Tänkte på en sak.Tycker att det är konstigt att man aldrig kan känna samma ödmjukhet och tillförsikt inför sig själv som man gör för andra.Är det för att jag bara är sån,eller är det så jag är uppfostrad?Är det för att jag är tjej,är det ett inlärt beteende som egentligen är falskt i grund och botten.Varför är det fult,konstigt,egotrippat och tråkigt att ta hand om sig själv,men ädla egenskaper att ha som medmänniska,för andra.Känner ofta att jag vill ta hand om "människan","barnen",kvinnan".Bemöter försiktigt,med stor respekt och kärlek,är mjuk.Vill inte köra över.Men jag orkar aldrig känna in mig själv,vara mjuk med mig själv.Vara snäll.Alltid piska,alltid fela.Var kommer denna offerkofta ifrån?Vad är man rädd för,varför vågar man inte vara sig själv nära,var kommer skulden från?Är så trött på skulden.Vad man ska och inte ska göra.Det är väl bara jag som känner och bestämmer vad jag är skyldig till.Är vi födda in i synden,måste man hålla på och ursäkta sig hela tiden?Ursäkta alltifrån att störa någon mitt i maten,vara trött-till att ursäkta våldtäktsmannen...Det var nog mitt fel,egentligen.Förlåt för kroppen,ursäkta att jag blöder,är i vägen,ammar offentligt.Och förlåt för att jag fick en så allvarlig infektion under förlossningen att jag och barnet nästan dog.Skuldbelagda steg.Varför har man så lätt för att förlåta andras misstag men inte sina egna?Varför är det så fult och nästan fel när en människa genuint tycker om dig själv,på riktigt?Varför måste det vara så att den personen nog lever i sin egen bubbla eller har något konstigt bekräftelsebehov som resultat av en trasig barndom,eller egentligen har väldigt dålig självkänsla.Är man korkad om man hävdar att man tycker om sig själv?Är detta ett svenskt eller värdsligt eller rentav kvinnligt fenomen?Har det alltid varit fult,arrogant eller coolt att tycka om sig själv,att vara självsäker?När allt glider för mig brukar jag tänka att nu,nu är något fel.Nu måste jag nog blunda för något,ointelligensen.Varför är jag mer van vid ångest och problem än att glida?Skapar jag min verklighet,är det typiskt mig att vara så sjuk hela tiden?Varför älskar jag inte mig själv som min näste eller gör jag kanske redan det,kanske lever jag bara fortfarande i illusionen att det är fel.Fel att älska sig själv.Att tala är silver,tiga är guld.Fuck kulturen.Hur förändras man?
Published with Blogger-droid v1.6.8
No comments:
Post a Comment