4 veckor kärlek och illamåendet.

4 veckor sedan du kom till mig älskling. 4 veckor sedan du fyllde dina lungor av vår gemensamma luft och blev en liten jordling tillsammans med oss andra. Fågelunge i luften täckt i vitt klet och det var det dyrbaraste jag sett. 4 veckor har gått så fort och jag önskar av hela mitt hjärta att min kropp hade orkat bättre den här gången. Att jag hade fått må lite bättre. Just nu är det svårt att se en ljusning på någonting och det gör ont att andas när knivarna kör runt. Har så ont att jag mår illa, illa, illa. Ultraljudstiden som är bokad akut har sjukhuset klockats in till den 11:e Juni, det är snabbt i ögonen på NHS men i dimman så är 12 dagar en väldigt lång tid att vänta. Tänker att det är billigare för dem om jag skulle dö nu. Glider ner bakom en skåplucka och vill inte att kroppen ska få existera samtidigt som jag sliter så hårt för att vara den bästa mamman jag kan åt mina barn. Det går inte att vara den bästa mamman med en kropp som är trasig. Det svartnar och man är trött. Och magen har pajat på lilla Malie så hon sover varken dag eller natt, gör allt med en hand. Plus två barn till. Tror att det är dags att bli religiös nu haha! Men Malie är det finaste jag vet och om det är något detta lär mig så är det att aldrig sluta upp med att vara tacksam för det vi får. Att vardagen med dem och en kropp som fungerar är det största av allt. Kärleken. Älskar av hela mitt hjärta.

Lite småkär i dig, Malie.

Älskade lilla mjuka korvgumma. Hon är som en knubbig liten prinskorv som man bara vill pussa ihjäl. I två hela nätter och två hela dagar har hon skrikit konstant p.g.a antibiotikamagen jag har givit henne via bröstmjölken. Det gör ont i hela mig att det är mjölken som ger henne smärta. Idag var jag hos läkaren igen och fick mer antibiotika, en vecka till. Bara en vecka till sen får vi se. Ultraljud bokat. Konstigt att önska de medicinerade dagarna bort samtidigt som att de är så dyrbara med en nyföding. Vänjer mig aldrig vid den kombon. Att vilja försvinna från det onda och tabletterna samtidigt som jag vill vara, med henne. Vara med dem. Fånga vardagen i en liten helig såpbubbla av kärlek och närvaro och stanna där, stanna här. Lägger mig ner nära, nära Malie där hon ligger på filten och viftar med sina små armar. Tar in hela hennes lilla väsen, mjuka, lena, snabba små sötdoftande andetag. Näsa mot näsa, panna mot panna. Mitt hjärta, mitt hjärta, mitt lilla älskade hjärta. Andas jag den luft du andas. Du är himlen i min famn. Helt gudomlig är hon och kärleken är så stor. Hon växer så mycket att det är helt galen! Så lik Lughán och så lik Uma, men samtidigt alldeles egen. Det är magiskt. Väldigt berörd är jag. Med fötterna hastigt instuckna i mina lila skor mot grått golv på sjukhus, med antibakteriell handsprit och britsar med tunnt papper som det går hål på, med kissprov på nålstick på kläm och känn så ligger hon där i sin bilstol och glittrar. Ett alldeles nytt liv, och det värker i hela mig. Och det är det som är den gyllene tråden som väver samman livet. Kärleken som gör så att man orkar även när det tar emot. Relationerna vi har till de personer som verkligen betyder något. Allt annat är bara kulisser som ekar tomt. Kärleken är det som fyller en och det som bär en. Magiska mötet med dig Malie, i Maj 2013. Det är min gyllene tråd som håller mig samman just nu. Och Umas lätta guldlockar och Lugháns bruna blick och underliga små egenheter. Toms varma fasta hönder som älskar det som är trasigt, kanske mer än de delar som är hela. Då vet man att man har guld i sin ficka. När man har en kille som älskar det trasiga mest. Finaste mannen jag någonsin har mött, lucky me.

