Planet

Det är ständigt ljust i vårt alldeles egna solsystem. På vår planet är det varmt och mjukt och jag kan vila i nuet och bara vara nära er. Ingen kroppslig boja. Låta mina ögon se dig och dig och dig, och bara vara närvarande. Ingen kroppslig tyngd. På vår planet kan jag springa på lätta steg och jag kan röra mig fritt. Bygga koja, klättra träd, kramas, skratta, prata. Ingen kroppslig smärta. Trots att kroppen bara är ett tillfälligt lån som hus åt vår själ, blir jag dagligen påmind om hur fjättrad man kan vara, och hur mycket man behöver den. Vi för en vilsen kamp, jag och min kropp. Hälften är uppskattande, tacksam och fylld av respekt. Hälften oförståelse, rädsla, irritation och maktlöshet. Jag tänker ofta på vår planet om kvällarna när jag ligger och betraktar Malie's lilla kroppshydda av ren perfektion. Hennes runda sköldpaddemage som sakta höjer sig och sänks och andetagen som är liv och det går som glödande kärlekspilar genom mig. Uma's lättfotade piruetter och hennes blöta pussar och koncentrerade, stora blå som lyser så intensivt och livligt när hon försöker förklara något. När hon i rosa nattlinne dundrar ner för trappan med mjuka små ben sent en kväll då Otto rymde och Tom fångade honom i grannens trädgård, hennes energi och ljus som aldrig tar slut. Lugháns varma blick och när han klappar min mage och lyssnar med örat tätt intill, hans tunga huvud.Läser högt ur sin kokbok. Skulle så gärna vilja ge mina barn en mamma som inte har ont. Det är det värsta, att inte kunna ge dem det.

En liten stjärna.

I fredags fyllde min minsting 3 veckor. En liten stjärna som glittrar och värmer upp hela mig, leder min väg med sitt ljus. Det gör dem alla tre. Svårt att förstå hur tiden kan gå så otroligt fort. Hon växer i rekordfart och har redan börjat att knubba till sig :) Hon är underbar. Det har varit en varm dag, både igår och idag har solen stekt och det har varit så skönt! I torsdags haglade det och i fredags regnade det, så det har verkligen varit en total helomvändning på vädret, från vinterkläder till bara armar och ben över en natt! Glass och sol och mys. Uma är fantastisk ute i trädgården, en fröjd att se dem utan overaller och vinterskor. Så skönt att de är så befriade och kan plaska hur mycket de vill med vatten och sand, leka med myror och titta på spindlar och hönsen. Igår hittade vi en skadad fågel som vi tog till veterinären. Tror nog att det blir lite svalare igen i nästa vecka, men nu njuter vi. Malie har sovit ute i trädgården i sin vagn med bara en tunn filt över sig. Lycklig liten husmus. Jag har börjat må lite sämre igen. Slutade med mina tabletter i onsdags och det kändes som att skaka av sig en tung riddarrustning, hatar skiten med varje fiber i min kropp. Så igår när smärtan började att smyga sig på igen så föll jag inombords.  Att vara sjuk med småbarn efter barnafödsel är som att betrakta sitt liv genom en glasbubbla. Totalt fängslad. Man kan inte riktigt vara i nuet med hela sitt jag för man har så otroligt ont och är så orolig och kraftlös. Ovissheten om när och hur man ska börja må bättre är jobbig att gå runt med. Tålamodet är sämre än vanligt så klart. Tröttheten större. Och tablettknaprandet är som att svälja gift. Bojkottar skiten om infektionen är tillbaka. Får gå till en homeopat eller något, som ser kroppen som helhet. Jag avviker ju redan från hur en klassisk kropp fungerar inom både förlossning och läkning, så det känns inte som någon idé att hänga i vita, sterila korridorer och kissa i burkar och bresa med benen och spräcka varje ådra i sin kropp med nålar och prata med högsta höns som ingenting vet om mig som person. Lughán är helt ledig nästa vecka så det blir nog ganska tufft. Hans mornar på lekis är precis vad vi alla behöver, Uma är miss galenpanna så jag har nog med spring som det är :) Lughán och Uma bråkar så otroligt mycket så ibland känner jag mig alldeles okapabel till att tackla deras konfrontationer med min svaga, sjukliga kropp. Får panik i hela mig över att min älskade lilla mini-hjärta snart fyller 1 månad. Det suger att vara sjuk när barnen är som minst. Jag klarar ju allt i vanliga fall, jag kan ta sömnlösa nätter och galna småbarn, bara jag får ha min kropp. Min kropp, min kropp. Läk.

