Torsdag.

Åh vad skönt det är med en familj som är frisk. Visserligen är vi alla supertrötta, men det blir väl så med sjukdom och höst. Har tappat skrivarstinget som ni kanske märker. Språket stakar sig, men jag gör så gott jag kan. Skriver jag inget mår jag som en påse gammal potatis, så det är bara diciplin som gäller. Rumpan ner på stolen och hamra tangenter.

Nu har barnen höstlov. Eller, Lughán har höstlov. Så han blir hemma måndag, tisdag och onsdag nästa vecka. Han är ju ledig torsdag och fredag i vanliga fall ändå. Mysigt! Fast barnen bråkar sååå mycket för tillfället, och med en kattunge som tillägg så är det allt annat än stilla här hemma. Uma har sedan länge satt dövörat till när det gäller nej-sägelser från sina beloved parents. "Nej, Uma, försiktig med katten. INTE lyfta i svansen" - lyssnar inte. Hoppas verkligen att hon växer ur det. Just nu jagar jag Lughán som jagar Uma som jagar katten som jagar mig. Upp och ner, ner och upp. Mycket gnäll och skrik från unga damen, men så är det ju i den här åldern. Uppsträckta armar och bääära. Hon är ju fortfarande min bebis. Känns underligt att tänka på att de festa barn i hennes ålder redan går på förskola. Små pluttar.

Igår la både kyl och frys av. Buhu. Det är verkligen fruktansvärt! Så himla lyckligt lottad man är som har sådan lyx egentligen. Kändes lagom surt att behöva kasta det mesta ur frysen, vissa saker ur kylen lyckades vi rädda i stor kastrull med iskallt vatten, men ändå många ostar som fick åka i komposten, min älskade brie t.ex :'-( , Lagom surt att köpa nytt kylskåp. Vi behövde ett nyttändå, p.g.a mini-kyl som knappt får plats någonting i, plus gammal som gatan. Men plånboken ekar tom! Där rök julklappsbudgeten ;-) Julmat får vi iallafall plats med till jul :D

Ikväll när barnen somnat ska jag se på Hnted! Fy sjutton vilka bra crime serier de gör i England. Hunted är helt underbar. Del 5 av 8.

Imorgon jobbar Tom, på lördag jobbar Tom. På Söndag blir det nog familjeutflykt så att barnen får äventyra av sig rejält, då måndag och tisdag ser himla mossigt ut hemma med mamma liksom ;-) Får väl baka och måla lite löv eller något sådant.

På onsdag i nästa vecka kommer mamma. Längtar.

Lugn helg.

Hej fina! :) Gårdagen var värre än någonsin för mina små skrutt, men idag verkar det bättre. Håller tummarna för att det ska vara nog nu. Att gårdagen var en sista systemtömning, och att de nu är detoxade på bakterie. Soppa igår, och soppa idag. Flush it out, as they say. Alla planer för helgen fick såklart skjutas åt sidan. passar på att gå osminkad och låta huden andas, att städa badrummet ordentligt och dammsuga överallt, svara på mail och läsa för barnen.

Tv:n har blivit min bästa vän om kvällarna nu på hösten. När barnen somnat för kvällen, städar jag köket, kokar en kopp te och slår mig ner i soffan med en kurrande Twiggy på knät.

Hösten är lite ruggig alltså. Bonar mest. Är ute det jag behöver vara, för barnens skull, men skulle inteprecis få för mig att ta en långpromenad bara för att på helgen, i pissregn och blåst.

Jag som brukar irritera mig på den tidiga julreklameringen, tycker i år att det är skönt med allt som bjällrar och doftar apelsin. Välkomnar glatt plasttomten som står och tjoar på affären och julkakorna som redan har börjat säljas. Sugen på att julshoppa.

Nä, hösten känns tung i år. Mamma säger att jag ALLTID känner så, men jag glömmer alltid bort att jag är sån tills hösten kommer igen. Jag ba "fattar inte vad du pratar om, hösten är ju så mysig så" Sen kommer den igen och jag känner mig som en degklump som slocknat. Barnen är mina eldflugor som lyser upp och värmer mig, inifrån. Tycker om att baka, dricka varm choklad och mysa. Tycker om det egentligen. Men kanske saknar jag bara Sverige lite extra mycket när det är mörkt därute. Who knows.

Magåkommor.

När hösten kommer så VET man att de kommer. Magåkommorna. Sitter på helspänn och bara väntar på att det ska slå till. Sååå, i måndags kom det. En märklig sort, inget kräk, men ni vet. Den andra vägen. Båda barnen. Inne på dag 5 nu! Hoppas att det lugnar ner sig snart. Det är nu man känner sig gammal haha. man åldras liksom. Har varken tid att duscha eller ta på mig behå, hasar omkring med krökt rygg och två banantuttar som slänger omkring, svettluktandes och med handspriten i hand! Har nog bytt typ 30 blöjor sedan i måndags. My pleasure ;-)

Så jag har inte så mycket att uppdatera om. Mitt liv är inte så spännande när barnen är sjuka. Fick hem två Ben&Jerry's paket imorse med matleveransen, så det ser jag fram emot ikväll! Räknar ner tills mamma kommer, den 31 Oktober. Snart bara 1,5 vecka kvar. Hon stannar i nästan fyra hela dagar. Hon har inte sett barnen sedan i Juli så det blir helt underbart att ha henne här. Har redan planerat in att gå och se nya Bond-filmen med T. Så jäkla myyyysigt. Avatar var senaste filmen vi såg på bio. Då kanske ni kan räkna ut hur länge sedan det var. ;-) Tror att L kanske var 5-6 månader. Om vi kommer iväg så blir det date-night nummer 2 på över två år ;-) Är vi inte duktiga som håller ihop så säg? Haha. Min fina kille och jag. En dag så reser vi, du och jag. Reser jorden runt och tar hand om varandra.

Utan att kunna blogga försvinner hela jag.

