Mamma åkte hem idag.Barnen övertrötta,sura.Jag i tanke-mood och vill bara vara själv.
Med datorn och kaffet och skriva.
Det gör jag nu.
Fick dem i säng samtidigt och ber en stilla bön att de ska fortsätta sova en stund.
Kaffet bredvid mig i Nasse-koppen.Den är rosa,och har en bild på Nasse/Piglet som sträcker armarna mot skyn,fjärilar och blommor runt omkring.Och en text.
"Happy to be me"
Ja.Det är jag verkligen.So very happy to be me.
Folk undrar ibland vad jag gör,förutom att ta hand om mina barn.
Jag är väldigt aktiv inom BTA-Birth Trauma Association och är som en "utsänd",sprider information och stöttar kvinnor.Har mycket mailkontakt.Läser artiklar,senaste studierna,tidningar och forum gällande graviditet,förlossning o.s.v..
((Jag dricker även kopiösa mängder kaffe,diet cola,äter mycket choklad och tittar på dokumentärer alldeles för sent om natten.))
Jag vet mycket.Inte bara om förlossningar utan även om kvinnor.
Jag brukar säga att jag inte är "pro-cesarean,but pro-mummy."
Jag är mån om kvinnors hälsa under graviditet och föräldraskapet.
Jag vet alldeles för väl,hur det är när det mesta är svart,och folk gör sitt bästa för att gnugga ditt ansikte i smutsen och gruset..
Mamma undrade stilla häromdagen om det verkligen är bra för mig,att vistas så mycket på internet,läsa mycket,prata mycket om det som hänt och så.
Jag förstår tanken bakom det,och JA,vissa gånger är det inte bra.Ibland kan jag sättas i gungning och måste stabilisera mig,men oftast är det bra.Och är det INTE bra så leder det ofta till något bra i slutändan iallafall,att jag får skriva av mig.Kokar och vibrerar inom mig så att det bara måste ut.Det måste komma UT. Jag har lärt mig att bli arg på ett väldigt konstruktivt sätt och vass faller tungan på tangenten i motargumenten,och oftast driver jag in folk i någon slags eye opening moment.Kan få PM med personliga tack för att jag förändrat deras sätt att se saker på.Jag är nämligen TRÖTT på att folk ältar förlossningsstatistik och annat oväsentligt(men ganska intressant) trams.Det är real people behind those statistics,right?Riktigta människor,kött och blod.Riktiga erfarenheter,värdefulla erfarenheter,som måste respekteras och lyssnas till.Fråga.Istället för att anta en massa och tro dig veta saker och ting.Fråga,om du vill veta.Fråga hur det var.Hur det kändes,vad som hände.
Vi hanterar saker olika beroende på vilka vi är som personer,och för mig är knowledge power.Hade jag gömt mig i det tysta hade jag gått under av sorg och självhat.Inte kunnat svara ordentligt när jag blivit bemött av fatala klavertramp och in your face-åsikter om mig som person/mamma.Grova generaliseringar om kejsarsnitt kan spys rätt i ansiktet på mig,men med min kunskap och bearbetning kan jag spy tillbaka nu.Lugnt,men bestämt,och väldigt enkelt.SÅ att förhoppningsvis även den dumme kan förstå,litegrann.Hade jag INTE bearbetat saker och ting hade jag väl lyssnat till folks "sanningar" istället för att känna in min egen och jag hade med största sannolikhet blivit självmordsbenägen.Att gå omkring och känna sig som en misslyckad mamma 24/7 kommer leda till självmordstankar.Du överlever inte.Iallafall inte i mitt fall.Det är en svart,kall värld ibland,av smutskastning och trångsynthet.jag hade inte orkat se mina barn i ögonen,om jag alltid hatade mig själv.
Jag vet så oerhört mycket nu,är så genomarbetad i mina upplevelser att jag har funnit en enorm styrka.Jag tycker numera att det är ganska roligt när jag blir mött av kritik.Senast i onsdags var det en mamma på skolan som sa att hon hade haft en fantastisk hemmaförlossning,att hon hade fördomar mot människor som fött via kejsarsnitt o.s.v.Hon kunde inte ens LYSSNA till folks traumatiska upplevelser,då hon kände."Men varför försökte du inte lite mer,då?"...Jag känner mig storartad i det mötet måste jag erkänna."Lilla vän"-känner jag mjukt inom mig.Vad ledsen jag blir,stackars du,kvinna 40 plus som behöver känna så inför andra mammor och andra sätt att föda barn på.
