Ready or not,here I am.

Standing strong,touching ground,breathing air.
And above all.
Being alive,no matter what.
No matter what the darkness say,I shall live.

Det är svårt att veta hur ärlig man ska vara i sin blogg.Min blogg.
En dagbok som bara är min,som jag tror att ingen läser.
Jag skriver vad jag känner i stunden.Bara en liten fraction of my soul,
och det är inte hela mig,förstås.Men en liten del,bara ett litet ögonblick.
Som om du ser min själ en liten stund men sedan undrar om du drömde när du möter mig i person.
För i levande livet,bland människor är jag en mycket drivande kraft.Skrattar,lever,glittrar,kör på.Medveten.Tycker mycket om vin och skratt och sena nätter med långa samtal...

Men nu är jag ensam.I England.Utan identitet.
Här är jag Toms flickvän från Sverige,Nora Pattinson.Inte Alden

Och människor har bilder i sina huvuden av hur ett liv i England ser ut med två barn.
Det är tyst här.
Jag har varit med om så mycket flimmer,sjukhus,smärta och ensamhet.
Och blod.Och kyla.

Men att vara ärlig.Ärlighet.Det är inte så bra med mig,just nu.Just nu.
Just nu sover min familj och jag ska gå ut i mörkret och röka en cigarett,kanske dricka lite te.Eller vin.Spanska vinet som mamma lämnade kvar i vårt skafferi.
Vara själv en stund och låta tårarna vila.

Jag är trött på människor.Trött på förlossningar.Känner mig märkligt tom.
Trött på jämförandet.Trött på tjat om hur mycket någon kämpade...

Jag är kall ikväll.Känner ingen som helst sympati för människor som föder vaginalt.
Ingen.Sympati.Alls.
Just ikväll.Imorgon känner jag säkert annorlunda.Men ikväll är jag sympatilös.
Oresonlig och utan logik.Kan inte ta en debatt för jag är bara enspårad i huvudet,
just ikväll.
Folk fattar liksom inte att det handlar mer om good luck än hur stark man är.Spelar ingen roll hur mycket yoga du gör,hur nyttigt du äter,hur fit du är,hur positiv du är.

Du föder om du föder och du föder inte om du inte föder.
Du blir inte sjuk om du inte blir sjuk och du blir sjuk om du blir sjuk.

För ni vet inte hur det är att kämpa förgäves i ändlösa timmar utan att slutet kommer.
En envis drömmare.
Ni vet inte hur det känns när en infektion sprider sig som en löpeld i kroppen och vill ta dig och ditt ofödda barns liv.
När manliga,kalla läkare kör upp hård metall och ser ner på dig som om du vore ett missfoster.
Du får aldrig en kram eller ett bra jobbat.
De säger " your baby is out "...eller " your baby is delivered "...
Aldrig," your baby is born "!!!!Aldrig " bra jobbat " utan bara " det var nära ögat "..
" Nu dog du nästan "...

Spelar ingen roll hur länge du har varit i etablerad förlossning,hur lite smärtlindring du har haft,hur aktiv du har varit,kämparglöden,modet,styrkan.

Inga vänner som ger dig en kram,ingen familj i närheten.
Att vara ett med sig själv,sin kropp,sin graviditet,sin bebis,sin förlossning.
Att veta att man kan,att man är stark.Att klamra sig fast vid väggen.
Att bli nerburen naken för en brant trappa och de inte kan stoppa blodet som pulserar ur din uppskurna mage.
Att se hjärtslagen dippa på skärmen,inom mig.Att inte kunna stå,gå,sitta,ligga,hålla ditt barn.
Att vakna upp och inte vilja leva mer i denna kropp,denna ursinningssmärta.
Att inte föda.Att bli uppskuren.
Trots att man kämpar tills man spyr.Det är smärta.På alla plan.
Enbart förlossningsvärkar är positiv smärta.

Akutsnitt är bara smärta,smärta,smärta,smärta,smärta.Fundamentalt,innerligt.
Och folk frågar "Är du lite öm?"...Du vet INGENTING om vad smärta är.
Att få gnäll och skäll från andra kvinnor " haha,pilutta dig "...
att läsa texter om en gentle arrival into eager arms,
som om mina förlossningar bara varit tragiska och fula,inte vackra...

Att leva med kroppen,efteråt.min besudlade kropp.Ärret,svullnaden,helvetet.De avskurna magmusklerna.
Att ingen tror att man har kämpat,stämplad för livet.
Att ingen vet hur ömt jag håller mina barn,hur jag älskar dem,hur jag är som mor.
Jag är mor.Mamma.Kanske inte en perfekt mamma som har fått kejsarsnitt,men en mamma.
En mamma som gör vad som helst för sina barn och som det smärtar så att de inte fått den start i livet jag hade velat.