Känns det som. På måndag, alltså om en vecka, kommer riktiga internet. Idag har jag lyckats smila mig till ett stappligt internetlån från grannen, fungerar bara om man sitter på en särskild plats. Hårda pinnstolen i köket, men bara om du har gått fram och tillbaka till garagedörren och tillbaka samtidigt som man viftar med laptopen i luften innan dess.

Hej, hej, hej. Fina du. Nu är det verkligen höst. Och då behöver jag bloggen mer än någonsin, som en röd livlina att hänga och dingla i de dagar man liksom sväljs hel med hull och hår, av mörker och kyliga vindar. Jag älskar att kunna ha Lughán tre mornar i veckan på sin fina förskola. Det ger mitt liv struktur. Jag kan planera in saker, få saker gjorda, få tid till bara Uma, vila från slagen dem sinsemellan.Kan t.o.m åka in till stan och dricka kaffe och gå i affärer om jag vill. med världens minsta, röda paraplyvagn, och ingen dubbelvagn som folk grinar illa åt. F*n vilket lätt liv de som har sina barn på dagis har, rent ut sagt. Första gången L var på lekis, han går tre timmar mån, tis, ons, trodde jag knappt att det var sant. Satt med Uma på ett café och det kändes som om jag gjorde något olagligt. HUR kan man vara tillåten att både vara mamma och vara ifrån dem samtidigt?? Att få ett så kallat BREAK? Och vissa har det så varje dag med barn i Umas ålder? N Aldén har stannat i utvecklingen, så är det bara helt enkelt ;-)

Hoppas att det är bra med er. Fattar knappt själv att jag sitter vid ett tangentbord och knappar. Bloggen är min one and only friend, så sjukt tomt utan.

Hemfärd.

Nu åker jag hem till mina bebbar igen :) Har rensat hjärnan och så många tankar som innan var trassliga, har nu blivit hela, fasta, trygga punkter inom mig. Sockerkringlor från Saltå, gudstjänst och att få prata länge har hjälpt :) Har inte saknat så värst mycket då jag har varit sååå trött. Sov till klockan nio(!) imorse. Men nu när man fokuserar på resan och att komma hem igen så längtar jag ihjäl mig. Ska sniffa Umas lilla knubbiga bullkropp och krama Lulle. Koka gröt och byta blöjor. Men först: en resa till, en flygplats, med mig själv. Ensam med ett skrivblock. Vid ett bord med en krämig cappucino. Titta ut genom stora fönster och njuta av känslan att vara en liten, liten myra på en stor pulserande planet. Kanske en av världens bästa känslor. Att vara liten i det stora, att universum inte är utanför mig, men inne i mig och omsluter mig.

Gissa vad jag gör.

Ligger i en säng i ett främmande land, äter en ägg och kaviarsmörgås och surplar i mig en kopp kaffe. Internet på hemmaplan har fortsatt att krångla, och jag känner mig som en fisk utan vatten. Utan mitt skrivande studsar jag i botten alltså. Jag är själv. I två dagar är jag själv. Utan barn. Det har inte hänt på många år, att jag bara är med mig själv, och åååååh så välbehövt. Jag är en lyckans ost som har en fullt kapabel andra hälft som tar jättebra hand om VÅRA barn under två dagars tid ;-) Säger jag till de höjda ögonbrynen. Brukar säga att man får tre saker med barn, på köpet liksom : Hängbröst, större bultande hjärta, och många höjda ögonbryn från omgivningen. Jag tycker att det är lite härligt på något sätt. Kanske är det en övervintrad tonårsrebell i mig som älskar att bemöta höjda ögonbryn. Ba va?? Ska du åka iväg i två hela dagar? Ja. Det ska jag. Och det ska bli sååååå skönt. Att få min första sovmorgon på över två år. Jihaaaa. Fuck you. Kommer du inte sakna dem? Nä, inte särskilt. Hehe. Jag har ju inte mina barn på dagis som sagt. Aldrig ifrån mig, alltid med mig, alltid inom mig, under huden i hjärta och med fingrar i mitt hår. Skönt att få kura ihop själv på ett flygplan i mörkret och pilla i sig en påse vingummin och tänka på livet så att hjärnan knakar sönder. Det är viktiga stunder för vilken människa som helst. Visste ni det, att en mamma fortfarande är en människa?  Människa, kvinna, mamma, någons syster, dotter, kusin, barnbarn, vän, flickvän. Men allra främst min alldeles egna.

Hoppas på att återhämta mig lite, att tvinga kroppen in i ett vila-läge. Har en förkylning som inte vill gå ur kroppen, och den tillåts aldrig att komma upp på fötter igen. Fastnat i low mode läge. Feberskakningar igår men känner mig bättre nu på morgonen.

Njuter.

Hej internet :)