She may be the reason I survive, the why and wherefore I'm alive.

Kärleksrus med Malie. Världens mjukaste bebis. Hon älskar när jag sjunger för henne och blir lugn direkt, lugn och mild. Mjuk och koncentrerad. Tittar så försiktigt. Smakar så gott och doftar så ljuvligt. Växer snabbt, blir nog lång. Kan inte få nog av henne. Bebistiden är så flyktig att man försöker leva i nuet så mycket som möjligt, trots att livet strömmar förbi vid sidan av. Allt det praktiska med hemmet och barnen och kroppen finns ju fortfarande där. Men försöker att släppa pressen på perfekt hem och bara chilla med barnen. Tid får man finna sen. Vi är mest hemma allihopa, eller jag och barnen, Tom jobbar ju. Men vi myser, tillbringar tid i trädgården, tittar på Malie. Uma vill alltid hålla. Malie har börjat greppa saker nu, dra åt sig allt som far förbi hennes ansikte, hänger i hår och kläder. Försöker ställa sig upp på dallriga små ben på mitt knä. Ser så knasig ut. Som en liten fulsöt ankunge, min lilla milda husmus. Mjuk, mjuk, mjuk. Allra helst vill hon vara nära, nära. Amma mycket. Älskar när man går omkring med henne, pratar med henne. Igår var vi på sjukhuset och tog blodprov och urinprov på henne, hon har haft lite svag gulsot som inte har velat lägga sig riktig så vi fick kolla upp det. Allt var bra. Hon sov i vagnen som en liten juvel i mild försommarbris. Ocg jag drack min förlossningslatte. Min antibiotika har kickat in efter en helg av total vila, och trots att jag har mycket ont så känner jag mig så otroligt lättad över att det går åt rätt håll. Yes, yes, yes! kan inte lyfta och det är jobbigt såklart. Uma vill bli buren hela tiden och jag vill bära henne såklart. Lughán är varm. Mina tre små själar. Så mycket kärlek.

Mera Malie ♥

Mmm. Gudomlig är hon. Inte riktigt människa än, mer ett litet väsen.  Ett litet skrynkligt, varmt, pruttande väsen. En liten skogsmus. Hon känns lugn, men man ska nog inte ropa hej för tidigt hehe. Men just nu: Lugn. Så länge hon får vara med mig. Övade lite att snooza i vagnen men det gick sådär. Magen är himla öm och irriterande men har ändå stor beundran för vad den orkar. Idag kröp Uma upp bredvid mig i soffan och det var så mysigt. Min kropp orkar ju inte mycket så saknar henne så. Lughán är fantastisk med M och klappar henne hela tiden, Uma håller henne också ofta.  Imorgon är T tillbaka på jobbet igen. Hjälp. Be en bön för den stackars kroppen. Nu ska jag och Malie mus sova. Mitt yngsta hjärta.

Day 8

Igår fyllde Malie en vecka gammal. 7 hela dagar sedan jag träffade henne för första gången. Det är en sårbar tid, kärlekstid. Njuter så mycket av hennes små mjuka, skrynkliga spindelben, lena hud och söta doft. Hon vill bara vara med mig. Andas snabbare när hon känner min doft och mjölken. Jag gråter av lycka, gråter av sorg. Hon sover mycket. Hon var väldigt orolig i magen på slutet så kanske sover hon ut nu. Liten och skrynklig och hungrig. Det sägs ju att spädbarn är just så, sovandes, men L och U var aldrig så. Ögonen vidöppna från första stund. Och Uma var ju och är ju fortfarande baby insomnia. M ammar mycket. Är lugn så länge hon är med mig. Kontrasten till omvärlden är stor och jag har mycket ont. Får svindel när grannen ringer på och alla ljud känns för höga. Är i stadiet där det känns som om jag aldrig kommer att bli bättre, där man glömmer hur det känns att vara smärtfri och hel. Tung i huvudet av smärtstillande. Jag vet att jag gör för mycket men jag har så svårt att släppa kontrollen. Uma vill hålla Malie hela tiden. Bära, klappa, peta. Uma lever ut avundsjukans hela register och jag är tacksam för det. Hellre ett tydligt utspel än ett barn som vänder sig inåt och blir konstig över ögonen. Längtar efter att bära henne. Jag vill att tiden ska stanna samtidigt som att jag vill bli bättre. Minns det så tydligt efter Lughán. Imorgon, imorgon mår jag bättre. Så gjorde jag aldrig det, jag blev aldrig frisk. Det gör ont fortfarande men med tiden lär man sig att göra nuet fint är bättre än att önska en svunnen tid tillbaka. Lilla Malie är så tiny. Min lilla, mörka husmus. Det är så fantastiskt att få vara med om det här ännu en gång och något jag aldrig tar för givet. Ett friskt barn. Mitt barn. Här nu.

