body matters.

Fiiiiiiiiiiiiiiiiiin

Blev inpluppad som medlem i en FB grupp igår.Den handlar om mammakroppen efter graviditet och förlossning.Jag tycker att det är nyttigt för en omgivning att se vad vissa av oss har att kämpa med,så jag la upp några bilder på mig.Att "kämpa" med,menar jag inte övervikt eller mammakilon.Jag pratar om kirurgiska komplikationer.Så här ser verkligheten ut för många liksom.Jag fick genast minst tre private messages angående hur modig jag är som la upp dem där bilderna bland de andra "smala modellkropparna".Någon sa:"Heja du!Heja du som vågar lägga upp bilder på en kropp som varken är smal eller perfekt".Någon annan sa "Jag förstår att du vill sudda bort ditt fula ärr,jag förstår inte hur du orkar leva med den kroppen..Vad modig och fin du är...Och POSITIV"...(???????)

Okej.För det första!Angående detta med smalhet.Jag ÄR smal.För smal till och med.Enligt mig.Stress och amning har tagit knäcken på mig och jag är försvagad.NEJ,inte anorexia.NEJ,inte bantning.Det syns kanske inte på kort,eller så är ni fucking blinda,men imorse när jag vägde mig så stannade vågen på 48,8.Det är för lite för mina 164 cm.Jo,jag tycker det.Jag saknar mina former.Men detta snack om att jag inte skulle vara smal alltså!Ta du den smutsiga,trångsynta,förvridna kroppsynen och kasta den i papperskorgen!Och om jag inte skulle vara smal då?Skulle det vara något att skämmas för?Jag eftersträvar inte smalhet.Jag eftersträvar att vara frisk och må bra.Att känna mig stark och hälsosam.Men sanna mina ord,48 kg är inte min biologiska vikt.Whatever you say.

Nummer två.Sluta säg "Jag förstår att du vill sudda ut ditt ärr"...Vad snackar du om?Mina barn föddes så.Via fönstret.Kan ni greppa det?Kan ni greppa det faktum att mina två barn,föddes via mitt ärr?Hallelujah!Och det är något jag ska tycka är fult?Unket.
Sen att det bär med sig många psykiska,smärtsamma ärr,det är en annan sak.Men aldrig att jag skulle skämmas.

Nummer tre.Jag visar inte bilder för att få ömkan eller patronising praise,jag visar bilder för att n o r m a l i s e r a.Så här ser jag ut.Inte p.g.a graviditet eller barnafödande,utan efter kampen mellan liv och död.Jag är så jävla lyckligt lottad som kan gå.Att jag inte behöver rullas runt i en rullstol med bajspåse på magen och kollapsad blåsa.Att jag inte förblödde där på operationsbordet.Att jag vann kampen över infektionen.Jag är så himla lyckligt lottad.

Jag var som en operationssvullen blåsfisk med slangar hit och dit och nålstick över hela kroppen.En överlevare.En sjukling.Jag är frisk nu.Jag ser bra ut.Whatever you say.

Nummer fyra.Jag fattar att ingen vill mig illa.Jag fattar att det är sagt med välmening,att fol vill vara snälla.Att folk säger "Men du är fiiiiiiiiin Nora.Du är fiiiiiin"...Som en intygelse på att hjärtat och själ betyder mest och genom den så strålar all positiv hjärteglans som ett skimmer ut ur min kropp och GÖR min kropp fin.Att hela jag är fin.Fin,fin,fin.Den ÄR alltså inte fin.Men den BLIR fin p.g.a att jag är jag!?Att jag är unik och på så sätt värdefull?Att jag är lika mycket värd,TROTS att inte jag har en "snygg" kropp?

Nej.Jag är inte bara "fin".Jag är snygg,sexig,het,kåt,mjuk,vig,fit och helt underbar också.

Mitt ärr bär jag med stolthet ska ni veta.Det är ert problem att ni blir obekväma när jag dinglar med min hängmage i nyllet på er...."Stackars Nora." ..

NEJ,det är INTE synd om mig.Jag har fått allt jag önskar i livet,jag har bara fått kämpa för det lite mer än andra.

Någon sa
"Min kille tycker inte lika mycket om min kropp längre nu när jag har fött barn :((("

Alltså seriöst?

What the fucking fuckety fuck.

Seriöst?

Tråkig kille.Jääävligt tråkig.

Gick ur gruppen.Är snäll ca 360 dagar om året men ca 4 dagar känner jag ren avsky och blir äcklad över födabarnvärlden och dess tillhörande stigman!Get a grip people!