Hallååååååå. Som jag har längtat efter ögonblicket, att låta fingrarna falla på tangenterna som tillhör min gamla, snea, älskade laptop. Mobilt eller något sådant, kopplat via Toms dator. Så det blir bara om kvällarna jag kan prata. Inget riktigt internet eller fast telefon på fem veckor. "Fem veckor???" Skrek jag som en påtänd gnu åt Tom. "Vad är det för jeeeefla stenåldersland ni har egentligen??" Morr, morr och suck. Tydligen någon översvämning i somras som gjorde att en ledning sa "hejdå", så vid varje flytt en brittisk person gör, får man alltså vänta fem veckor. Pyttsan!!!! Iallafall. Hej! Hur mår ni? Det känns som det var hundra ljusår sedan jag var här. I'm a changed person, all in two weeks ;-) Jag har flyttat. Vi har flyttat. Jag har varit apsjuk och skolan har kickat igång igen. Lugháns första två förskoleveckor. Han har sammanlagt gått 3,5 mornar. Jag har kalla fötter. Har suttit i rummet intill och ängsligt kikat ut mellan gardinerna på pojken i bubblan där han leker och försöker kommunicera med de andra barnen. Krupit upp i fosterställning nära, nära hans björnlika kropp om natten i hans säng, låtit tårarna och ångesten falla fritt i hans lurviga nacke. Ba pinsam morsa asså. Men helvetet vad ont det gör. Att han, den lilla, därute, bland dem. Han förstår inte. Andra barn gråter medvetet efter mamma. Lughán gråter för att han är som ett skyggt väsen i strålkastarljus. Blottar tänderna och morrar och lägger sig i ett hörn. Förra fredagen hämtade jag honom efter en timme. De ringde och sa att blöjan satt snett, han hade kissat igenom. Så fort de närmade sig honom så skrek han som en skadeskjuten fågel och la sig i ett hörn. Jag sprang med flämtande steg. Tog en gråtande pojke i famnen och kände att det var det för dagen. Höll hans varma hand i ett fast grepp och promenerade hem. "Mamma går fort"- "Mmmm, mamma går fort"...Aldrig släpper jag dig igen. Men jag vet att jag måste det. Varje morgon säger han "inte lekis". Första veckan gick han 2,5 mornar, den här veckan gick han 1 morgon. Sen blev jag helt galet sjuk i någon influensaskit. Lika bra att han fick vara hemma med mig och Uma. Att flytta har varit jobbigt, förskolestarten har varit jobbig. Kroppen sa godnatt tillslut.

Lekis är helt okej, kan tilläggas. Rosemary, hans pedagog, är underbar. Bär honom t.o.m när det behövs! Lugháns två favoritdjur är mammut och flodhäst, och lite självidentifiering är det nog i valet. Inte utseendemässigt kanske(bara flodhästsgapet vid skrik!!), men tyngden. Enorm styrka men samtidigt utrotningshotad och sårbar, sådana är dem. Sådan är han, min Lughán. De har ett litet rum, ett waldorfrum. En liten grupp. En pedagog, två assistenter. Hackar morötter och äpplen. Bakar bröd och leker ute. Följer en rytm. Men när han ser mig i dörröppningen vid lunchtid, rusar han ut och släpper aldrig taget. Blir t.o.m alldeles till sig av att få se Uma. "Uuuuma, sitta vagnen, Uma"- lägger en omhändertagande, något kvävande, men ändock kärleksfull(!) lov runt hennes nacke och föser henne vänligt men bestämt mot dubbelvagnen i hallen, hans piratskepp, hans fristad. Där han i säkerhet kan surpla äppeljuice och titta bilar.

Vår nya trädgård är to die for. En lång remsa undermark att bara släppa ut ungarna på. Bara att öppna köksdörren. "Heeeejdååååå!" Vinkar jag- så rusar de ut som friluftsglada små skogsmullar. Lughán rusar till hönsen, och Uma till Otho.

De få timmar jag har fått spendera tillsammans med Uma på egen hand, har varit SÅ underbara. "Hej Uma", sa jag. "Hej mamma". Vi har lekt, pratat och sjungit. Om Lughán är natt, är Uma dag. De gör allt olika och bemöter allt på olika sätt. Från det stora till det lilla. Tycker en om potatis, hatar den andra det. Lughán älskar pizza och pannkakor men ratar potatis, Uma älskar potatis men ogillar pizza och pannkakor. Uma är ett blont yrväder som fiser runt i sin knubbiga gestalt, så otroligt världsvan som den baktunga fjäril hon är. Är totalt självsäker och har god balans, alltid orädd, men har ändå en mjuk mammighet över sig. Vill gärna att jag ska hålla handen. Hon kan vara ute och leka i timmar. Hon älskar att ställa sig i mitten av gräsmattan och möta naturen, vinden och regndropparna. Helst utan mössa. Så att det blonda, lockiga står rätt upp som känselspröt, upp, upp i himlen.. Jag torkar ur en kopp i köket och ser på hennes lilla, godmodiga, knubbiga gestalt genom fönstret och nyper mig hårt i armen. Att jag fick dig, lilla tjej. Världens mest perfekta lilla puddingpastej. Hon pratar nu. Oj, så hon pratar. Ibland förstår man inte ett jota, men oftare och oftare förstår man desto mer. Favoriten är fortfarande att sitta naken, med benen brätt isär och pilla sig i rumpa och yoni, medan jag högläser Viggos Visor eller Viggos bok. Favoritsångerna för tillfället är Imse Vimse Spindel och Bä Bä. Favoritdelen ur Viggos Bok är när Viggo skriker "neeeeeeeeej, jag vill ha mycket mjölk, inte lite!!" - När pappa dricker en stor klunk mjölk.

Mitt liv är himla busy. Samtidigt som det står stilla. Bristen på telefon gör mig sjuk av längtan efter svensk röst.

Nu en snabb kopp te, sen sängen. Mördarförkylningen är bättre, men det sätter sina spår. Är zombie.

Kram!

Pepsi max-fylla.

Häpp, häpp. Barnen har äntligen somnat. Nu är det min pepsimax(onyttigt som sjutton men det var rea på Sainsbury's), gasfyllda ibs-mage och tv:n som gäller. Otho hoppar runt och leker. Safe inside i värmen. Har egentligen andra saker jag behöver göra, svara på världens finaste mail, städa kök, engagera mig. Men engagemang kräver hjärta, och just ikväll ligger det och skvalpar någonstans där nere i maggropen av trötthet. Får ta det lugnt ikväll. Kärlek, kärlek, kärlek ut i lördagsnatten. Speciellt till dig, granne E, systra mi :)

Trött och kanske lite kräk. Läs på egen risk.

Hej och godkväll. Skymningen sänker sig snabbt över vårt hus, här i York. Har varit en konstig dag. Fryser och har kalla tår. Skakar som ett löv och sitter med uppsvälld mage. Så fort stressen hoppar upp ett par snäpp får jag ballongmage. Nej, allmäntillståndet är pissråtta. Pisspotta. Visst var det så Madicken sa? Det känner jag för att säga till min "bättre" hälft idag. Din nedrans pisspotta!!! Älskar honom så att jag går sönder, men önskar att det fanns någon helande ört som trasiga själar kunde sniffa på för att coola ner sig innan de spyr ut sin ruttnande gyttja över älskvärd omvärld. Hehe Så. Lugn.

