Vår sega,men nyfikna,lilla lockiga,sociala klätterapa/tuttälskande baby karamell har äntligen förstått att det här med att gå är ganska så spännande trots allt ;-) Efter att ha gått obehindrat med ett vuxet pekfingret i varma handen som stöd har hon idag tagit sina första vacklande steg mot friheten :)...På knubbiga små ben.Tänk att min yngsta,min dotter börjar gå nu.Både med stolthet och sorg i magen jag ser på hur hon växer sig större.Med lilla smultronmunnen,stora ögon blå,goofy smile och fjunigt änglahår i vinden.Så galen och mjuk.Tänker tillbaka på tiden i magen,första tiden utanför.Dagarna som blev veckor,som blev månader.Månaderna som gick,blev till året.Snart 14 månader fyller hon,min Uma Isobel.Kärlek i hela mig,från mitt hjärta till ditt lilla Uma,för alltid.
No comments:
Post a Comment