Att mötas.

Klockan tickar.Det är alldeles för sent,igen.
Men det är ju så skönt att ha kvällarna,för sig själv,i lugnet.
Längtar tills imorgon,när L vaknar.Det finns inget bättre än hans underbara hjärta att ha omkring sig hela dagarna,så full av livsglädje,finurlighet och kärlek ut i fingertopparna.
Det går inte att livet är grått och trist och mörkt så länge man vaknar till honom.
Uma har varit lite snurvlig idag.Skrek sig igenom hela bilfärden o.s.v.
Hos doktorn gick det bra...
Visst är det härligt med människomöten,när man pratar med någon och man liksom simmar lugnt i dennes bruna ögon.Att någon lyssnar,tar emot,bejakar.
Tas om hand i värme och lugn.
Nästan så att man inte vet hur man ska ta emot denna plötsliga värmebölja,
från ett hjärta till ett annat.
Fingrar på dragkedjan,biter mig i kinden.Flackar med blicken,kliar mig på nacken.
Tack för att du tar dig tid,du ÄnglaDoktor,du med hjärtat av guld.
Jag är så van att kämpa ensam att det känns febrigt ovant med en hand på min.
Hon sa,"vilken otroligt fin mamma du är,som kämpar så för dina barn"
Och jag svalde hårt för att inte gråta.Brände i halsen,bakom ögonlocken.
Det finns nog ingenting godare än en varm människa.
Sedan släpps man ut på gatan igen med varma kinder och vind under kappan.
Det här är mitt liv.
Skyndar hem till barnen och andas engelsk sommarkväll.
Asfalten varm under skosulorna,luften bor i mina steg.
Tänker på hur viktigt det är att resa sig upp som människa,och gå vidare.
Att inte fastna.Att vara fri.
Frihet är inte någonting man bara får här i livet,frihet är någonting man erövrar.

Och försoning är det bästa sättet att gå vidare.
Att försonas med sig själv.Det är okej.Allt är som det ska vara.Jag är fri.

Sedan kom regnet.Det regnade för första gången på minst en månad.Så otroligt skönt.Marken flämtade efter vatten,lät fukten sjunka in.
Kanske inbillar jag mig bara men den lila blomman utanför vårt fönster tycktes lysa klarare,mer intesivt,mer liv.Tack regn!