Måste flytta Othos bur innan tjocka gingerpussy kommer och stör. Mötet imorse var så himla fint. Glatt ätandes av kladdkaka och en gemensam värme. Sen var det skit, sen var det skit, och SEN, sen var det skit som i bajs. Dirre alltså. Barnen alltså. Orkar. Inte. L rapade misstänksamt vid läggdags, så öronen står på vid gavel efter eventuell kaskadspya däruppe. Vill helst inte heller dåndimpa i någon läbbig sjukdom nu, nu när vi ska flyttpacka och så. Jaha. Tur att man har Celebrity Big Brother, porr på tumblr och camomill/vaniljté i största koppen. Måla lite kanske också.

Kraaaaaaaam! // Från den något förbittrade ömma modern.

Solen och hösten.

Hela morgonen regnade det.  Regnade och regnade.  Jag stressade sönder, föll i bitar, stod upp igen. Sen kom solen. Åh, jag älskar hösten. Hade kunnat njuta fullständigt om det hade varit en ordentlig sommar också.. Tycker att det har varit samma väder sedan Uma föddes. Kallt, blött och blåsigt. Lite sol ibland. Men inga stora temperaturskillnader inte, ingen snö eller minusgrader. 0-10 grader. Härligt. Not. Hörrni, vad tiden går snabbt!? Redan höst. Hela det här året har gått på superspeed. Åren går SÅ fort sedan man fick barn. Tycker att skolåren gick långsamt, man ville helst att tiden skulle gå så snabbt som möjligt. Men nu!? Stanna tiden. Jag längtar efter att barnen ska nå vissa "milstolpar" samtidigt som jag vet att ett sådant önskande och längtande är obefogat, tiden går snabbt ändå. Uma är redan inne i tvåårstrotsen, om det nu finns något sådant, och Lughán står still i utveckligen haha. Nej, skoja bara. Han är sweet. Men idag har vi haft en kamp som hette duga. Fick kalla på mitt allra starkaste jag, min ryggrad, ta i från tårna. Monster-lulle. Monster-uma. Mina två små monsterbarn. Otho är en monsterkanin som äter upp alla leksaker, och jag är en monstermamma. Idag har jag varit det iallafall. Uma skriker hela tiden, alltså hela tiden. Ligger och ylar och sparkar och slåss. Är nipprig, intensiv, darrig och galen. Klättrar överallt och räds inte att utmana Lughán. Hon sover illa, vaknar klockan fem. Är som en arg, bitig bäver på morgonen, promenerar runt i rospyjamas med numma under armen och tyngsta blöjan. Med stora, sömniga, ilskna påsar under ögonen och mjuka pannan i djupa veck. Håret på ända. Tittar jag på henne så börjar hon yla och hasar sig ner på golvet. Skriker. Lulle blir irriterad, så går han fram, slår till henne, hon skriker mer. Ställer sig upp, springer mot honom, biter honom. Björnvrål från Lughán, han jagar ut henne i köket, hon klamrar sig vid mina ben där jag vevar gröt, han brölar också in mellan bena och skallar henne av misstag in i handtaget på ugnsluckan. Första blåtiran och arnikan är framme. Klockan har hunnit bli halv sex på morgonen.

Fick nog framåt eftermiddagen, drog ut dem i vagnen. Två små ilskna kottar var plötsligt glada och satt och tjoade i vinden. Två par lurviga huvuden och kalufser som virvlade rakt upp i luften. Varsin smoothie. Hem igen, ut i trädgården. Älskar kombinationen att vara varmt klädd, känna höstens sträva vind, smeka kinden, så full av erfarenhet och visdom. Löv som redan gulnar och samlas i hörnen. Att få varma kinder i kall höstluft av lek och stoj. Att få en iskall barnahand i nacken, att sniffa mjuk, varm barnhjässa, att se piggheten i en 1,5-årings blåa öga som för tillfället älskar livet. Den stunden. Den. Fint.

Så kom tävän.

God morgon! Sitter med en kopp kaffe, osminkad i myskläder. Uma sitter bredvid mig i soffan och nyper lite i min bröstvårta. Jag undrar hur länge "långammade" barn fortsätter att älska bröst? En vän till mig kom över igår, hon ammar fortfarande sin 20-månaders, och vi skämtade om att hon får la köra till universitetet för special milk delivery när han är 20 år. Vet precis hur det är. Jag har alltid kännt med båda barnen, att sluta amma är en omöjlighet, att det inte ens fanns med på kartan. Nu är det plötsligt flera månader sedan Uma slutade amma, och jag tycker mest att det är skönt. Hon kan ibland böja sig fram för en snabb "slick" hehe, men i övrigt är hon inte intresserad. Tänkte att jag inte skulle stoppa henne om det var så, att hon ville. Ville mest bryta den där 24-7 cykeln vi var inne i. Längtade efter att se henne äta en portion mat, att sova mindre oroligt. Mycket riktigt så började hon ju äta, men hon har aldrig tagit flaska.

Käner mig hjärndöd. Kan inte ens förklara helvetet och stressen det har varit de senaste veckorna. Crazy bananas, to say the least. Längtar så efter att förskolan ska börja. Har gärna båda barnen hemma, men de har seriöst ihjäl varandra. Uma är väldigt bitig, vass och galen/framåt. Våghalsig och tror att hon är odödlig. Det är inte så konstigt att det är vanligt med andra barnet, att det blir så. Med tanke på att de halvt blir dödade varje dag. Jag ska spela in det, någon gång. Uma blir galnare och galnare, och Lughán blir mer och mer konstig hehe. Sniffar blöjpåsar och går omring i sin egen värld. Vägrar att överhuvudtaget ta av sig blöjan, någonsin. Men så kom tv:n. Har jag berättat om den? Det är tydligen jättebra för tävä för barn med lätt autism, noooooot. ;-) Det var någon gång innan Lugháns födelsedag, som det bara regnade och regnade. OS skulle ju börja snart och tja, jag ville ha en helt enkelt. Helt plötsligt ba: LET'S GET A TÄVÄ. Köpte en megastor för 70 kronor. Slänger över ett indiskt skynke ibland för att få det att se mer "ok" ut, men vem lurar man, egentligen? Fucking nobody!! En tävä är en tävä är en tävä. En dumburk. En najs sådan, men fortfarande, en dumburk. Djävulens underbara påhitt.. Så där for mina föräldraregler ut genom fönstret snabbare än en fjärt.