Det är en typ av rasism som behöver botas via kunskap och visdom.
Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat.Och mer därtill.
Det är en oerhörd styrka i det.
Jag vet att du som läser,om du har fött vaginalt,antagligen tänker nu "njaaa,hon försökte nog inte tillräckligt iallafall."..Det är okej att du känner så.Du är naiv.
Att vara naiv är en väldigt mänsklig egenskap,och det kan enbart botas med hjälp av motsatt upplevelse.När det gäller detta ämne så är det ju enbart via en traumatisk förlossning du kan vakna upp.Och DET min vän.Önskar jag ingen.Vi som har upplevt den andra sidan får bära er naivitet på våra axlar,likt Jesus som bar på korset ;-) Det är en gåva,om än tröttsam ibland,att leva med oförståelsen och folks skeva syn på min verklighet,mitt föräldraskap.Min förlossning och mina upplevelser.Ögonblicket jag fick mina barn på mitt bröst.
Du kan inte ta dem privata ögonblicken ifrån mig,kära du.
Det är ingenting jag behöver skryta om för omvärlden.Jag behöver inte förklara hur fucking amazing något var.Heligt och personligt.Bara för mig.
Jag känner mig som en "misslyckad mamma" ibland.Eller.Varje dag,på sätt och vis.Otllräcklig.Fast det är som en kroppssorg som liksom bara finns där.I bakgrunden.
Jag har accepterat den.Acceptansen gör mig väldigt ödmjuk och jag ser så mycket nya kvalitéer i mig själv och i andra människor,har fått så vakna ögon.I början gjorde det mig mer trångsynt,förblindad av vrede,sorg och bitterhet.Men nu gör det mig ofta lugn.Jag är förbaskat trött på titeln "mamma"..Är man dålig eller bra.Är man misslyckad?Blä.Tråkigt.Oväsentligt.Varför vara svartvit när inget i livet är utan nyansskillnader.
Ibland har kroppen "ångest" och då får jag ett oerhört stort behov av att vara själv en stund.Man måste respektera sin kropp och resan som har skett.Det är ett stort trauma för hela systemet och man behöver vara snäll,se på sig själv med snällhet.Klappa magen,ärret.Starka,fina kropp som har kämpat så.
Det jag har varit med om har tvingat mig in på en annan väg.Vägen till att uppskatta sig själv som individ,person,och inte bara mamma.Jag kan bli så ledsen när folk hävdar sig själva och gömmer sin dåliga självkänsla via sitt föräldraskap..."Ja,jaag är minsann en så bra mamma för jag födde naturligt och ammar så lätt"...Jag blir så ledsen.Dina barn kommer nämligen inte tacka dig för det,lilla vän.Om det är det du tror.
"Men det är ju amning och barnafödande den kvinnliga kroppen är till för!"..
Nej.Det är den inte.Min kropp är inte till för någon man,eller mina barn.
Min kropp är till för mig själv.
Det är så många fantastiska saker jag kan göra med min kropp :)
Äta god mat.
Få underbara orgasmer.
Springa långt.
Eller bara gå.
Krama mina barn <3
Klappa djur.
Jag kan båda se alla världens färger och höra all världens ljud.
Jag kan klä mig i kläder jag vill och uttrycka mig kreativt.
Med fingertoppar mot tangenter eller fingrar mot din hud.
Min kropp är mitt tempel,min själs boning.
Att mina barn förlöstes med kejsarnitt gör mig inte mindre kvinna.
Verkligen inte.
Och om DU tycker det är det;
A)none of my business(men jag måste lägga mig i och tycka till iallafall,ibland ;-))
B)Tecken på DIN dåliga självkänsla och stora hävdelsebehov
C)Tecken på din oförmåga att se på dig själv som din egen.
D)Tecken på att du inte upplevt så mycket motgångar i ditt liv,kanske.Du kan vara lugn,det kommer att komma och hända även dig ;-) Livet fungerar så.Det är det som formar oss.
E)Spenderar alldeles för mycket tid på att kritisera andra människor istället för att koncentrera dig på dig själv och ditt liv.Och bygga upp din självkänsla såpass att hela ditt jag inte står och faller med fittfödsel eller tuttsug.
Att du tycker att jag är mindre mamma för mina förlossningars skull,säger mer om dig som människa,än om mig.
Jag tackar övre makter för mina upplevelser.För aldrig skulle jag vilja vara som du.
Dömande och oförstående.