Day 6

Ser körsbärsträdet genom både vårt sovrumsfönster och vardagsrumsfönster. De två platser jag och Malie spenderar största tiden med att amma. Så otroligt rogivande med virvlande körsbärsblom i luften och en nyfödd bebis som sover vid bröstet. Natur och barn. Vacker tid. Våren är min favoritårstid, särskilt med barnen. Trädgården grönskar och det gör ingenting om man blir blöt. Insekterna är många och intressanta för små ivriga barnafingrar. Uma är familjens insektsexpert och hittar alltid de allra minsta insekterna med sina stora blå. Barnen har varsin liten blomspruta som de alltid har med sig. Uma kryper alltid nära gräset och vattnar omsorgsfullt grässtråna medan Lughán siktar mot himlen. Malie somnade på T's arm imorse så jag smög upp till barnen. Det hjälpte att jag inte hade bebis med mig för Uma ville kramas direkt. Första spontana kramen sen Malie kom och det var ljuvt. Saknar att kunna lyfta upp henne och bolla med henne. Hon är gärna med och hjälper till när det byts blöja och vill alltid slänga ut påsen. Undersöker Malie's fingrar noggrant. Imorse ramlade M's navelsträngstump av. Välkommen till jorden. Hon är så ljuvlig och lat och cool. Latmask. Så länge hon är med mig och tutte är hon happy. Nära, nära, nära vill jag ju också vara. Jag är öm om magen efter att ha gått till registreringskontoret med M igår, minsta lilla ger mig bakslag. Igår fick även stygnen komma ut och det var obehagligt men befriande. BM tyckte att mitt ärr såg ovanligt fint ut för att vara tredje barnet och det blir man glad av att höra :) Tyckte jag såg fräsch ut. Yes, yes - vad lite smink kan göra ;-) Jag känner mig bara så välsignad. Inget tecken på infektion heller. Third time lucky. Hoppas att det fortsätter att gå i rätt riktning nu. Malie hade bara gått ner 55 gram så jag fick beröm för amningen också och det är otroligt skönt att det funkar även en tredje gång. Vill som vanligt stanna tiden då de växer så fort. Spädbarnstiden är som att vara konstant hög på kärleksdrog. Skrattar och gråter om vartannat. Gråter över hur fin hon är och hur mycket jag älskar henne och L och U och hur mycket jag inte vill att tiden ska försvinna. Gråter över hur lyckligt jag är och smärtan och längtan efter min kropp. Det är fortfarande så overkligt att hon är här nu. En vecka gammal imorgon. Brinner mitt hjärta.

Mina flickor.

Umas ljusa, ljusa hår och lockar. Lutar sig över Malies mörka, spretiga. Umas klotrunda, tätsittande blå ögon betraktar Malies mörkblå som sitter så brett i sär. Umas smultronläppar pussar försiktigt Malies lilla näsa. Knubbig, mjuk arm kring hennes lurviga, mörka huvud. Mina två flickor. Uma min dag och Malie min natt. Malie är husmusen som hittat hem nu, hon som passar precis i vår ficka. Hon som fulländar vår familj. Älskade lillasyster