Första kvällen vek jag andäktigt ihop kläderna framför något underbart skitprogram. Satt där i min ensamhet och grät nästan glädjetårar framför "don't tell the bride". Det var så himla najs. Kändes som jag hade en liten vän hehe. Tv:n har varit en lifesaver de senaste veckorna. Uma är inte intresserad, men Lughán kan sitta som ett ljus. De dagar när jag bara MÅSTE får gjort något, och de tar ihjäl varandra totalt, och jag känner "snart skriker jag söner dem"-den där lagom ohälsosamma känslan i kroppen, då tar jag tag i the golden remote å ba KLICK. Så får han titta på något skit. Och dem får ett break från varandra. och jag får ett mini-break från den känslomässiga sorgetumult som pågår inom mig hela tiden när de halvt dödar varandra hela dagen lång..

Har städat så mycket. Varje dag kommer det gubbar för att titta på huset. " Oooooh, what do you think darling, should we rent this house!??" Ringer på dörrklockan nör Uma precis har somnat och går in med skor, som man gör i England. Livet kommer att bli så mycket lättare snart, bara vi får flytta. Bara en smärttröskel vi ska över. Överlev, överlev, överlev. Såklart jag överlever, jag har ju ett hjärta av renaste guld. Och en tävä.

Ett blygsamt hej.

Hej älskade blogg. Sitter i andepausen. Båda barnen sover, t.o.m Lughán. Snart vaknar de och C oxh lilla A kommer på besök. Har bakat som vanligt, Ricotta och apelsinkaka med mörk hackad choklad. Det regnar mest hela tiden, alltså regn på riktigt. Hårda, vassa spjut i backen. Igår försökte en stor, röd katt äta upp Otho, men jag räddade honom. Båda barnen är äntligen helt friska. I helgen tatuerade jag mig. Nästa vecka flyttar vi, till världens finaste hus nära skolan. I slutet av September har jag en helg bokad i Sverige, bara jag. Två hela dagar, bara jag. Då ska jag sova. Det längtar vi efter :) På Onsdag i nästa vecka börjar Lughán förskolan. Är lite nervös. Mitt lilla varma chokladhjärta. Jag ska få höns. Fyra stycken. Har ni det bra? Hoppas det. Längtar efter min kamera som är sönder så mycket. Vi börjar så här. Med ett blygsamt hej.

You just have to do your own thing, no matter what anyone says. It's your life.

Hej vackra Du. Idag är det Måndag, och början på en ny vecka. Uma sover. Hon har fått vattkoppor, lilla pluttan. Det är förfärligt med vattkoppor. De sätter sig på de mest obekvämma ställena. I munnen, runt ögonen, i hårbotten, i blöjkanten, överallt på både utsidan och insidan av mini-muffin. Vi tar det lugnt. Tänker mycket, andas mycket. Det är så himla mycket i livet som handlar om andning. När man är extra ledsen eller extra glad. Ta ett stort andetag och låt all glädje eller all smärta fylla varje liten por tills det sticker överallt i hela kroppen av syre. Känn lugnet. Önskar Dig en fin dag! Kram.

It's only you, beautiful.

Hej! :) Så. En vecka sedan färden från Stockholmo till York. Det var rent ut sagt skitjobbigt, haha. Det var det verkligen. Trots kärleksandning och avslappnad attityd. MEN! Vi överlevde. Kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag fick med mig två handbagage, två stoooora resväskor, en vagn, en 1,5 åring och en 3åring ut ur flygplatsen. Maj gadd, what a superhero ;-) Det kändes faktiskt underbart att komma hem igen. Tror att det är första gången jag verkligen känner att jag kommer HEM, när jag landar i England. Kände först vardagsstressen krypa över mig innan jag insåg att, hey, det är ju fortfarande sommarlov. Så jag och barnen chillar. Tar dagen som den kommer, övar att inte känna press och stress på min prestation som mamma. Vill Lughán titta på en film får han göra det. OS om kvällarna är ju magiskt. Älska sport! Love, love, love. Får spring i benen och känner livsglädje. I söndags åkte vi till WHitby och spenderade dagen på världens största strand, har nog aldrig haft en så lyckad utflykt med familjen förrut. Båda trivdes och var glada, lekte så mycket och var orädda. I måndags fick jag en till bebis. En liten kaninpojke som har fått namnet Otho. Han är min. Mitt allra första husdjur. Så när barnen har lagt sig är det han som får cudle-time med mama. Han är världens finaste och jag kan knappt förstå att han är min. Jag bakar mycket, städar och gosar med barnen. Är väldigt trött och sover tungt om natten. Barnen vaknar som vanligt fem, men nu när jag har Tom som sällskap i huset känns det inte lika tungt att gå upp. Uma har inte fått några prickar än, men hon är väldigt klängig och gnällig, dock inget fel på hennes duracellkanin-energi. Uma pussas så ofta hon kan. Hon sjunger mycket. Gnolar ljust och glatt mest hela tiden. Lughán är inne i en mamut-period, han blev smått beroende av Ice Age när vi var i Sverige och han var sjuk, så nu pratar han om mammutar hela tiden. Och gör dinosaurieläten, skrämmer tanter på affären och biter Uma. Språket börjar lossna mer och mer för hponom också, som det brukar göra efter ett sverigebesök. Min prins. Pussar ihjäl hans små bäverkinder.

