.Det är min kropp.
Är så rädd att någon ska ta min kropp utan tillåtelse.

Jag vet att det låter konstigt detta.
Men kan ofta uppleva en upplevelse som totalt olika saker i en.
När man ligger där,efter en förlossning.
Urkvinnan inom sig som man har upplevt.
Den sjuka kraften,den sjuka smärtan.
Allt som var så sjukt och inte alls som alla jävla pretantiösa waldorf-böcker
där kvinnan liksom ligger och skriker lidelsefullt i symbios med sin man och i hans kärleksfulla armar med ett perfekt litet blodigt bebis-huvud,utpushat ur en naturligt behårad gren,

utan mer en känsla
av ren och skär panik över en kropp som svikit en
och ett stilla rum,
och det ekar bara ensamhet bland alla grattis-blommor och blad och blod,
spritdoftande händer och kanyler.

Då orkar man liksom inte att sin man skickar sms till alla sina vänner och säger hur bra allting gick och hur bra vi nu mår.

Jag tror att förlossnings-ögonblicket är en av de mest ensammaste stunderna i en kvinnas liv.
I mitt liv.

Det är en tomhet som fortfarande inte lämnar kroppen

Ursäkta svamlet.