Älskade.

Kanske för privat att skriva om kan tyckas,men.Kärleken till mina barn.Älskade små.Den största utmaningen man möter som förälder,är kampen med sig själv.Älskade barn.Lughán växer upp,blir en liten pojke,jag får andnöd av det miraklet.Min pojke.Min pojke.Darrar på fingrarna och jag gråter när fingrarna hamrar tangenter.Kärleken till mina barn.Ordlös.Han pratar nu,jag pratar med honom.Leker,skrattar,förstår.Tillsammans.Han ber om saker,skriker,gråter....Han gråter.Som en människa,ett barn.Inte som en bebis längre.I det arga skriket finns regnbågen av känslor,smärtan påtaglig.Om än flyktig,så river det ändå.Sorgen,besvikelsen,även skam.Så tydligt.Gör ont i mig när jag torkar hans tårar,men jag vet att allt är som det ska vara.Det gör ont att växa.Han andas snart lätt igen med glada leendet och ögonen som glittrar.Varma fingrarna och munnen mot min hals igen.Jag är så tacksam för gåvan att få vara hemma med honom.trots att det sliter ibland.Han är en cocktail av ursinnesstark vilja och sårbar känslighet.Han behöver stöttas med varma kroppen,varma stadiga rösten.Att finnas där när han vill hålla hårt,men respektera att ta avstånd när han visar tecken på det.Förstå hans integritet i den egna leken.Hans egna bubbla av jag-upplevelse.Inte störa.Den tolfte Oktober har jag och Tom vårt första föräldramöte inför förskolestarten om ca.ett år.Till dess ska jag skriva Lugháns biografi,det har jag fått i uppgift av skolan.Blir tårögd bara jag tänker på det.Men de vill ha med det allra viktigaste,såsom graviditet,förlossning(!),familjesituation,personlighet etc.etc...Älskade lilla gryn.Mammas Lughán.Jag är så stolt.En levande,varm människa.En fågel som fick vingar.Min lilla björn.Min Lughán.