She may be the reason I survive, the why and wherefore I'm alive.

Kärleksrus med Malie. Världens mjukaste bebis. Hon älskar när jag sjunger för henne och blir lugn direkt, lugn och mild. Mjuk och koncentrerad. Tittar så försiktigt. Smakar så gott och doftar så ljuvligt. Växer snabbt, blir nog lång. Kan inte få nog av henne. Bebistiden är så flyktig att man försöker leva i nuet så mycket som möjligt, trots att livet strömmar förbi vid sidan av. Allt det praktiska med hemmet och barnen och kroppen finns ju fortfarande där. Men försöker att släppa pressen på perfekt hem och bara chilla med barnen. Tid får man finna sen. Vi är mest hemma allihopa, eller jag och barnen, Tom jobbar ju. Men vi myser, tillbringar tid i trädgården, tittar på Malie. Uma vill alltid hålla. Malie har börjat greppa saker nu, dra åt sig allt som far förbi hennes ansikte, hänger i hår och kläder. Försöker ställa sig upp på dallriga små ben på mitt knä. Ser så knasig ut. Som en liten fulsöt ankunge, min lilla milda husmus. Mjuk, mjuk, mjuk. Allra helst vill hon vara nära, nära. Amma mycket. Älskar när man går omkring med henne, pratar med henne. Igår var vi på sjukhuset och tog blodprov och urinprov på henne, hon har haft lite svag gulsot som inte har velat lägga sig riktig så vi fick kolla upp det. Allt var bra. Hon sov i vagnen som en liten juvel i mild försommarbris. Ocg jag drack min förlossningslatte. Min antibiotika har kickat in efter en helg av total vila, och trots att jag har mycket ont så känner jag mig så otroligt lättad över att det går åt rätt håll. Yes, yes, yes! kan inte lyfta och det är jobbigt såklart. Uma vill bli buren hela tiden och jag vill bära henne såklart. Lughán är varm. Mina tre små själar. Så mycket kärlek.