Planet

Det är ständigt ljust i vårt alldeles egna solsystem. På vår planet är det varmt och mjukt och jag kan vila i nuet och bara vara nära er. Ingen kroppslig boja. Låta mina ögon se dig och dig och dig, och bara vara närvarande. Ingen kroppslig tyngd. På vår planet kan jag springa på lätta steg och jag kan röra mig fritt. Bygga koja, klättra träd, kramas, skratta, prata. Ingen kroppslig smärta. Trots att kroppen bara är ett tillfälligt lån som hus åt vår själ, blir jag dagligen påmind om hur fjättrad man kan vara, och hur mycket man behöver den. Vi för en vilsen kamp, jag och min kropp. Hälften är uppskattande, tacksam och fylld av respekt. Hälften oförståelse, rädsla, irritation och maktlöshet. Jag tänker ofta på vår planet om kvällarna när jag ligger och betraktar Malie's lilla kroppshydda av ren perfektion. Hennes runda sköldpaddemage som sakta höjer sig och sänks och andetagen som är liv och det går som glödande kärlekspilar genom mig. Uma's lättfotade piruetter och hennes blöta pussar och koncentrerade, stora blå som lyser så intensivt och livligt när hon försöker förklara något. När hon i rosa nattlinne dundrar ner för trappan med mjuka små ben sent en kväll då Otto rymde och Tom fångade honom i grannens trädgård, hennes energi och ljus som aldrig tar slut. Lugháns varma blick och när han klappar min mage och lyssnar med örat tätt intill, hans tunga huvud.Läser högt ur sin kokbok. Skulle så gärna vilja ge mina barn en mamma som inte har ont. Det är det värsta, att inte kunna ge dem det.

En liten stjärna.

I fredags fyllde min minsting 3 veckor. En liten stjärna som glittrar och värmer upp hela mig, leder min väg med sitt ljus. Det gör dem alla tre. Svårt att förstå hur tiden kan gå så otroligt fort. Hon växer i rekordfart och har redan börjat att knubba till sig :) Hon är underbar. Det har varit en varm dag, både igår och idag har solen stekt och det har varit så skönt! I torsdags haglade det och i fredags regnade det, så det har verkligen varit en total helomvändning på vädret, från vinterkläder till bara armar och ben över en natt! Glass och sol och mys. Uma är fantastisk ute i trädgården, en fröjd att se dem utan overaller och vinterskor. Så skönt att de är så befriade och kan plaska hur mycket de vill med vatten och sand, leka med myror och titta på spindlar och hönsen. Igår hittade vi en skadad fågel som vi tog till veterinären. Tror nog att det blir lite svalare igen i nästa vecka, men nu njuter vi. Malie har sovit ute i trädgården i sin vagn med bara en tunn filt över sig. Lycklig liten husmus. Jag har börjat må lite sämre igen. Slutade med mina tabletter i onsdags och det kändes som att skaka av sig en tung riddarrustning, hatar skiten med varje fiber i min kropp. Så igår när smärtan började att smyga sig på igen så föll jag inombords.  Att vara sjuk med småbarn efter barnafödsel är som att betrakta sitt liv genom en glasbubbla. Totalt fängslad. Man kan inte riktigt vara i nuet med hela sitt jag för man har så otroligt ont och är så orolig och kraftlös. Ovissheten om när och hur man ska börja må bättre är jobbig att gå runt med. Tålamodet är sämre än vanligt så klart. Tröttheten större. Och tablettknaprandet är som att svälja gift. Bojkottar skiten om infektionen är tillbaka. Får gå till en homeopat eller något, som ser kroppen som helhet. Jag avviker ju redan från hur en klassisk kropp fungerar inom både förlossning och läkning, så det känns inte som någon idé att hänga i vita, sterila korridorer och kissa i burkar och bresa med benen och spräcka varje ådra i sin kropp med nålar och prata med högsta höns som ingenting vet om mig som person. Lughán är helt ledig nästa vecka så det blir nog ganska tufft. Hans mornar på lekis är precis vad vi alla behöver, Uma är miss galenpanna så jag har nog med spring som det är :) Lughán och Uma bråkar så otroligt mycket så ibland känner jag mig alldeles okapabel till att tackla deras konfrontationer med min svaga, sjukliga kropp. Får panik i hela mig över att min älskade lilla mini-hjärta snart fyller 1 månad. Det suger att vara sjuk när barnen är som minst. Jag klarar ju allt i vanliga fall, jag kan ta sömnlösa nätter och galna småbarn, bara jag får ha min kropp. Min kropp, min kropp. Läk.

She may be the reason I survive, the why and wherefore I'm alive.

