Två veckor innan Malie kom vände
hon på sig plötsligt och låg i footling breech position. Som en
liten buddha med båda fötterna nere i mitt cervix. Kejsarsnitt. Två
dagar innan hon kom vände hon på sig så att hon låg rygg mot rygg
och transverse, vilket innebär att hon ligger sidledes i livmodern.
Fortfarande kejsarsnitt. Den där sista veckan hade jag mycket
förvärkar, hela nätterna kantades av sömnlöshet, värkar och jag
var otroligt nervös och orolig. Som om jag kände på mig att Malie
behövde komma ut, snart. Jag pratade med min barnmorska och även
sjukhuset. Med tanke på hennes position och de tidigare
komplikationerna togs beslutet att ett planerat kejsarsnitt skulle ta
plats. Kontrollerat utan drama. I vecka 39 + 4. Den tredje maj. Och
jag skulle få alla mina önskemål bemötta. Hud mot hud, foton,
musik, tystnad, vördnad, lugnt, kärleksfullt. Natten till fredagen
var sömnlös med värkar, det var en så orolig natt. Ville bara ha henne
i mina armar nu. De kollade hennes position igen. Kejsarsnitt. När
hon äntligen föddes upptäckte man att hennes moderkaka var
jätteliten och navelsträngen tunn och kort. Redan i början av
graviditeten hade jag kännt mig orolig över flödet i navelsträngen
av någon anledning, och hade velat lägga in ett extra ultraljud i
slutet av graviditeten, jag som vanligtvis är så anti sådana
saker. Men det kostar att gå privat i England. Övertalade mig själv
om att oron jag kände var sprungen ur tidigare trauman och
komplikationer, så jag försökte skaka av mig det. Barnmorskan sa
att det var bland den minsta moderkaka hon sett hos en fullgången
bebis. Älskade lilla baby bird. Min lilla Malie Mouse. Så liten.
Operationen var komplicerad och tog
ganska lång tid. De fick chansen att under kontrollerade
omständigheter se till så att allt blev gjort med stor omsorg. Skar
bort all ärrvävnad. Ganska så mycket de behövde återställa så
mitt ärr är det största jag någonsin haft. Min livmoder var så
tunn, kirurgen sa att den var nästan genomskinlig. På
bristningsgränsen. Malie föddes i rättan tid. I hennes tid. Tänker
att hennes ovilja att ligga i rätt position mot slutet var hennes
signal till mig. Att hon behövde komma ut. Jag brukade säga till
Tom att jag kände mig som en “ticking time bomb” och jag räknade
ner mina dagar till due date. Är så tacksam över att mammainstinkten tog över. Som om jag
kände på mig. Jag är så tacksam och lättad över att ha henne
ute nu. Återhämtning efter kejsarsnitt tar alltid
på krafterna, smärtan är stor och det är fortfarande väldigt
early days. Jag njuter av Malie och vilar i det. Fokuserar på henne
och barnen kärleken. Är inte ledsen över ännu ett kejsarsnitt,
utan det var en så vacker upplevelse :) Absolut del av hennes
journey, och min. Vår gemensamma. Jag har träffat otaliga
konsultanter under den här graviditeten, och även många möten med
mina barnmorskor och det har varit en intensiv, viktig process. Efter
mina tidigare upplevelser är det allra viktigast med en bebis som
mår bra. En mamma som levera. Jag skulle inte pressa för något som
skulle komma att bli farligt. Men kirurgi är kirurgi och det är
klart att det tar tid innan man mår bra i kroppen igen. Längtar efter mig själv. Barnen håller samman mig när kroppen dånar och brister.
Tides and waves have kept me
Kept me going
I'm longing for the calm
I'm heading for the pastures
I can see on your dry land
Let the sea that once did take me
Bring me back safe to your door
For I long to touch the dry land of your shore
No comments:
Post a Comment