Lugnet innan stormen.

Försöker få en envis liten groda att somna. Den större grodan av de två små. Vila är a och o för mina vildingar, om det ska bli lite okej på resan. Har packat det mesta i mutväg. Saltåbulle, sönderklippt ekologiskt smågodis i russinask, bondkakor. Och i värsta fall: Mini-kexchoklad. Vet att muta är förbjudet inom det goda föräldraskapet, i sådana fall skulle jag vilja tala om att jag njuter av att vara en dålig förälder. "Här. Ta en bulle, så länge du slutar sparka gubben framför. Här, ta en chokladbit, så länge du sitter still och slutar bråka. Här, ta hela himlen, ta hela mig, ni får vad ni vill ha. Så länge vi överlever detta." Känner att jag skulle behöva en cigg att lindra nerven med. Men jag slutar ju nu, igen. Jaja. Det får bli bra. Bara jag kommer på planet med dem så är det okej sen. Vet ni hur mycket jag saknar bloggen? Så hääääääääär mycket. Megamycket, asmycket, supermycket. Mitt älskade andetag, min nödventil. Längtar hem till Tom och vardag, men räds lite tomheten som uppstår när jag stiger innanför dörren. Huset känns okänt de första dagarna efter resa. Luktar annorlunda. Känns annorlunda. Jag är ju vuxen där. Hon som bär ansvaret. Hemma i lägenheten i Bromma, ligger barndomen runt hörnet, och på kvällarna duschar jag länge och omsorgsfullt och breder ut mina tonårsben(?) på soffan. Kommer sakna min nattjobbande lillasyster, min mamma. Hur Sverige luktar, hur gatorna känns. Hur tunnelbanan rusar och jag är ensam. Lätt att stå ensam, åka ensam in till stan. Den ensamma kroppen utan barn och barnvagn och skötväska känns så smidig och lätt. Flexibel. Så liten på jorden. Befriande känsla. Vi har inte gjort så mycket här, eftersom att Lughán har varit sjuk. Vattkoppor. Satte alla planer i gungning, men det är okej. Jag har åkt mycket tunnelbana och placerat min rumpa på en stentrappa vid plattan, tittat på människor, rökt och druckit kaffe. Jag har fyllt 22 år förresten. Vissa säger ung, jag borde väl också känna det. Men jag känner mig ganska gammal. Åren mellan 18 - 22 har gått så otroligt fort. Träffade T när jag var 17, sen dess har det bara gått i ett. Två barn. Uma har utvecklats så mycket under veckorna här, hon är en vilde. En blond hårboll som virvlar genom världen. Svårt att hålla hennes tempo, Uma-liten. Nu ska jag dra igen resväskan. Bittersweet, som alltid.