Det äter upp mig inifrån och jag krampar.Krampar sönder.Lever för barnen,för Lugháns leende på morgonen.Alla ord som bubblar ur hans mun och hur han smeker min kind och viskar mamma.Hur han tar på mig,gosar med min degiga mage.Kryper tätt intill.Känner sig trygg.
Älskar mig.
Att amma Uma,att se dem växa upp.
Att få ta del,vara en del i deras liv.Inte en förlängning av mig själv eller någon slags jag i mini-format,utan hela,egna,fristående individer.
Självständiga och starka.
Jag håller deras händer nu,men jag vet att de en dag kommer släppa men att jag alltid kommer finnas i deras hjärta.Och att de alltid ska finnas i mitt.
Att jag alltid skulle göra om samma sak,gång på gång,bara för att ha just dem.

Men jag undrar ibland vad det är för bekräftelse jag söker.Vad för slags förlåtelse.Som om jag hade syndat.

Att bikta mig,hos dig och dig och dig.
Att bikta mig,tala ut,gråta ut.Att inte vara rädd,inte känna avsky längre.

Att inte bli ätstörd igen..

Jag har varit väldigt sjuk i anorexi förut....
Jag är en väldigt slarvig person.Väldigt.Saknar många skruvar när det gäller allt praktiskt.
Jag lär mig,det gör jag,men det tar oändligt med tid.
För att hitta ett sätt att kontrollera min tillvaro,kontrollerade jag mitt matintag.
När jag var 12 år började det,cementväggen...

Jag kan känna ibland det där suget att återfå kontrollen över mig själv,mitt liv.
Mina förlossningar.
Min jävla hjälplösa kropp.
Att inte äta,äta mindre,äta lite,äta ingenting.
Kontrollera något i paniken och hjälplösheten inför att vara ett patetiskt akutsnittsoffer.
Pallar inte min kropp eller mig själv..

Men jag har barn nu.Två vackra,vackra barn.Jag vill vara en stark mamma.Och jag är stark.
Stark som fan.

En mamma som är frisk och äter allt.Jag är väldigt stolt över det faktum att jag varit så hälsosam under mina graviditeter,inte blivit ätstörd eller så.
Gått upp mycket i vikt,för mycket,inte p.g.a överätning utan bara för att jag är sådan när jag är gravid...ca 25 kg närmare bestämt,nästan 30.

Det är som det är,som det ska vara.Men kroppen,aaah den färbannade kroppen...

Jag är mycket väl medveten om att det jag skriver om är tabu.Som kvinna ska man bara må bra,vara smal,men inte ätstörd,inte vara deprimerad,icke nöjd eller på något sätt erkänna sig som svag.Man ska bara vara alldeles lagom.Laaagooom.

Mia Skäringer säger. " Kom nära " ...Det är en av anledningarna till att jag är ärlig om saker och ting.Våga komma nära.Livet är så upp och ner.Jag är en helt galet lycklig person på många plan.Men jag vill vara ärlig om att allting inte alltid är good in the hood eftersom att det är så lätt att man bara får en ensidig bild i bloggar.Hur en människa är o.s.v..

Yta.Motherfucking jävla yta.

Så därför.Bara så att Du vet..Bara för att det här är min blogg,min trafikplats;

Ont gör det.I mig.Så jävla avgrundsont att jag sitter vaken om nätterna när jag borde sova och bara gråter.Gråter över drömmen som aldrig blev av,men som alltid finns kvar.
Förlusten,sorgen.Det gör så jävla ont när ingen kommer när man ropar.När man ligger på ett kallt sjukhusgolv och inte kan ta sig upp och lampan blinkar röd,röd,röd.Och ingen kommer.
När folk ser på dig med avsky och säger att du inte är en riktig mamma.

Och ärligt.Nu igen.Jag hade inte kunnat göra mer än vad jag gjorde.Det är sant,jag lovar.Tror du mig inte?Nej,jag förstår det.Har man fött vaginalt förstår man aldrig,jag upprepar,aldrig.Hur det är att vara jag.Hur det är att vara jag.Såklart.

Och jag pallar inte skriva " att föda naturligt " längre...För vad är naturligt?
För om jag hade fött naturligt hade jag varit dö nu,och trots att döden är en naturlig del av livet så vill jag inte dö riktigt än.Jag vill leva,och jag vill att mina barn ska leva.
Och de ville nog läkarna också för annars hade de nog inte tagit i mig med våld när de höll ner mig mot britsen trots att jag skrek.Nej.
Ett liv är alltid ett liv.Och en mamma är alltid en mamma.
Oavsett hur man föder.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”