Through you I breathe life.Echoes of love.
Old pics.En kylig lördag spenderades på Pizza Hut,exclusive family outing,
Den andra februari 2012.
Den andra februari 2012.
Kvällen är kommen.Klockan är 17 minuter över tio,engelsk tid.Jag borde ha varit i säng för längesedan,om jag hade varit klok.Men det är jag inte.Klok alltså.Totalt oklokJag har städat köket och tänkt.Städat vardagsrummet.Först somnade Lughán,sedan Tom.Sist Uma.Bara jag kvar.Det här är Umas "bästa" pass,innan hon börjar vakna.Hon somnar runt 8,sedan börjar hon sin "vaka" runt elvasnåret,sedan vaknar hon oavbrutet resten av natten.Jag vet hur det känns i kroppen när jag kryper ner i täcket,har knappt hunnit sminka av mig ordentligt innan jag hör hur hon bökar.Om hon inte redan är vaken när jag kommer in i rummet,vaknar hon sekunden jag släpper spänningarna i kroppen.Skön säng.Varmt.Skön avslappnad kropp.Trött,så trött.Uma vaknar.Får nervryckningar i hela kroppen av trötthet,vet att T blir irriterad också.Han "hatar" amningen.Men jag är så nergången i trötthet just nu att jag inte orkar ta tag i sluta-amma-projektet.Jag är för ensam.
Så som sagt.Borde verkligen gå och lägga mig.Men stunden om kvällarna,denna lilla bubbla,är mitt allra heligaste.jag kan inte somna utan ett par timmars andrum innan.Ibland,om jag är riktigt hjärndöd så tittar jag mest på dokumentärer.Men det är främst den tid då jag får möjlighet och brain space att reflektera över saker och ting.Främst barnen såklart.Barnen och Tom.Mig själv.Just när jag städar ett vardagsrum efter en busy day,det är då jag verkligen inser/känner/förstår att jag är mamma.Det må låta banalt,jag vet.Men det är som om man ibland är för busy,för mycket *i det* om dagarna för att verkligen förstå,att de där två kottarna som jag ta hand om 24/7,dem är visst mina barn.
Jag är egentligen världens slarvmaja,totalt bortskämd.Har alltid varit.När jag var liten gjorde mamma alla hushållsarbeten.Bäddade våra sängar och plockade upp vår smutsiga tvätt som vi inte ens behagat slänga i en tvättkorg.Too much effort.Det känns så sjukt idag,att det var så.Jag förstod aldrig det stora arbete som låg bakom en vardag med att få fyra ungar och ett hem att gå runt.Att mamma gjorde allt för oss,var lika självklart som att jorden snurrar.Dag som natt.Skamligt känns det nu,såklart.Men min laziness som ett naturligt,perverst personlighetsdrag,trivdes nog som fisken i vattnet.Ifrågasatte aldrig barnens brist på engagemang,accepterade det bara som vår verklighet.Min verklighet.
Jag har fått lära om,och lära rätt.Jag blir bättre med tiden,övning ger färdighet.T.ex så är jag självutnämnd kung på att tvätta toaletter nu.Jag köpte ett par rosa plasthandskar med rosor på,tänkte att det skulle passa in på min inre,visuella insirationsimage av den perfekta husfru jag skulle komma att bliva...Mjaaaeee.Skulle vill inte säga att jag har nått hela vägen fram än,men stegen förs i rätt rikting i alla fall...Inte husfru'-delen alltså.Men självständigheten som krävs inom städningen för att kunna driva ett hem.
Jag blir märkligt rörd när jag kryper runt där på alla fyra,på vår äckliga engelska heltäckningsmatta,och plockar upp leksaker.Leksakerna som mina barn har lekt med.Mina barn.Hittar hela strumpförrådet nerpulat bakom ett element,ser framför mig hur Lughán noga har sett till så att jag inte ser någonting,därute i köket.Fort,fort på nakna,varma barnfötter,fort ner med strumporna bakom elementet...
Han gör samma sak med min vikta tvätt.Svaga ögonblicket när jag balanserat högen lite för nära en tvåårings räckvidd.Hör entusiasmen i stegen och de snabba andetagen när han tar hela högen och drämmer ner i golvet med uppfodrande blick.
Mina barn.
Fingrar på hans favoritböcker innan jag sätter in dem i bokhyllan.Om jag finge leva i ditt huvud,inom dig för en stund och se vad du ser,genom dina ögon.Lughán min.
Jag tror nog att din världsbild är härligare än min.
Blir blöt och varm om kinderna,mitt i kaoset.När alla sover.I mitten av ett rum med halvsmutsiga kläder och konstiga föremål.Där ligger en högklackad leopardsko,mina nästan oanvända.Lugháns favoriter.Han måste ha lyckats ta sig in i ytterklädergarderoben och dragit ut dem.
Ett par använda kissblöjor bakom en soffkudde.
Drar igen gardinerna hårt.Trots att jag är mamma nu,och "vuxen",vill jag ändå bekänna att jag är barnsligt rädd för mörker.Jag undrar varför.Jag vet inte.Bara en sån där "grej" som får obehaget att rusa som bubbel i kroppen.
Jag ska hålla mina barn i handen och säga "Såja,såja.
Det är inget att vara rädd för,hjärtat mitt".
(Fast jag är rädd själv ibland.)
Bollar hit och dit inom mig.Föräldrar är också människor o.s.v..
De sista bilarna är parkerade i skåpet.De sista pusselbitarna sorterade och kläder vikta.
Däruppe sover mina barn,snart vaknar den ena.Varma,blöta kinder igen över att ha barn som vaknar.Att ha barn som hoppar ur sina sängar alldeles för tidigt imorgon och drar ut alla sina leksaker jag så noga har städat undan ikväll.Tacksamheten över det.
Inte bara kärlek som ekar in i evigheten,men tacksamheten likaså.
Gåvan är ni.
Trots tårar och tantrum och hjärtevärk och känslor av otillräcklighet och trötthetspanik.
Samma stund ni tog era första andetag,blåste ni även livet in i mig.
Meningen med allt.
Ni räddade mig.
Fast det får man inte säga högt.Så jag viskar det här istället.Berätta inte för någon.
No comments:
Post a Comment