Känns det som. På måndag, alltså om en vecka, kommer riktiga internet. Idag har jag lyckats smila mig till ett stappligt internetlån från grannen, fungerar bara om man sitter på en särskild plats. Hårda pinnstolen i köket, men bara om du har gått fram och tillbaka till garagedörren och tillbaka samtidigt som man viftar med laptopen i luften innan dess.
Hej, hej, hej. Fina du. Nu är det verkligen höst. Och då behöver jag bloggen mer än någonsin, som en röd livlina att hänga och dingla i de dagar man liksom sväljs hel med hull och hår, av mörker och kyliga vindar. Jag älskar att kunna ha Lughán tre mornar i veckan på sin fina förskola. Det ger mitt liv struktur. Jag kan planera in saker, få saker gjorda, få tid till bara Uma, vila från slagen dem sinsemellan.Kan t.o.m åka in till stan och dricka kaffe och gå i affärer om jag vill. med världens minsta, röda paraplyvagn, och ingen dubbelvagn som folk grinar illa åt. F*n vilket lätt liv de som har sina barn på dagis har, rent ut sagt. Första gången L var på lekis, han går tre timmar mån, tis, ons, trodde jag knappt att det var sant. Satt med Uma på ett café och det kändes som om jag gjorde något olagligt. HUR kan man vara tillåten att både vara mamma och vara ifrån dem samtidigt?? Att få ett så kallat BREAK? Och vissa har det så varje dag med barn i Umas ålder? N Aldén har stannat i utvecklingen, så är det bara helt enkelt ;-)
Hoppas att det är bra med er. Fattar knappt själv att jag sitter vid ett tangentbord och knappar. Bloggen är min one and only friend, så sjukt tomt utan.
No comments:
Post a Comment