Babymoon

Lilla Malie. Min älskade, lilla, mörka, mjuka. Lughán och Uma är så olika varandra att jag alltid brukade tänka att hur skulle det vara möjligt att få ännu ett barn, helt unikt. Men det är hon verkligen. Helt egen. Mörk hy, spretigt mörkt hår. Små skrynkliga, lena, ludna små spindelben som sticker ut ur blöjan. Doftar så otroligt gott. Tänk att man alltid glömmer just hur de doftar. Hon är magisk, helt magisk. Magiska Malie. Mumsiga Malie. Mysiga Malie. Jag sa en vecka innan hon kom att hon skulle vara flicka, mörk och liten. Sitter i soffan med henne och önskar att tiden kunde stanna. Lyssnar på hennes låt och är så tacksam över att hon är här, är så tacksam över hennes födelse. Hennes vackra, vackra födelse. Jag har ont såklart. Men smärtan och striden i kontrast med hennes gudomlighet gör bara kärleken större. Så vacker som hon är, så fulländad, så perfekt. Att jag lyckades att bära henne ända till slutet och att hon kom ut så hel och fin. Med lungor fulla av luft och världens starkaste skrik. Som tystnade när hon fick vila mot mitt bröst, naken och kletig bland alla sladdar och pipande maskiner. Det är så rått, så vackert, så brutalt och mjukt på samma gång. Ett kejsarsnitt inte bara kejsarsnitt. Ett kejsarsnitt inte samma varje gång. Ett kejsarsnitt multidimensionellt både på insidan och utsidan. En helig födelse. Glädjen i Tom när han såg henne. Lättnaden när jag återfick känseln i benen igen och slapp huvudvärken. Min Tom i blåa kläder på vår rymdstation. Med ansiktet nära, nära och varma bruna ögon med kärleksrynkor. Jag älskar honom så intensivt i de stunderna. När han står vid min sida, när han svettas över min smärta, när han ser sitt barn födas. När han håller i mig när jag gråter ut min kvällsliga “sjukhus” - ångest och jag känner mig så liten på jorden med min grönsakskropp och katetern. När han säger hur vacker jag är trots alla slangar och att han får hjälpa mig att hämta barnmorskor och läkare när det blöder överallt. När kanylen brister och väggarna blir röda, när jag tar mina första, stapplande steg. Kärleken i honom, i mig, när han byter bebis första, svarta blöja och jag ligger och ser på. Hur hans ärrade, erfarna händer mot ny, rosa hud omsluter livet med så stor vördnad och försiktighet. Min älskade man.

“Are you ready to go baby?” - kudden under armen, över magen och jag andas majluft på parkeringen. Andas högt upp i bröstkorgen när magen inte finns. 20 grader varmt, sol och ljummen bris när jag och Malie kom hem. Vinden går genom träden och ner på marken faller små, rosa blad. Hon gnyr i sin bilstol men blir lugn när hon får snutta på min tumme. Lughán klappar, myser, busar, kelar. Hämtar sina leksaker och vill visa. Uma vill hålla, hjälpa till att byta blöja. Är avundsjuk. Klänger på Tom. Tittar inte åt mitt håll men jag visste att det skulle komma att bli så. I vanliga fall har jag min kropp som vapen. I vanliga fall kan jag lyfta upp henne eller böja mig ner. Kyssa varje liten mjölkvit, vädoftande del av hennes kropp och ta in hela henne, kittla henne till skratt. I vanliga fall. Nu har jag mitt ärr och det skär som glödgade knivar men det är som det är. Jag klarar det bättre den här gången då jag vet hur min hjärna fungerar, vet i förväg vad jag skulle komma att tycka bli jobbigt om det slutade med snitt igen. Sjukhusnätterna med Lughán och maktlösheten av alla nålar i honom och i mig har lämnat spår som inte syns på utsidan. Jag hungrar efter att ständigt vara tillgänglig och har ett stort kontrollbehov. Vill själv, kan själv. Vill vara nära, nära mina barn. Att inte kunna ha dem i famnen som vanligt skapar smärta i hela mig. Varma, levande barn och mitt smärtstillade tunga huvud. Allt luktar annorlunda. Tom ren och fräsch och varm. Jag duschar jorgubbsdusch varje kväll och det hjälper. Fortsätter att sitta och betrakta de rosa bladen som faller utanför vårt fönster. Tänk att tiden som jag väntade så länge på faktiskt kom tillslut. Att hon kom.