Du vet fucking nada,men du är förlåten.
<3
Med datorn och kaffet och skriva.
Det gör jag nu.
Fick dem i säng samtidigt och ber en stilla bön att de ska fortsätta sova en stund.
Kaffet bredvid mig i Nasse-koppen.Den är rosa,och har en bild på Nasse/Piglet som sträcker armarna mot skyn,fjärilar och blommor runt omkring.Och en text.
"Happy to be me"
Ja.Det är jag verkligen.So very happy to be me.
Folk undrar ibland vad jag gör,förutom att ta hand om mina barn.
Jag är väldigt aktiv inom BTA-Birth Trauma Association och är som en "utsänd",sprider information och stöttar kvinnor.Har mycket mailkontakt.Läser artiklar,senaste studierna,tidningar och forum gällande graviditet,förlossning o.s.v..
((Jag dricker även kopiösa mängder kaffe,diet cola,äter mycket choklad och tittar på dokumentärer alldeles för sent om natten.))
Jag vet mycket.Inte bara om förlossningar utan även om kvinnor.
Jag brukar säga att jag inte är "pro-cesarean,but pro-mummy."
Jag är mån om kvinnors hälsa under graviditet och föräldraskapet.
Jag vet alldeles för väl,hur det är när det mesta är svart,och folk gör sitt bästa för att gnugga ditt ansikte i smutsen och gruset..
Mamma undrade stilla häromdagen om det verkligen är bra för mig,att vistas så mycket på internet,läsa mycket,prata mycket om det som hänt och så.
Jag förstår tanken bakom det,och JA,vissa gånger är det inte bra.Ibland kan jag sättas i gungning och måste stabilisera mig,men oftast är det bra.Och är det INTE bra så leder det ofta till något bra i slutändan iallafall,att jag får skriva av mig.Kokar och vibrerar inom mig så att det bara måste ut.Det måste komma UT. Jag har lärt mig att bli arg på ett väldigt konstruktivt sätt och vass faller tungan på tangenten i motargumenten,och oftast driver jag in folk i någon slags eye opening moment.Kan få PM med personliga tack för att jag förändrat deras sätt att se saker på.Jag är nämligen TRÖTT på att folk ältar förlossningsstatistik och annat oväsentligt(men ganska intressant) trams.Det är real people behind those statistics,right?Riktigta människor,kött och blod.Riktiga erfarenheter,värdefulla erfarenheter,som måste respekteras och lyssnas till.Fråga.Istället för att anta en massa och tro dig veta saker och ting.Fråga,om du vill veta.Fråga hur det var.Hur det kändes,vad som hände.
Vi hanterar saker olika beroende på vilka vi är som personer,och för mig är knowledge power.Hade jag gömt mig i det tysta hade jag gått under av sorg och självhat.Inte kunnat svara ordentligt när jag blivit bemött av fatala klavertramp och in your face-åsikter om mig som person/mamma.Grova generaliseringar om kejsarsnitt kan spys rätt i ansiktet på mig,men med min kunskap och bearbetning kan jag spy tillbaka nu.Lugnt,men bestämt,och väldigt enkelt.SÅ att förhoppningsvis även den dumme kan förstå,litegrann.Hade jag INTE bearbetat saker och ting hade jag väl lyssnat till folks "sanningar" istället för att känna in min egen och jag hade med största sannolikhet blivit självmordsbenägen.Att gå omkring och känna sig som en misslyckad mamma 24/7 kommer leda till självmordstankar.Du överlever inte.Iallafall inte i mitt fall.Det är en svart,kall värld ibland,av smutskastning och trångsynthet.jag hade inte orkat se mina barn i ögonen,om jag alltid hatade mig själv.
Jag vet så oerhört mycket nu,är så genomarbetad i mina upplevelser att jag har funnit en enorm styrka.Jag tycker numera att det är ganska roligt när jag blir mött av kritik.Senast i onsdags var det en mamma på skolan som sa att hon hade haft en fantastisk hemmaförlossning,att hon hade fördomar mot människor som fött via kejsarsnitt o.s.v.Hon kunde inte ens LYSSNA till folks traumatiska upplevelser,då hon kände."Men varför försökte du inte lite mer,då?"...Jag känner mig storartad i det mötet måste jag erkänna."Lilla vän"-känner jag mjukt inom mig.Vad ledsen jag blir,stackars du,kvinna 40 plus som behöver känna så inför andra mammor och andra sätt att föda barn på.
Det är en typ av rasism som behöver botas via kunskap och visdom.
Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat.Och mer därtill.
Det är en oerhörd styrka i det.
Jag vet att du som läser,om du har fött vaginalt,antagligen tänker nu "njaaa,hon försökte nog inte tillräckligt iallafall."..Det är okej att du känner så.Du är naiv.
Att vara naiv är en väldigt mänsklig egenskap,och det kan enbart botas med hjälp av motsatt upplevelse.När det gäller detta ämne så är det ju enbart via en traumatisk förlossning du kan vakna upp.Och DET min vän.Önskar jag ingen.Vi som har upplevt den andra sidan får bära er naivitet på våra axlar,likt Jesus som bar på korset ;-) Det är en gåva,om än tröttsam ibland,att leva med oförståelsen och folks skeva syn på min verklighet,mitt föräldraskap.Min förlossning och mina upplevelser.Ögonblicket jag fick mina barn på mitt bröst.
Du kan inte ta dem privata ögonblicken ifrån mig,kära du.
Det är ingenting jag behöver skryta om för omvärlden.Jag behöver inte förklara hur fucking amazing något var.Heligt och personligt.Bara för mig.
Jag känner mig som en "misslyckad mamma" ibland.Eller.Varje dag,på sätt och vis.Otllräcklig.Fast det är som en kroppssorg som liksom bara finns där.I bakgrunden.
Jag har accepterat den.Acceptansen gör mig väldigt ödmjuk och jag ser så mycket nya kvalitéer i mig själv och i andra människor,har fått så vakna ögon.I början gjorde det mig mer trångsynt,förblindad av vrede,sorg och bitterhet.Men nu gör det mig ofta lugn.Jag är förbaskat trött på titeln "mamma"..Är man dålig eller bra.Är man misslyckad?Blä.Tråkigt.Oväsentligt.Varför vara svartvit när inget i livet är utan nyansskillnader.
Ibland har kroppen "ångest" och då får jag ett oerhört stort behov av att vara själv en stund.Man måste respektera sin kropp och resan som har skett.Det är ett stort trauma för hela systemet och man behöver vara snäll,se på sig själv med snällhet.Klappa magen,ärret.Starka,fina kropp som har kämpat så.
Det jag har varit med om har tvingat mig in på en annan väg.Vägen till att uppskatta sig själv som individ,person,och inte bara mamma.Jag kan bli så ledsen när folk hävdar sig själva och gömmer sin dåliga självkänsla via sitt föräldraskap..."Ja,jaag är minsann en så bra mamma för jag födde naturligt och ammar så lätt"...Jag blir så ledsen.Dina barn kommer nämligen inte tacka dig för det,lilla vän.Om det är det du tror.
"Men det är ju amning och barnafödande den kvinnliga kroppen är till för!"..
Nej.Det är den inte.Min kropp är inte till för någon man,eller mina barn.
Min kropp är till för mig själv.
Det är så många fantastiska saker jag kan göra med min kropp :)
Äta god mat.
Få underbara orgasmer.
Springa långt.
Eller bara gå.
Krama mina barn <3
Klappa djur.
Jag kan båda se alla världens färger och höra all världens ljud.
Jag kan klä mig i kläder jag vill och uttrycka mig kreativt.
Med fingertoppar mot tangenter eller fingrar mot din hud.
Min kropp är mitt tempel,min själs boning.
Att mina barn förlöstes med kejsarnitt gör mig inte mindre kvinna.
Verkligen inte.
Och om DU tycker det är det;
A)none of my business(men jag måste lägga mig i och tycka till iallafall,ibland ;-))
B)Tecken på DIN dåliga självkänsla och stora hävdelsebehov
C)Tecken på din oförmåga att se på dig själv som din egen.
D)Tecken på att du inte upplevt så mycket motgångar i ditt liv,kanske.Du kan vara lugn,det kommer att komma och hända även dig ;-) Livet fungerar så.Det är det som formar oss.
E)Spenderar alldeles för mycket tid på att kritisera andra människor istället för att koncentrera dig på dig själv och ditt liv.Och bygga upp din självkänsla såpass att hela ditt jag inte står och faller med fittfödsel eller tuttsug.
Att du tycker att jag är mindre mamma för mina förlossningars skull,säger mer om dig som människa,än om mig.
Jag tackar övre makter för mina upplevelser.För aldrig skulle jag vilja vara som du.
Dömande och oförstående.
Du vet fucking nada,men du är förlåten.
<3
No comments:
Post a Comment