Kärleksrus med Malie. Världens mjukaste bebis. Hon älskar när jag sjunger för henne och blir lugn direkt, lugn och mild. Mjuk och koncentrerad. Tittar så försiktigt. Smakar så gott och doftar så ljuvligt. Växer snabbt, blir nog lång. Kan inte få nog av henne. Bebistiden är så flyktig att man försöker leva i nuet så mycket som möjligt, trots att livet strömmar förbi vid sidan av. Allt det praktiska med hemmet och barnen och kroppen finns ju fortfarande där. Men försöker att släppa pressen på perfekt hem och bara chilla med barnen. Tid får man finna sen. Vi är mest hemma allihopa, eller jag och barnen, Tom jobbar ju. Men vi myser, tillbringar tid i trädgården, tittar på Malie. Uma vill alltid hålla. Malie har börjat greppa saker nu, dra åt sig allt som far förbi hennes ansikte, hänger i hår och kläder. Försöker ställa sig upp på dallriga små ben på mitt knä. Ser så knasig ut. Som en liten fulsöt ankunge, min lilla milda husmus. Mjuk, mjuk, mjuk. Allra helst vill hon vara nära, nära. Amma mycket. Älskar när man går omkring med henne, pratar med henne. Igår var vi på sjukhuset och tog blodprov och urinprov på henne, hon har haft lite svag gulsot som inte har velat lägga sig riktig så vi fick kolla upp det. Allt var bra. Hon sov i vagnen som en liten juvel i mild försommarbris. Ocg jag drack min förlossningslatte. Min antibiotika har kickat in efter en helg av total vila, och trots att jag har mycket ont så känner jag mig så otroligt lättad över att det går åt rätt håll. Yes, yes, yes! kan inte lyfta och det är jobbigt såklart. Uma vill bli buren hela tiden och jag vill bära henne såklart. Lughán är varm. Mina tre små själar. Så mycket kärlek.

Malie. 14 dagar kärlek.

i walk with beauty before me
i walk with beauty behind me
i walk with beauty above me
i walk with beauty below me
i walk with beauty around me

 Lilla skrutta. 

Två veckor gammal. 

14 dagar kärleksrus och körsbärsblom.

14 dagar ammande och nattligt gos.

 14 dagar fluffig hjässa och mjukaste huden, godaste doften.

14 dagar lycka, lycka, lycka över dig.

14 dagar tacksamhet.

14 dagar, mitt lilla mirakel.

Fredagen den 17 Maj har spenderats med henne i min famn på en akutmottagning. 

Samma som med Uma. I samma overall, samma läkare. Samma procedurer. Äter tredubbla antibiotikakurer och attackerar kroppen från alla håll och kanter. Ber att du håller, kroppen min. 

Nu ska vi bli friska. Saknar barnen, saknar kraften. Och hon är så varm, min Malie. Lugn och varm. Sover i bilstolen, sover vid bröstet. Som magi. Lugnaste barnet hittills av våra tre. Lugn så länge hon får vara med mig, en riktig mama' bug. Som en liten koalabjörn hänger hon vid bröstet. Samsover förstås nära, nära. Kurar med böjda små ben. Som en dröm att vakna till varje morgon. Hon tycker så mycket om att få sin hjässa struken och hon formar munnen till ett litet koncentrerat "o" när hon betraktar mig. Är vaken mer nu, tittar på mig med finaste ögonen och jag älskar att hålla hennes mun nära mitt öra och lyssna till hennes små snabba andetag och flämtningar. Letar efter bröstet och tror att min kind eller näsa är en bröstvårta. Doftar så otroligt gott, lilla, mjuka mjölkklump. Är så otroligt, berusande underbar. Så otroligt älskad. Hon bär mig. De bär mig.

Livet är så mycket mer än det bleka ansiktet på sjukhustoaletten.

Livet är så mycket mer än smärta, det finns så mycket guld.

Så varmt och ljust.

Sol i hela mig, min Malie.

Sleepy baby, body pain.

Malie sover mycket. Så länge hon är på mig, med mig, med bröstet är hon lugn. Ganska så luftig i magen så försöker fixa lite med maten jag äter, försöker lista ut om det är något som stör. Skippar vinägern på salladen iallafall och kålgrönsaker. Man är nybörjare varje gång känns det som. mer självförtroende men fortfarande så är allting nytt, hon är så ny. Samtidigt som att hon är helt självklar. Hon är underbar. Hon är så lik Lughán som bebis! Det är helande på något vis. Hans första 6 månader var som en dimma av sjukdom och piller och ibland känns det som att jag inte minns så mycket. Malie ger mig minnet tillbaka. Hon är fin, fin, fin och doftar som hela himlen såklart.

