Solen och hösten.

Hela morgonen regnade det.  Regnade och regnade.  Jag stressade sönder, föll i bitar, stod upp igen. Sen kom solen. Åh, jag älskar hösten. Hade kunnat njuta fullständigt om det hade varit en ordentlig sommar också.. Tycker att det har varit samma väder sedan Uma föddes. Kallt, blött och blåsigt. Lite sol ibland. Men inga stora temperaturskillnader inte, ingen snö eller minusgrader. 0-10 grader. Härligt. Not. Hörrni, vad tiden går snabbt!? Redan höst. Hela det här året har gått på superspeed. Åren går SÅ fort sedan man fick barn. Tycker att skolåren gick långsamt, man ville helst att tiden skulle gå så snabbt som möjligt. Men nu!? Stanna tiden. Jag längtar efter att barnen ska nå vissa "milstolpar" samtidigt som jag vet att ett sådant önskande och längtande är obefogat, tiden går snabbt ändå. Uma är redan inne i tvåårstrotsen, om det nu finns något sådant, och Lughán står still i utveckligen haha. Nej, skoja bara. Han är sweet. Men idag har vi haft en kamp som hette duga. Fick kalla på mitt allra starkaste jag, min ryggrad, ta i från tårna. Monster-lulle. Monster-uma. Mina två små monsterbarn. Otho är en monsterkanin som äter upp alla leksaker, och jag är en monstermamma. Idag har jag varit det iallafall. Uma skriker hela tiden, alltså hela tiden. Ligger och ylar och sparkar och slåss. Är nipprig, intensiv, darrig och galen. Klättrar överallt och räds inte att utmana Lughán. Hon sover illa, vaknar klockan fem. Är som en arg, bitig bäver på morgonen, promenerar runt i rospyjamas med numma under armen och tyngsta blöjan. Med stora, sömniga, ilskna påsar under ögonen och mjuka pannan i djupa veck. Håret på ända. Tittar jag på henne så börjar hon yla och hasar sig ner på golvet. Skriker. Lulle blir irriterad, så går han fram, slår till henne, hon skriker mer. Ställer sig upp, springer mot honom, biter honom. Björnvrål från Lughán, han jagar ut henne i köket, hon klamrar sig vid mina ben där jag vevar gröt, han brölar också in mellan bena och skallar henne av misstag in i handtaget på ugnsluckan. Första blåtiran och arnikan är framme. Klockan har hunnit bli halv sex på morgonen.

Fick nog framåt eftermiddagen, drog ut dem i vagnen. Två små ilskna kottar var plötsligt glada och satt och tjoade i vinden. Två par lurviga huvuden och kalufser som virvlade rakt upp i luften. Varsin smoothie. Hem igen, ut i trädgården. Älskar kombinationen att vara varmt klädd, känna höstens sträva vind, smeka kinden, så full av erfarenhet och visdom. Löv som redan gulnar och samlas i hörnen. Att få varma kinder i kall höstluft av lek och stoj. Att få en iskall barnahand i nacken, att sniffa mjuk, varm barnhjässa, att se piggheten i en 1,5-årings blåa öga som för tillfället älskar livet. Den stunden. Den. Fint.