Helvetet vad ångesten river idag.Lughán står med gummistövlar och pyjamaströja.Han vill ut i haglet.Det blixtrar och åskar som sjutton därute,hallååå.Mitt barn måste få komma ut och springa av sig!!
Jag har fet ångest över förlossningarna och min kropp idag.Jag vill svälta ihjäl mig själv haha.Visst låter det sunt?..MMM.Härligt med ångest.
Visst är jag alldeles för ärlig som skriver om det här?Jag menar,ÅNGEST.Fy så förbjudet.Speciellt för en SMÅBARNSMAMMA,herregud så tabu.Jag tycker att det är märkligt befriande att skriva om saker man inte får.Sen har jag ju alltid varit lite rebellisk.Ba smeta på,ut med skeletten ur garderoben.Jag menar,jag vill inte ha ett glamoröst liv med fasaden i behåll.Jag vill att folk ska komma nära och se även de groteska delarna i min lilla själ...Jag är inte så rädd för att se ful ut.Att upplevas som ful,eller att mitt liv skulle se fult ut.Jag har spenderat 20 år av mitt liv med att försöka att se vacker ut,men nu orkar jag inte mer.
Fulheten tillhör livet..
Haha kommer ihåg en "vän" förresten som sa till mig om mitt liv i England..
"Det kanske inte är så roligt som det ser ut,att vara själv i England med två små barn och utan pengar,och en kropp som är fördärvad"..Hahaha.Det tyckte jag var så roligt,att hon sa så alltså.
Går man omkring och tänker i allmänhet om andras liv,att "oooj,sicket roligt liv hon verkar ha"..!?Det förstår man väl,att livet är livet oavsett var man är,hur man lever.
Sometimes fun,sometimes not,sometimes life just sucks a lot.
Förlossningsångesten.Kommer som PMS ungefär.Regelbundet.Man kan inte göra så mycket åt det,bara pray och kanske läsa inspirerande berättelser om överlevande.Pussa på barnen.
Men ofta kommer den obotligt,oundvikligt.Slår till mig över ögonen,munnen,halsen,bröstkorgen.Hamrar på tinningrna och stormar i öronen.Får mig att må så illa att jag känner smaken av galla.(Eller vad jag nu åt senast.En smörgås med ost kanske.)Kommer uppsmygandes i strupen.MMMM.Ångest.
Hello little friend.
Kroppshatet.
Det borde pratas mer om vad kejsarsnitt egentligen ÄR för något.
Hur det fundamentalt förändrar dig som person.
Det pratas mycket om rätt och fel.Det är så himla oväsentligt vad som är RÄTT eller FEL.
Det är tomma ord.Speciellt för människor som inte har upplevt det själva.Men hur det påverkar en människa,bebis.Relationen mellan mamma och bebis.Relationen mellan mamman och pappan,relationen mellan mamman och mamman.Pappan å pappan.
Det pratas det inte så mycket om.
Jag kan LUGNT säga att det krävs mycket mer av en kvinna som genomlever trauma,operation,infektion,kamp,sjukdom när det kommer till relationen med sitt nyfödda barn och sig själv,än vad det gör för the average svensson.Hon med vattenavgång,oregelbundna värkar som blir regelbundna.Hon som klockar in ett par cm i timmen.Hon som blir klar på 4-6 timmar och ligger där "lite trött" med smörgåsbricka och en hurtig svensk flagga.Hon som blir chockad över hur mycket man faktiskt BLÖDER när man har fött barn.Jesus.Där föll livmodern ut.Att det svider när man kissar.Att magen inte ser PRECIS ut som den gjorde innan hon blev gravid,på direkten.Största bekymret man har.Hon som åker hem på dag två-tre och fortfarande klagar på att "oj så länge vi stannade,och oj så skönt att komma hem.Sjukhussängarna är ju så obekväma."
Det bara är så.Att det krävs mer av mig.Fakta liksom.