Min kropp är skruttig. Riktigt skruttig. Ärret läker fint den här gången och jag är så tacksam för det. Men insidan är det värre med. Har haft så otroligt ont och varit febrig, infektion i livmodern konstaterad. Upptäckte även vätskebildningar stora som golfbollar ovanför ärret, det drar och sticker, vill komma ut. Antingen tar antibiotikan det eller så måste det komma ut. Då öppnar sig ärret. Igen. Eller så måste det dräneras med slangar. Jag har varit så himla sjuk efter barnafödande att jag liksom är lite "bränd" i det området. Jag orkar inte, trots att jag vet att jag måste orka. Jag har varit så himla duktig med kosten och boostat mitt immunförsvar så mycket som möjligt, men det funkar inte iallafall. Svårt att känna sig positiv inför en kropp som blir sjuk hela tiden. Det känns som att jag spelar *baby making* - gamet med livet som insatts. Och det fungerar inte i längden. Inte med tre barn som insatts, en hel familj som blir lidande. Det är så mycket allvarligare nu. Ansvaret stort. Tog tag i T och sa att vi måste bara överleva det här nu. One more time. Men visst suger det. Det suger att ha en kropp som inte fungerar, som blir sjuk varje gång. Det suger att ha så otroligt ont att man mår illa, och det suger getpung att behöva äta 23 tabletter om dagen plus blodförtunnande injektioner för att hålla sig alive. Det är oroande och läskigt. Inre infektioner kan gå från noll till hundra, det vet jag själv så väl. Det är allvarligt och diffust. Det är inte roligt. Att behöva scannas efter moderkaksbitar som kanske blivit kvarglömda och förgiftar min kropp som eventuellt kommer att resultera i stor blodförlust, operation, sjukdomstid, recovery. Tabletter, tabletter. Jag vill vara en frisk mamma. Längtar efter mig själv och att leka med barnen, springa i trädgården. Längtar efter mitt skratt som jag skrattar varje dag och den bubbliga delen av mig. Längtar efter att dra på mig mina tajta jeans och högklackade skor och ett dansgolv, längtar efter tyngden av manskropp över mig utan smärta någonstans. Längtar efter kroppslig frihet. Tacksamheten över mina tre, friska barn är enorm, men jag har kämpat för dem också. Att få ha dem. Att de är här. Och trots att jag är himla happy med vår familj som den är är det aldrig lätt att få budskapet om att graviditetens dagar är över för mig, som 22-åring. Det är svårt. Klamrar mig fast varje sekund med Malie och insuper henne så mycket jag bara kan. Stanna bara en sekund till. Men bebisar växer. barn växer. Spädbarnstiden är kort och flyktig. Älskar så att hjärtat blöder. Vet inte hur jag ska ta mig ur *ogilla - kroppen* - crashen. Oroar mig för efteråt. När jag har blivit frisk men kroppen fortfarande är svag och skadad. Vad som kommer att hända då. Måste vara glad och stolt över det jag har lyckats åstadkomma mot alla odds, men det är så svårt. Stolt över barnen men inte mig själv. Måste öva på det. För barnens skull. Det bästa med att ha det illa ställt med en kropp är att kontrasten är så stor, att allt det fina blir ännu mer uppenbart och färgglatt. De flesta tycker att jag ser himla fab och frisk ut. Glitter kommer av att ha mött skiten, gett fingret åt det onda och vänt sig om och gått. Glitter kommer av att överleva det som är jobbigt. Glitter kommer från tacksamheten över att vara alive och att ha en livs levande bebis vid sitt bröst som är det finaste på jorden. Att få andas luft. Att få älska. Att få fortsätta skapa och bygga på relationer, att få en chans till. Glitter är att få uppleva dagarna som går vid barnens sida. Att få uppleva dem. Tack hjärtat som slår som gör livet möjligt. Make the best of it.

Mera Malie ♥

Mmm. Gudomlig är hon. Inte riktigt människa än, mer ett litet väsen.  Ett litet skrynkligt, varmt, pruttande väsen. En liten skogsmus. Hon känns lugn, men man ska nog inte ropa hej för tidigt hehe. Men just nu: Lugn. Så länge hon får vara med mig. Övade lite att snooza i vagnen men det gick sådär. Magen är himla öm och irriterande men har ändå stor beundran för vad den orkar. Idag kröp Uma upp bredvid mig i soffan och det var så mysigt. Min kropp orkar ju inte mycket så saknar henne så. Lughán är fantastisk med M och klappar henne hela tiden, Uma håller henne också ofta.  Imorgon är T tillbaka på jobbet igen. Hjälp. Be en bön för den stackars kroppen. Nu ska jag och Malie mus sova. Mitt yngsta hjärta.