Idag: Lek och bak. Inte många planer.Städa också. Och steka pannkakor. Ser ut att bli en fin dag :)

Lugnet innan stormen.

Försöker få en envis liten groda att somna. Den större grodan av de två små. Vila är a och o för mina vildingar, om det ska bli lite okej på resan. Har packat det mesta i mutväg. Saltåbulle, sönderklippt ekologiskt smågodis i russinask, bondkakor. Och i värsta fall: Mini-kexchoklad. Vet att muta är förbjudet inom det goda föräldraskapet, i sådana fall skulle jag vilja tala om att jag njuter av att vara en dålig förälder. "Här. Ta en bulle, så länge du slutar sparka gubben framför. Här, ta en chokladbit, så länge du sitter still och slutar bråka. Här, ta hela himlen, ta hela mig, ni får vad ni vill ha. Så länge vi överlever detta." Känner att jag skulle behöva en cigg att lindra nerven med. Men jag slutar ju nu, igen. Jaja. Det får bli bra. Bara jag kommer på planet med dem så är det okej sen. Vet ni hur mycket jag saknar bloggen? Så hääääääääär mycket. Megamycket, asmycket, supermycket. Mitt älskade andetag, min nödventil. Längtar hem till Tom och vardag, men räds lite tomheten som uppstår när jag stiger innanför dörren. Huset känns okänt de första dagarna efter resa. Luktar annorlunda. Känns annorlunda. Jag är ju vuxen där. Hon som bär ansvaret. Hemma i lägenheten i Bromma, ligger barndomen runt hörnet, och på kvällarna duschar jag länge och omsorgsfullt och breder ut mina tonårsben(?) på soffan. Kommer sakna min nattjobbande lillasyster, min mamma. Hur Sverige luktar, hur gatorna känns. Hur tunnelbanan rusar och jag är ensam. Lätt att stå ensam, åka ensam in till stan. Den ensamma kroppen utan barn och barnvagn och skötväska känns så smidig och lätt. Flexibel. Så liten på jorden. Befriande känsla. Vi har inte gjort så mycket här, eftersom att Lughán har varit sjuk. Vattkoppor. Satte alla planer i gungning, men det är okej. Jag har åkt mycket tunnelbana och placerat min rumpa på en stentrappa vid plattan, tittat på människor, rökt och druckit kaffe. Jag har fyllt 22 år förresten. Vissa säger ung, jag borde väl också känna det. Men jag känner mig ganska gammal. Åren mellan 18 - 22 har gått så otroligt fort. Träffade T när jag var 17, sen dess har det bara gått i ett. Två barn. Uma har utvecklats så mycket under veckorna här, hon är en vilde. En blond hårboll som virvlar genom världen. Svårt att hålla hennes tempo, Uma-liten. Nu ska jag dra igen resväskan. Bittersweet, som alltid.

Så var det.

Hej bloggen :) Här sitter vi i soffan, du och jag. På tv:n har muskeltävlingen avslutats, fascineras över gymnastikknuttarnas svingande bringor. Armarna. Tänker också på hur världsvant de flexar sina behårade armhålor. Tänker på responsen kvinnliga gymnaster hade fått om de också icke brytt sig om rakhyveln. Tänker att det skulle ha varit snackisen, istället för prestationen. Säger jag som snart ska ta en lång dusch och raka varje liten vrå. Imorgon flyger vi nämligen, jag och mina dampbarn. Tänker att jag kanske känner mig lite i kontroll om jag har en rakad kropp. Hehe. Den ologiska logiken. I'm shitting it, som man säger i England. I'm shitting it big time. Det har varit tuffa dagar här, och ska avslutas med det tuffaste av det tuffa. Nu snackar vi the ring of fire, alltså. Oron över att när vi överlevt, om vi överlever, att jag då kommer att vara trött och elak mot min pojkvän som jag längtar så mycket efter. Min man. Som lät helt oberörd i telefon förresten, ba " good luck tomorrow baby, gotta go " och jag la på och kände mig snopen. Här ska jag bestiga mount everest med trippla baggage(damn you Indiska-sale) TVÅ svåra barn som till råga på allt avskyr varandra som pesten, och så får man bara ett litet " good luck " . Han skulle tydligen rensa ut någon bil på verktyg och behövde båda händerna. Att resa med dem två är som att rensa en bilfitta utan några händer alls!!!! Samtidigt som man blir piskad. Det ska jag säga till honom imorgon. Om vi överlever. Och att jag älskar honom så att det värker i mig, det ska jag också säga.

Båda barnen har precis somnat. Istället för att klämma in lite fler saker i väskan, så sitter jag här nu. Apatisk. Tycker att det är himla bra, att mamma har fått se mina barn på närmre håll. Aldrig i hela mitt liv att jag skulle vara hemma med dem två, säger hon. Det värsta hon varit med om. Helt omöjliga, speciellt tillsammans. Hon, förskolepedagogen som har uppfostrat fyra ongar. What da fuck. Skulle man kunna säga. Ändå på något sätt, en skön känsla att veta att jag är grym(galen) som pallar heltiden. Men. När orkar man inte mer då? Mellan slagen och *tjuren-på-speed* utbrotten har jag ibland fallit på knä och bett T att " snälla. Jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte mer. Pallar inte, checkar ut. Hejsvejs, good to know ya, to know ya, nice ". Sen. Ingenting. Sen stiger man upp igen och kör på som vanligt. Står upp och borstar bort grässtråna från knäna, lite skamsen. Klart jag orkar. Men när orkar man inte mer då? Har ju hört om sådana personer som bara inte kunnat stiga upp ur sängen en vacker dag. Bara: Nähääääää. Nu försökte jag ta mig upp men det gick inte.

Kan det hända? Känns *gå-in-i-väggen-känslan*, precis så? Som att gå in i en vägg?