Det krävs mer av mig än de flesta andra mammor,resten av mitt liv.I relation till mig själv och mitt barn.Jag har mycket att läka.Jag har mycket att förlåta,komma över.Orka leva med.
Vissa barn är födda med medvind,andra motvind.
Vissa mammor är födda i motvind.
Liksom jag lever i ett annat universum,är nog även Lughán ett unikt barn.
Hans resa också liksom.
Ibland är jag tacksam för hela grejen.(Ja,förutom det uppenbara att vi båda lever alltså)
Ba:"Men åååh tack.halleluja,jag är upplyst.Så skönt"
Men oftast stirrar jag ångest och skuld,minnen och jobbigheter i vitögat,varje dag.
jag känner inte att min kropp är min kropp längre,vill inte veta av vad som hände den kroppen,vill inte kännas vid,veta av hur Lughán fick sitt ärr på sitt huvud.På sina hälar.
Hur jävla sjuk han var.P.g.a mig.
Jag vill inte veta att det är jag som har orsakat det.Jag orkar inte leva med vetskapen och skulden att jag är jag är jag.Född in i detta,kroppen och smärtan.
Vi lever i en modern tid.Och de som är sympatiska och för jämställdhet och kärlek,vill gärna få mig att förstå.Tala om för mig att jag visst födde mina barn...
Min kropp,right!?...Vi pratar om min kropp här.Det spelar ingen roll om det tar 35 timmar.Det spelar ingen roll vad som utspelar sig under de timmarna.De spelar ingen roll hur ont man har,hur ofta värkarna kommer,hur lite bedövning man har.Det spelar ingen roll att man har så jävla ont att man inte kan andas efteråt,det spelar ingen roll att man spenderar halva sitt spädbarns liv på sjukhus med "förlossningskomplikationer".
Det spelar ingen roll.Har man inte krystat ut sitt barn,har man inte fött.
Det krävs inte så mycket hjärnkapacitet för att förstå det.
Amerikanen med epiduralen på rygg i sängen,som endast kände av lite "bajsnödighet" har fött barn.Not me.
Kejsarsnitt är precis en sådan mardröm som det låter.Tyvärr.
Dags att dra den sanningen ut i ljuset och sluta upp med att mörka.
Och det i sin tur spelar stor roll i hur man känner sig som människa,kvinna,mamma.
Det är en jävla chock för både kropp och psyket att uppleva akutsnitt efter många timmar av bubbla.
Det är ett helvete.
Det spelar ingen roll om folk säger till mig,"att krysta var den värsta biten,tur att du slapp"
Ni FATTAR verkligen inte.Ni som uttrycker er så...
(inkluderat min mamma med fyra lätta,snabba förlossningar,"Krysta var ingen dans på rosor"..Nähääää,vad är det du säger?Det trodde ju jag)
Jag hade tagit vilken smärta som helst.
Jag hade tagit vilken smärta som helst.
Jag hade tagit vilken smärta som helst.
-För att få vara den första som rörde vid mitt barn-.
Jag-mina barns mamma.
At få FÖDA mitt barn.Att få känna när jag FÖDER mitt barn.
Och folk påstår att det "Inte är en dans på rosor".
Ja.Jag hade iallafall tyckt att det vore ett jävla party.Jag hade korkat upp champagnen direkt och kysst golvet på mina bara knän.Prisat Gud,fittan,barnet,livet.Mig själv.
(Och det är nog det allra viktigaste,att få prisa sig själv.)
Att få uppleva det heliga i att föda.
Don't take it for granted,folks.
-Tacksamheten.-
-Lättheten-
-Krystandet-
-Livet-
-Att det går som det ska.-
Men som sagt.Förlossningsångest är lite som PMS och det kommer i vågor.Imorgon mår jag kanske inte lika illa längre.Men det är som vilken sjukdom som helst.Som min anorexi..
Det är något man lär sig att hantera och att leva med.Men det finns alltid där.
No comments:
Post a Comment