Igår fyllde Malie en vecka gammal. 7 hela dagar sedan jag träffade henne för första gången. Det är en sårbar tid, kärlekstid. Njuter så mycket av hennes små mjuka, skrynkliga spindelben, lena hud och söta doft. Hon vill bara vara med mig. Andas snabbare när hon känner min doft och mjölken. Jag gråter av lycka, gråter av sorg. Hon sover mycket. Hon var väldigt orolig i magen på slutet så kanske sover hon ut nu. Liten och skrynklig och hungrig. Det sägs ju att spädbarn är just så, sovandes, men L och U var aldrig så. Ögonen vidöppna från första stund. Och Uma var ju och är ju fortfarande baby insomnia. M ammar mycket. Är lugn så länge hon är med mig. Kontrasten till omvärlden är stor och jag har mycket ont. Får svindel när grannen ringer på och alla ljud känns för höga. Är i stadiet där det känns som om jag aldrig kommer att bli bättre, där man glömmer hur det känns att vara smärtfri och hel. Tung i huvudet av smärtstillande. Jag vet att jag gör för mycket men jag har så svårt att släppa kontrollen. Uma vill hålla Malie hela tiden. Bära, klappa, peta. Uma lever ut avundsjukans hela register och jag är tacksam för det. Hellre ett tydligt utspel än ett barn som vänder sig inåt och blir konstig över ögonen. Längtar efter att bära henne. Jag vill att tiden ska stanna samtidigt som att jag vill bli bättre. Minns det så tydligt efter Lughán. Imorgon, imorgon mår jag bättre. Så gjorde jag aldrig det, jag blev aldrig frisk. Det gör ont fortfarande men med tiden lär man sig att göra nuet fint är bättre än att önska en svunnen tid tillbaka. Lilla Malie är så tiny. Min lilla, mörka husmus. Det är så fantastiskt att få vara med om det här ännu en gång och något jag aldrig tar för givet. Ett friskt barn. Mitt barn. Här nu.
No comments:
Post a Comment