Jag vet ju ungefär hur en utmattningsdepression känns. Kände det varje dag, varje morgon, hela första året efter Lughán. Som om att jag blev mamma och skulle vara så himla bra och normal, och sen körde en ångvält över mig varje morgon?? Slå upp ögonen: "BAM" Trött, så otroligt trött. Benen är betong och där ligger en bebis som skriker, och grannarna intill slår varandra ömsom knullar. Gå runt kyrkogården ett varv. Gå ett varv till. Trött, så trött.

När jag var yngre satt jag där i fönsteröppningen med dinglande ben över kanten, so high up in the air,  fullproppad med glada, rosa tabletter och längtade efter döden. Skulle hoppa och en ljusstrimma sprack genom den mörkaste himlen, "Jesus, it's you"- tänkte jag. Sen stängde jag fönstret och valde livet.

Men det var då. Nu är nu. Och jag orkar.

Min räddning är och har alltid varit min tillit till livet. Att jag är ett med andningen, lever för människor och barnen och tror, att en dag får jag sitta ner i lugn och ro och slicka mina utbrända sår. Får bara hoppas att det blir på stranden någonstans med en het lover och inte via ett abrupt uppvaknande på mentalsjukhus, ensam insnörad i en tvångströja. Hon blev galen av bitterhet tydligen, viskar läkarna i korridoren.

Ibland tänker jag att jag borde skriva en bok. Nej, nej. Inte en *föda-barn*-bok. Mer en bok om mitt liv. As it is. This is the reality. Himla tragiskt. Men underbart också. Ibland kan det kännas som landet mellan england och sverige, i uppdelningen, där jag befinner mig, är som att simma i en jävla bajsränna med flytande skit och jag håller på att drunkna nästa hela tiden. Men det beror ju på om man väljer att se sitt glas som half full or half empty, liksom. Det är ju himla berikande, också, med alla dessa utmaningar. Jag har alltid gapat glatt efter livet, med vidöppen, naiv mun. Då märker man plötsligt mitt på ett rullband på en flygplats någonstans i världen att livet plötsligt blev så himla allvarligt. Att situationerna jag ställs inför är så svåra för att jag har en så stor mun. Dumma mun. Någon i barndomen sa " Växer långsamt, växer bra "-Typiskt att jag växte så himla snabbt då. Men jag ångrar ingenting, utan min snabbhet, inga juveler. För er jag lever, sparkly ones.

Gapar efter mycket mister ofta....

Ja, ni vet.

Men hjärtat bultar för er barn! Det ska ni veta. Och framförallt så bultar mitt hjärta för livet, och jag skulle aldrig någonsin vilja att det försvann ifrån mig. Vill leva, leva, leva. jag njuter i blodet, i striden, bland tårarna, i skrattet.

Så snälla fröken Gud. Imorgon flyger jag och mina barn. Låt oss leva! Låt barnen få springa(skrikandes) sin leendes pappa tillmötes, låt mig ro detta stora skepp i land. Let's do this shit.

Swe

Guldpojken.

Oh! Say! Let us fly, dear
Where, kid? To the sky, dear
Oh you flying machine
Jump in, baby Lughán
Ship ahoy! Oh joy, what a feeling
Where, boy? In the ceiling
Ho, High, Hoopla we fly
To the sky so high

Come baby Lughán, in my flying machine
Going up he goes! Up he goes!
Balance yourself like a bird on a beam
In the air he goes! There he goes!
Up, up, a little bit higher
Oh! My! The moon is on fire
Come Lughán, baby in my flying machine
Going up, all on, Goodbye!

Lughán. Mammas lilla. Mammas pojke, vår älskade son. Mjuk som silke, varm, kramgo', gosig, mysig, bestämd. Faller fritt I frihet, springer genom rummet med blicken höjd. Tar världen i din famn och är så väldigt modig. Modig och magisk. Vandrar omkring i trädgården i regn, med en tom, vit glasskartong på huvudet. Tre år sedan du kom till mig. Imorgon fyller du tre år. Livmodern rycker av fantomvärkar. Du levde inom mig. Med ett hjärta så starkt, bultade på därinne, i värmen i det heliga höljet. Varm och röd. Min kämpe. Tre år är inte många år i ett helt livs perspektiv, men dessa tre år, av dig, har förändrat mig totalt. Du ger mig växtvärk I själen och hjärtat, det är du som leder vägen, min väg. I början var jag förvirrad av detta utbyte. Trodde att en mamma var en guide, en vägledare med kompass I handen och karta med tydliga riktlinjer och att jag skulle vara den stig som var kantad av trygga, glada träd som du glatt skulle traska fram på. Men den där stigen, vi är två på den. Att mycket av denna resan, gör vi tillsammans. Att vara mamma och barn är en dans. En dans som ibland är sakta, svepande vals över ett dansgolv, där man sugs in i stunden och enbart njuter. Sen kommer den vilda biten ibland. Ganska ofta. Då det bara brusar och hur mycket jag än håller för öronen och blundar så är det jobbiga fortfarande där. Det går i ett rasande tempo och ibland är jag förundrad över att jag inte råkat subbla över klippkanten än. Jag med mina två vänsterfötter. Men inser att dans, kärlek och livet har mest med hjärtat att göra. Att söker jag mig inåt och lyssnar till pulsen och rytmen som går, följer stegen av sig själv. Föräldraskapet. Jag tror att det är du som bär mig. Med dina bruna, mjuka ögon och lurviga huvud. Mjuka kropp. Inkännande händer, försiktiga fingrar. Slår du kommer kyssen sen. Alltid nära. Alltid där. Som den lenaste chokladpralin.