Day 8

Igår fyllde Malie en vecka gammal. 7 hela dagar sedan jag träffade henne för första gången. Det är en sårbar tid, kärlekstid. Njuter så mycket av hennes små mjuka, skrynkliga spindelben, lena hud och söta doft. Hon vill bara vara med mig. Andas snabbare när hon känner min doft och mjölken. Jag gråter av lycka, gråter av sorg. Hon sover mycket. Hon var väldigt orolig i magen på slutet så kanske sover hon ut nu. Liten och skrynklig och hungrig. Det sägs ju att spädbarn är just så, sovandes, men L och U var aldrig så. Ögonen vidöppna från första stund. Och Uma var ju och är ju fortfarande baby insomnia. M ammar mycket. Är lugn så länge hon är med mig. Kontrasten till omvärlden är stor och jag har mycket ont. Får svindel när grannen ringer på och alla ljud känns för höga. Är i stadiet där det känns som om jag aldrig kommer att bli bättre, där man glömmer hur det känns att vara smärtfri och hel. Tung i huvudet av smärtstillande. Jag vet att jag gör för mycket men jag har så svårt att släppa kontrollen. Uma vill hålla Malie hela tiden. Bära, klappa, peta. Uma lever ut avundsjukans hela register och jag är tacksam för det. Hellre ett tydligt utspel än ett barn som vänder sig inåt och blir konstig över ögonen. Längtar efter att bära henne. Jag vill att tiden ska stanna samtidigt som att jag vill bli bättre. Minns det så tydligt efter Lughán. Imorgon, imorgon mår jag bättre. Så gjorde jag aldrig det, jag blev aldrig frisk. Det gör ont fortfarande men med tiden lär man sig att göra nuet fint är bättre än att önska en svunnen tid tillbaka. Lilla Malie är så tiny. Min lilla, mörka husmus. Det är så fantastiskt att få vara med om det här ännu en gång och något jag aldrig tar för givet. Ett friskt barn. Mitt barn. Här nu.

Day 6

Ser körsbärsträdet genom både vårt sovrumsfönster och vardagsrumsfönster. De två platser jag och Malie spenderar största tiden med att amma. Så otroligt rogivande med virvlande körsbärsblom i luften och en nyfödd bebis som sover vid bröstet. Natur och barn. Vacker tid. Våren är min favoritårstid, särskilt med barnen. Trädgården grönskar och det gör ingenting om man blir blöt. Insekterna är många och intressanta för små ivriga barnafingrar. Uma är familjens insektsexpert och hittar alltid de allra minsta insekterna med sina stora blå. Barnen har varsin liten blomspruta som de alltid har med sig. Uma kryper alltid nära gräset och vattnar omsorgsfullt grässtråna medan Lughán siktar mot himlen. Malie somnade på T's arm imorse så jag smög upp till barnen. Det hjälpte att jag inte hade bebis med mig för Uma ville kramas direkt. Första spontana kramen sen Malie kom och det var ljuvt. Saknar att kunna lyfta upp henne och bolla med henne. Hon är gärna med och hjälper till när det byts blöja och vill alltid slänga ut påsen. Undersöker Malie's fingrar noggrant. Imorse ramlade M's navelsträngstump av. Välkommen till jorden. Hon är så ljuvlig och lat och cool. Latmask. Så länge hon är med mig och tutte är hon happy. Nära, nära, nära vill jag ju också vara. Jag är öm om magen efter att ha gått till registreringskontoret med M igår, minsta lilla ger mig bakslag. Igår fick även stygnen komma ut och det var obehagligt men befriande. BM tyckte att mitt ärr såg ovanligt fint ut för att vara tredje barnet och det blir man glad av att höra :) Tyckte jag såg fräsch ut. Yes, yes - vad lite smink kan göra ;-) Jag känner mig bara så välsignad. Inget tecken på infektion heller. Third time lucky. Hoppas att det fortsätter att gå i rätt riktning nu. Malie hade bara gått ner 55 gram så jag fick beröm för amningen också och det är otroligt skönt att det funkar även en tredje gång. Vill som vanligt stanna tiden då de växer så fort. Spädbarnstiden är som att vara konstant hög på kärleksdrog. Skrattar och gråter om vartannat. Gråter över hur fin hon är och hur mycket jag älskar henne och L och U och hur mycket jag inte vill att tiden ska försvinna. Gråter över hur lyckligt jag är och smärtan och längtan efter min kropp. Det är fortfarande så overkligt att hon är här nu. En vecka gammal imorgon. Brinner mitt hjärta.