Babymoon

Lilla Malie. Min älskade, lilla, mörka, mjuka. Lughán och Uma är så olika varandra att jag alltid brukade tänka att hur skulle det vara möjligt att få ännu ett barn, helt unikt. Men det är hon verkligen. Helt egen. Mörk hy, spretigt mörkt hår. Små skrynkliga, lena, ludna små spindelben som sticker ut ur blöjan. Doftar så otroligt gott. Tänk att man alltid glömmer just hur de doftar. Hon är magisk, helt magisk. Magiska Malie. Mumsiga Malie. Mysiga Malie. Jag sa en vecka innan hon kom att hon skulle vara flicka, mörk och liten. Sitter i soffan med henne och önskar att tiden kunde stanna. Lyssnar på hennes låt och är så tacksam över att hon är här, är så tacksam över hennes födelse. Hennes vackra, vackra födelse. Jag har ont såklart. Men smärtan och striden i kontrast med hennes gudomlighet gör bara kärleken större. Så vacker som hon är, så fulländad, så perfekt. Att jag lyckades att bära henne ända till slutet och att hon kom ut så hel och fin. Med lungor fulla av luft och världens starkaste skrik. Som tystnade när hon fick vila mot mitt bröst, naken och kletig bland alla sladdar och pipande maskiner. Det är så rått, så vackert, så brutalt och mjukt på samma gång. Ett kejsarsnitt inte bara kejsarsnitt. Ett kejsarsnitt inte samma varje gång. Ett kejsarsnitt multidimensionellt både på insidan och utsidan. En helig födelse. Glädjen i Tom när han såg henne. Lättnaden när jag återfick känseln i benen igen och slapp huvudvärken. Min Tom i blåa kläder på vår rymdstation. Med ansiktet nära, nära och varma bruna ögon med kärleksrynkor. Jag älskar honom så intensivt i de stunderna. När han står vid min sida, när han svettas över min smärta, när han ser sitt barn födas. När han håller i mig när jag gråter ut min kvällsliga “sjukhus” - ångest och jag känner mig så liten på jorden med min grönsakskropp och katetern. När han säger hur vacker jag är trots alla slangar och att han får hjälpa mig att hämta barnmorskor och läkare när det blöder överallt. När kanylen brister och väggarna blir röda, när jag tar mina första, stapplande steg. Kärleken i honom, i mig, när han byter bebis första, svarta blöja och jag ligger och ser på. Hur hans ärrade, erfarna händer mot ny, rosa hud omsluter livet med så stor vördnad och försiktighet. Min älskade man.

“Are you ready to go baby?” - kudden under armen, över magen och jag andas majluft på parkeringen. Andas högt upp i bröstkorgen när magen inte finns. 20 grader varmt, sol och ljummen bris när jag och Malie kom hem. Vinden går genom träden och ner på marken faller små, rosa blad. Hon gnyr i sin bilstol men blir lugn när hon får snutta på min tumme. Lughán klappar, myser, busar, kelar. Hämtar sina leksaker och vill visa. Uma vill hålla, hjälpa till att byta blöja. Är avundsjuk. Klänger på Tom. Tittar inte åt mitt håll men jag visste att det skulle komma att bli så. I vanliga fall har jag min kropp som vapen. I vanliga fall kan jag lyfta upp henne eller böja mig ner. Kyssa varje liten mjölkvit, vädoftande del av hennes kropp och ta in hela henne, kittla henne till skratt. I vanliga fall. Nu har jag mitt ärr och det skär som glödgade knivar men det är som det är. Jag klarar det bättre den här gången då jag vet hur min hjärna fungerar, vet i förväg vad jag skulle komma att tycka bli jobbigt om det slutade med snitt igen. Sjukhusnätterna med Lughán och maktlösheten av alla nålar i honom och i mig har lämnat spår som inte syns på utsidan. Jag hungrar efter att ständigt vara tillgänglig och har ett stort kontrollbehov. Vill själv, kan själv. Vill vara nära, nära mina barn. Att inte kunna ha dem i famnen som vanligt skapar smärta i hela mig. Varma, levande barn och mitt smärtstillade tunga huvud. Allt luktar annorlunda. Tom ren och fräsch och varm. Jag duschar jorgubbsdusch varje kväll och det hjälper. Fortsätter att sitta och betrakta de rosa bladen som faller utanför vårt fönster. Tänk att tiden som jag väntade så länge på faktiskt kom tillslut. Att hon kom.

Snö och sol.

Snöstorm imorse! Uma har blivit värre under natten,  ingen feber men rosslig hosta, snor, slö, gnällig och lös mage. Önskar att det fanns någon slags spak på barn som gjorde att man kunde lägga in en lägre växel åt dem. Men Uma kör på som vanligt, bara mer gnäll. Vet ungefär hur hon känner sig då jag vaknade med samma imorse,  ond andning. Men i hennes lilla minikropp känns det såklart mer. Fick bädda in henne ordentligt i vagnen med dubbla filtar, rånarluva, vantar och regnskydd på vagnen. Älska engelsmän, de har alltid paraply när det snöar. Lughán var världens trooper bland alla bitska, virvlande flingor i luften, travade längst med vagnen med stort fokus och koncentration. Min varma älskling. Glädjen i honom när han rusar mot fröken. Hoppas snön har lättat lite vid lunchtid när vi hämtar honom. Ikväll kommer min syster :) Sällskap! Hurra. En lugn helg har det varit och en lugn start på veckan blir det nu. Plocka, städa, leka, koka soppa, baka äppelkaka. Schemat för dagen. Och hjärtat i magen,  32 + 0 idag.