Kärleken I mitt liv. Stor integritet, stora utbrott. I din värld, ditt inre, i ditt universum, lever du. Hittar inte alltid frekvensen och kommunikationen till din omvärld. Det stör dig. Håller för dina ögon och öron, lägger dig ner. Vill inte, kan inte. Det är okej, jag är här. Sitter hos dig en stund, lovar att jag inte går iväg. Det brusar för mycket. Du tänker mycket men får inte fram orden. Frustrationen gör det omöjligt att tänka klart och sen smäller det, som om världen föll I tusen och åter tusen bitar slår du ut I luften, skriker ditt skrik. Jag orkar inte mamma. Jag är så trött. Det är okej, baby. Du måste inte orka. På kvällen när mörkret omsluter din värld och du kravlar upp i sängen, lägger jag mig intill. Du i din pyjamas med dinosaurier på, med ett varmt litet tryggt täcke. Din fristad blir min. Platt på rygg ligger vi och tittar upp i taket. Jag är där nu. I ditt universum. Berätta för mig vad du ser, vad du känner, vad du hör, vad du tänker på. Barnatankar, de bästa. Länge ligger vi så, och dem stunderna, är som vingar av guld i mitt hjärta. Fladdrar varje gång jag tänker på dig. I glädjen, i sorgen, i kampen, finns de fladdrande vingarna av guld alltid där. Skrattar så mycket med dig. Älskar hur du hittar vägar att säga saker, älskar hur du tänker. Älskar saker du hittar på och din bestämdhet. Leker obrydd, urstark, i ett regn som piskar en grå, kall eftermiddag. Det är din trädgård. Din oas. Spelar ingen roll vilket väder det är, bara du får vara där en stund, för dig själv. Plockar bär från buskar, sätter dig I bilen din och äter sakta. Med din gråa, tjocka kofta, du haft sedan du var nio månader gammal. Betraktar dig genom vårt fönster medan jag torkar disk, och Uma river och drar mig i förklädet.

Håller min hals. Sänker ditt huvud, på mitt knä, ser in i mina ögon och jag blir full av skratt som kittlar av din seriösa uppsyn. Allvarlig kärlek, baby. Tittar på mig som om jag var en meteor av guld som flyger omkring I ditt universum. Runt, runt. En liten bit av trygghet, som du vänder dig till när du behöver det. En egen ö. Det är ett stort privilegie att få vara del av ditt universum, Lughán älskling. Det är en stor ära att få sväva omkring där, finnas till där. Att få vara din mamma.

Att få vara din mamma.

Du är det finaste jag har. Livet är otroligt fint, med dig här. Du lär mig så mycket. Du ger mig så mycket.

Denna resa är cool, vacker, magisk, kämpig, ångestfylld, läskig ibland. Men allra mest öronbedövande, värkande kärlek och en tacksamhet så stor. Älskar dig så mycket.

Nu föds du snart. Bara natten kvar. Minns du den natten? Jag minns det som igår. Det goda vann. Du vann.

Snart grattis. Sova först. Ska upp och pussa på dig i sömnen. Snusa din panna.

Oh soul, you worry too much. You have seen your own strength. You have seen your own beauty. You have seen your golden wings. Of anything less, why do you worry? You are in truth the soul, of the soul, of the soul.

Har precis varit uppe hos Uma. Hon har oroliga kvällar för tillfället, somnar senare än vanligt, vaknar en timme efter det och vill inte någonting alls. Bara skrika. Vaknar tidig morgon. Arg om dagen. Liten, liten arg myra. Med dunlätta lockar och bekymrad uppsyn. Mjuk, arg kerub. Lughán drar sig undan en del. Det blir lätt för mycket. Han har två lägen. Overspeed eller underspeed. Tar in allt i varje por, som en våg som sköljer över med för stor kraft. Oroar mig för framtiden. Måste fixa möte med pedagoger och sammanställa texter. Min blivande treåring. I det parallella universumet han lever i. Jag får komma in. Vara en del av det underliga, magiska, heliga. Kanske annorlunda men perfekt ändå. Säger så många roliga saker. Går så nära, nära huden. Sitter med tung, mjuk krpp uppkravlad i mitt knä och snuttar min nacke, klappar lurvigt huvud.
Imorgon är det sista toddlergroup för honom. Visst, jag och Uma fortsätter i samma grupp i höst, men sista för Lughán. Det blir bara han och jag. 1,5 åriga lillasyster a.k.a geléhallonet stannar hemma hos mormor. Fett lyxigt, sa den trötta mamman. Känns konstigt att det är sista gången. Min allra första "sista gång" som förälder. Älskar er in i evigheten.

Dagarna.

Vackra. Idag är det tisdag, och jag är på dag 2 av friskhet. I måndags, i förra veckan, började jag känna mig dålig. Var så svullen runt ärret och livmodern, då vet jag att jag har början till en infektion i kroppen. Tappade andan av ingenting, tröttheten var stor. Släpade runt på dubbelvagnen och kände kraften svika. Värsta känslan. Är alltid stark men har inte orken att vara svag. Hämtade syster S på stationen, drack en kaffe. Gick till sängs. Hela natten var en galen feberdans. Det var jag och täcket och en fladdrande gardin. Klar nattluft som sipprade in, lugn bris mot varm panna. Hade världens tur, att S var här. Och det faktum att mamma kom sen, på tisdagen. Tillbringade tisdagkvällen på akuten, and there we are. Urinblåsa och njurar och antibiotika och oförmågan att gå/ligga/stå/sitta ordentligt. Värken från hell! But heeeey, mår bra nu. Men det tog sin lilla tid! En vecka av total sjukdom är illa, illa när man har småbarn. Antibiotikan kan ta sig i arslet. Fuckade upp magen min. Saknar dig, bloggen. Hittar inte tiden. Stressigt nu. Så mycket att ta in. På lördag har vi fölsefest för Lughán med ett par vänner, själva födelsedagen, tisdagen den 17onde, blir stilla. Lugn och ro och kärlek. För på onsdagen, dagen efter, flyger vi till Sverige. Det blir bra.

Uma säger "bye, bye mamma" och vandrar omkring argt med sina tre "nummor". Lughan bläddrar motorcykelbok. Höst i luften. Kallt och grått och vissna löv. Är det verkligen Juli? Känns som Oktober. Ingen som helst sommar hittills, här i York. Stor, lång kram till er! Kanske världens längsta.